Inte för att jämställa gamla kursare med rasister. Men…

Vanemässigt intolerant eller positiv fundamentalist? Att gå och störa sig på omgivningen är vanligt men farligt. Det skriver studentlivskrönikör Linus Gisborn, som inte vill jämställa gamla kursare med rasister. Men…

Jag möter ofta människor som tycker att något kräver deras negativa uppmärksamhet. Dessa personer letar efter något att vara förbannad på. Nära till hands ligger inte sällan föreläsare, kursers upplägg eller vänner. Det är så vanligt förekommande att jag inte ens tänker exemplifiera det vidare. Dan Viktor sjunger att det inte finns någon ”gemenskap som är så stor, som den i uppgivenhet”, och jag tror tyvärr på honom.

Irritation är också viktigt. Genom att vara frustrerade kan vi arbeta med att förändra samhället. Aktivism är att applådera. Men lika ofta som missnöje är positivt kan det vara vanemässigt och onödigt. Det finns tyvärr något tryggt och välbekant i att klaga på en dålig föreläsare. I att skaffa gemensamma motståndare. Så gör många för att hitta nya vänner. Så paketerar främlingsfientliga partier, exempelvis Sverigedemokraterna, sin politik.

Nu vill jag inte jämställa gamla kursare med rasister. Men, jag tror det finns en fara i att vara vanemässigt intolerant. För ofta vill människor inte förändra vad de stör sig på. Snarare upplever jag att de letar efter något att klaga på. Irritation och indignation blir då ett sätt för kursare att skaffa sig lite ”common ground” med varandra. Jag har gjort det själv – men försöker att undvika det. Intolerans är ett kraftfullt, men framför allt farligt, socialt bindningsmedel. I vanemässigheten ligger risken för normalisering. Risken för att intolerans blir en naturlig del av vårt sociala förhållningssätt.

Alternativet är inte att bli en positiv fundamentalist eller gudfruktigt from. Det handlar om att vara medveten om att ens eget humör spiller över på andras. Om att fundera lite extra innan nästa samtal tar vid. Och ta det lugnt. Människor hör ihop med varandra även om vi inte identifierar en massa saker att vara spy galla över. Rimligtvis måste det finnas tusentals andra saker att prata om.