BYTISBLOGGEN: Beatbox i mörkt rum

BYTISBLOGGEN: Beatbox i mörkt rum

En man som beatboxar i en mikrofon på en mörk klubb.

Det blir inte alltid som man tänkt sig när man är på utbyte. Man tackar “ja” till mycket, och det blir oftast lyckat, men ibland kommer stunder då man får uppleva saker man inte räknade med när man lämnade trygga, vanliga Sverige.

Under House Hunting-veckan fick vi hjälp av en nuvarande student som visade oss runt, Midé – eller Ademide som han egentligen heter. Han går sitt andra år på Medical School för att bli apotekare, och kunde hjälpa oss med allt från att prata med mäklare till att visa oss runt i staden. Utan honom hade vi förmodligen inte fått tag i vårt hus, eftersom det var han som pratade med mäklaren och fick honom att se oss som en utmaning att klara.

Efter husjaktens slut har vi fortsatt umgås med honom, trots att han inte längre får betalt för det. Även Ayesha, den korta kvinnan jag jämförde med långa tysken Jan för någon vecka sedan, har fortsatt träffa oss även efter det att hennes jobb som guide var över. House Hunting-evenemanget har därmed inte bara gett mig en bostad, utan även  goda vänner i mina rumskamrater och kontakt med två inhemska britter.

Midé och Ayesha fortsatte visa oss runt i staden, och har hjälpt oss hitta till köpcentrum, lärt oss om när man inte behöver köpa tågbiljett och vilka klubbar som är vettiga att gå till. Midé har berättat om hur han precis blivit medlem i Birminghams prestigefyllda a capella-grupp, så när han för någon dag sedan frågade om vi ville komma på ett gig han skulle ha, blev svaret självklart “ja”, för ett tjugotal tacksamma och nyfikna studenter på europeiskt erasmus-utbyte.

En bild på a capella-gruppen "THe Sons of Pitches"
The Sons of Pitches, iklädda full pojkbandsmundering. Bild: http://www.sonsofpitches.co.uk

Vi betalar alla fem pund för biljetter, och sätter oss i taxis påväg till vad vi antar kommer vara något som liknar en jazzbar från New Orleans eller dylikt musikhak. Vi går ut ur bilen, ger några pund till chauffören och möts av en två meter lång dörrvakt som tittar på mig och mina fyra bleka kamrater som om vi kommit till fel del av kvarteret.

Han hinner precis fråga vad vi gör där med en föraktfull min, innan en lätt stressad Midé dyker upp från den mörka klubben bakom honom. Han förklarar hastigt att vi “är med honom” och vakten släpper, med viss tveksamhet, in oss i vad som visar sig vara en mörk lokal för vattenpiperökning. Vi får veta att ovanvåningen är en strippklubb, och inser snart att vi är de enda personerna på hela stället som inte har afrikansk eller jamaicansk härkomst. Känslan av malplacering ligger tjock och blandas med oset av de utspridda vattenpiporna, eller shishorna som de kallas.

Vi får sedan genomlida ett tiotal korta akter av kraftigt varierande kvalitet. En otroligt duktig jazzgitarrist, en gigantisk, muskulös man som läste upp sin poesi och en soulsångare som inte tittade på publiken en enda gång under sitt framförande. Till slut är det dags för vad vi nu inser är bara Midé som gör en imponerande beatboxrutin, och när showen är över smyger vi ut ur den mörka lokalen innan vi mosas av den tryckta stämningen som uppstått.

Var det var jag förväntade mig? Nej. Blev det en kväll jag kommer komma ihåg en lång tid framåt? Ja.

Foto: Sebastian Manieri

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Brittiska universitet hoppas på ett ja till EU

Med knappt en månad kvar till folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap är det brittiska folket kluvet i frågan.