BYTISBLOGGEN: Snap, back to reality

BYTISBLOGGEN: Snap, back to reality

Ett skrivbord med en bok och anteckningsböcker.Livets hårda skola är inget mot University of Birmingham.

Allvaret har börjat. Tiden för lata dagar, sena nätter och slappa regler är borta. Kvar är bara ekonomiska möten, seminarier och långa dagar på biblioteket. Och jag älskar det.

Under den senaste veckan har mina dagar blivit mer och mer intensiva. Efter att ha spenderat första veckan glatt yrande och förvirrad slog verkligheten till under vecka två, då jag insåg att jag missat att läsa några artiklar. Sedan insåg jag att jag missat att läsa några kapitel i några böcker. Sedan insåg jag att min tid som fri, ung man på äventyr i ett nytt land är över. Jag har förvandlats till plugg-Sebastian.

Universitetsutbildningen här skiljer sig från den svenska på fler punkter än de uppenbart praktiska (som att vi läser sex separata kurser parallellt). Där Lunds Universitet praktiserar en nära anknytning till praktik och en kultur där alla förväntas läsa samma böcker och skriva samma tentor har the University of Birmingham en mer teoretisk tradition, där varje student förväntas utforska en egen aspekt av ämnena som tas upp under föreläsningarna och i den obligatoriska läsningen.

Denna ideologiska skillnad leder till några intressanta saker. Dels märker jag ett stort engagemang för ämnet hos de flesta studenterna, på ett sätt som inte är knutet till en framtida yrkesroll utan till ämnet i sig. Jag har hört personer placera sig i olika teoretiska läger och ha debatter mot varandra, medan vi på Kandidatprogrammet i Strategisk Kommunikation istället tenderar att alla skolas in i samma socialkonstruktivistiska, postmoderna anda (förlåt mig för användandet av konstiga ord, vi som pluggar samhällsliga ämnen känner igen dem…). Även mina danska kursare upplever samma homogenitet, vilket tyder på att detta förmodligen är en skandinavisk företeelse.

En full föreläsningssal.
Hundra ansikten säger mer än tusen koppar kaffe. Eller mina ögonbryn.

Föreläsningar och seminarier är för det mesta obligatoriska. Detta skiljer sig stort från ”klarar du tentan struntar vi i vad du gör”-andan som har varit dominant för mig på Campus Helsingborg. Det blir problematiskt för föreläsarna när föreläsningssalarna fylls av personer som är där för att sitta av tiden snarare än att lära sig något.

En person som är koncentrerad på ett papper och en som ser bedrövad ut.
Jean-Louis gör kalkyl. Tanguy illustrerar sin plånboks känslor med tolkande sittning.

Även på hemmafronten har allvaret kickat in. För att klara ut den ekonomiska biten höll vi ett första möte för vårt hus, där ekonomistudenten Jean-Louis fick göra en sammanställning av den myriad av små utlägg som gjorts på fotbollsmatchbiljetter, taxiresor och mat. Efter en timmes djup koncentration kom han fram till svaret, och sedlar kunde utbytas. Det visade sig finnas ganska stora diskrepanser för vissa, så att göra den här typen av sammanställningar varje vecka är definitivt något jag rekommenderar.

Allt detta är dock i slutändan helt fantastiskt roligt. Hur mycket jag än gör mig lustig över hur torftigt det kan låta med bibliotekstimmar med dussintals vetenskapliga artiklar är den höga akademiska nivån något man fort faller in i. Med fyra till fem seminarier med små grupper i veckan finns det många möjligheter att dela mina tankar, och jag känner mig därför inte ensam, utan som en del i ett akademiskt kollektiv.

Jag tänker på vad historie-doktoranden Sait, på sitt femte år, sade till mig i dag: ”enjoy it while it lasts. It will only get worse.”

Jag hoppas att han har rätt.

Bilder: Sebastian Manieri

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Minsta motståndets gemenskap

Efter en sommar med världskaos funderar Agata Janczewska