BYTISBLOGGEN: Det fina i det kollektiva

BYTISBLOGGEN: Det fina i det kollektiva

Två personer i en soffa som räcker fingret åt kameran.Tanguy Hesbeleux och Jean-Louis Bach visar sin kärlek på sitt typiska franska vis. Kulturkrock, right here.

Att bo kollektivt var något jag var osäker på innan resan. Kommer jag bli förbannad när någon inte diskar? Hur ska jag klara mig utan att kunna steka ägg mitt i natten? Och tänk om jag hamnar i samma bostad som en krigisk ryss med spanskt temperament?

Eftersom jag visste att jag skulle behöva hitta bostad på plats var det kollektiva boendet något jag var förberedd på. Faktumet att det skulle ske alltså. Men efter att ha bott två år i det luxuösa Bryggaregatans Studenthem i Helsingborg, med egen toalett och eget badrum (och nordvästra Skånes mysigaste balkong) fanns det många tvivel i mig om hur jag skulle klara av att behöva ta hänsyn till andra i mitt dagliga liv.

Det första som slog mig efter ett par nätter i vårt hus med 5 pågar var det faktum att det inte alls var första gången jag bor kollektivt. Jag har bott i kollektiv i 18 år. För när jag för första gången smög mig till köket i ett mörkt hur fullt med sovande utbytesstudenter insåg jag att under min uppväxt har jag ju haft privilegiet att bo med min familj – och detta är ju också ett kollektiv. Ångesten avtog hastigt.

En man som föreläser, med skrivbordet på en dator i bakgrunden
JUST NU: man kan vara inspirerande utan att använda powerpoint. Och en 27-åring kan chefa 50-åringar.

Idag vaknade jag och insåg att jag begått ett klassiskt Sebastian-misstag: jag hade sovit för länge, och blivit belönad med en smärtsam följeslagare i form av en envis molande huvudvärk. Jag släpade mig trots detta till skolan, och gick igenom dagens föreläsningar – däribland en gästföreläsare från tidningen The Sun, som efter bara fyra år i arbetslivet fann sig vara chef över personer som jobbat på tidningen längre än han levt.

Trots denna inspirerande stund var jag på ett ganska ruttet humör när jag begav mig hemåt. Huvudvärk, trötthet och en allmän besvikelse över att ha förlorat ett antal timmar till sömnens medvetslöshet tyngde mitt bleka svenska sinne. Jag promenerade min sedvanliga väg hem till 155 Heeley Road, och kom in till ett vardagsrum med en rysk björn framför FIFA i ena soffan, och två fransmän med dyra laptops i en annan.

Två personer i en soffa som räcker fingret åt kameran.
Tanguy Hesbeleux och Jean-Louis Bach visar sin kärlek på sitt typiska franska vis. Kulturkrock, right here.

Detta var precis den situation jag var rädd skulle inträffa – jag har en dålig dag, och tvingas sedan in i att hantera andra människor som kanske har egna problem att besvära mig med. Kanske spelar skränig musik på hög volym. Kanske luktar konstigt eller vill tvinga på mig arbetssysslor jag inte alls är på humör för.

Detta hade jag dock inte tid att fundera över, så slog mig ner i vår fallfärdiga, depressions-beige fåtölj och lät mig svepas med i den avslappnade (läs: lata) och redan välbekanta gruppkänslan. Efter att ha suttit där en liten stund och pratat, lyssnat och skrattat kände jag hur min följeslagare huvudvärken började ge med sig, och hur den deppiga känslan som satt tonen för min eftermiddag försvann.

För det är det finaste med kollektiv. Och ibland det jobbigaste. Man är nästan aldrig själv. Men man är aldrig heller ensam.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Kollektiva och gravida som fan

Hur skulle det vara att byta ut kärnfamiljen