Efter hans föreläsning på Studentafton fick Lundagård en intervju med designern Alexander Stutterheim. Under samtalet pratade vi om självbilder, Jay-Z och om svenskens suparvanor.
Foto: Jens Hunt.
Låt oss inleda med den klassiska Kupé-frågan: Hur ser en vanlig dag i Alexander Stutterheims liv ut?
– Jadu, det skiljer sig åt väldigt radikalt beroende på om det är veckan då jag har min grabb eller inte. När jag har honom är det ju hans behov som gäller. Man ska hämta och lämna honom på skolan, skjutsa honom till träningar, och det ska lagas mat, städas och tvättas. Så de veckorna är det väldigt mycket sådant, och på kvällarna sticker jag till torpet och arbetar. Men de veckor jag inte har hand om honom är det en jävla karusell. Just nu är vi inne i en produktutvecklingsfas, och det är en massa konstiga mejl att besvara hela tiden. Egentligen känner jag att jag skulle behöva ett filter så jag kan sålla bland alla mail och förslag på samarbeten som dimper in. Häromdagen var det till exempel någon som ville göra en kolasås med mig. Man kan ju undra var de såg kopplingen mellan Stutterheim och kolasås.
Hur var det att samarbeta med Jay-Z?
– Det har inte varit så jäkla märkvärdigt. Han är ju en vanlig människa, men har väldigt tydliga estetiska uppfattningar och så är han väldigt inkännande och empatisk och har kommit med en del idéer själv. Så vi har haft ett finstämt samspel.
Med handen på hjärtat, tror du att du kommer att kunna toppa detta?
– Ja, med Studentafton. Vi kanske ska göra en Stutterheim-Studentaftonrock. Men ja, hur fan ska jag toppa att samarbeta med Jay-Z? Jag ser vad du menar, men jag ser det liksom inte på det sättet riktigt. Jag ser det som ett roligt samarbete bland andra – det här med Volvo, tycker jag till exempel är skitroligt – och jag har en del andra roliga saker på gång. Men att toppa det med någon större kändis, så skulle det väl möjligen vara hans fru (Beyoncé, reds. anm.). Annars finns det ju typ ingen större. Eller jo, det finns det kanske. Dylan, möjligen.
Du har beskrivit dig själv som en ”sur jävel som aldrig blir nöjd”.
– Ja, det är väl kanske att överdriva lite, men visst, jag blir nog aldrig riktigt nöjd. Det är ett helvete att vara sådan – jag är inte nöjd med hur mitt hem ser ut, jag är inte nöjd med hur min bil presterar, jag är inte alltid nöjd med hur min son beter sig i olika sammanhang, etcetera. Jag har lätt för att se fel, och det är ganska jobbigt. Jag håller mig själv i väldigt strama tyglar ibland. Jag är självkritisk som fan.
Apropå den svenska melankolin, anser du att svenskar är deppiga typer?
– Ja, jag tror att vi är det faktiskt, men vi super ju bort det. Vi super så in i helvete. Jag dricker nästan inget, men jag tror att det kan vara så att vi dövar en viss melankoli och ångest på det viset. Eller ja, det är väl uppenbart att vi gör det. Dessutom, är man lite grå i själen så underlättar ju knappast vinterhalvåret, att det är svart ute större delen av året.
Under föreläsningen berättade du att du har skrivit på ett bokkontrakt. Vad kommer din bok handla om?
– Det kommer handla om vad det innebär att vara man år 2014. Om hur det är att gå igenom en skilsmässa, om hur det är att vara ensamstående pappa och samtidigt starta upp det jag har gjort nu. Den kommer att vara ganska självbiografisk. Jag tycker att det är väldigt många kvinnor som har skrivit om hur det är att bli mamma och att tampas med skilsmässor och sådant, men jag tycker att manligheten är lite på drift. Det är kvinnornas tid nu och det med rätta tycker jag – jag är ju feminist – men samtidigt har många män tappat kompassen, inte minst bland mina vänner. I parrelationerna tycker jag bara att det är tjejerna som styr och i min butik så blev jag förbannad häromdagen när det kom in ett par, där killen ville köpa en regnrock fast där tjejen styrde honom och sade vilken färg han skulle ha och så vidare. Till slut sa jag till honom: ”Men du, vad tycker du själv egentligen? Du är vuxen, du måste kunna klä dig själv”. Ibland blir jag lite förbannad.
Känner du att din självbild har påverkats av framgångarna de senaste åren?
– Ens egen självbild och den bild som andra har av en, det är ju intressant i alla sammanhang, tycker jag. Man kan gå och tycka att man är på ett visst sätt och så är det någon som tycker något helt annat. Men i det här fallet blir det ju väldigt tydligt att jag fram tills nu, ganska nyligen, inte har känt mig som en designer. Liksom, det här var bara en idé bland många andra idéer som jag hade. Hade jag varit på att måla tavlor hade jag säkert försökt mig på det, hade jag kunnat bygga ett hus skulle jag kanske gjort det. Det var ju bara en slump egentligen. Jag har ju inte gått omkring hela mitt liv och tänkt att jag ska bli modedesigner, eller att jag ska göra en regnrock, det har jag absolut inte tänkt.
Ser du på dig själv som i första hand en designer idag?
–Jo, särskilt när jag befinner mig utomlands. I Stockholm känner folk mig mer som copywriter, som reklamaren som gjorde en regnrock, och så ser ju folk inte på mig när jag är i Berlin och London, liksom. Ibland kan det nästan bli komiskt. När jag var på ett så kallat Product Knowledge Seminar, kom det någon representant för ett klädmärke och berättade om kollektionen, och då skulle jag vara där och prata med folket på avdelningen som säljer mina grejer. Så jag gick runt och hälsade på all personal som hade kommit dit en timme tidigare, och de bara: ”It´s an honour to meet you, Sir!” Då vände jag mig ibland om och frågade: ”Vadå, är det mig ni pratar om?”, och då kunde de svara att: ”Yes, Mr. Stutterheim, It’s a privilege that you´re here!” Då kände man sig typ som Karl Lagerfeldt, och då blev jag så förlägen att jag började skratta – jag är ju ändå uppvuxen med Jante, man ska inte tro att man är något – och så plötsligt någon som säger: ”You´re a legend, sir! You have made the Levy 501, but for raincoats!”. De kunde inte förstå det, så de blev nästan förnärmade. De tyckte att jag skulle vara stolt över det jag gjort, att jag inte ska gå runt och skratta åt det.
