Bruno och Jag – En Kärlekshistoria

Bruno och Jag – En Kärlekshistoria

Fotograf: Maya Eizin Öijer (press)

Det var en gång en poet och det var en gång ett låtsas-fan av poeten, vars vägar korsades. Det här är historien om hur låtsas-fanet blev ett fan på riktigt.

Min och den burrhåriga poeten Bruno K. Öijers relation går inte så värst långt tillbaka i tiden. Woody Allen sa en gång i en intervju att folk generellt uppfattar honom som mer beläst och intellektuell än vad han egentligen är, att han i grund och botten bara har läst böcker för att ”hålla jämna steg” med de kvinnor han har dejtat. För att göra intryck, helt enkelt. Och det var lite på den vägen min och Brunos vägar korsades.

Det var mindre än ett år sedan jag hamnade på en balkong med en tjej jag hemskt gärna ville imponera på. Det var fest, hon rökte mentolcigarretter, jag var uppsatsstressad och av någon anledning kom vi in på ämnet ”Bruno K. Öijer”. Det visade sig att Tjejen Jag Ville Imponera På var en hängiven läsare av poeten i fråga. Ett fan, en Bruno-fantast. Själv visste jag inte mer om honom än att Håkan Hellström har tackat honom i ett av sina bocklets (dvs. Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått) och att han agerade förband till Kent på deras ”vita” spelning på Stockholms stadion 2003. Men detta kunde jag ju inte låta påskina. Jag var ju ett fan jag också. Ingen älskade sin Bruno K. Öijer mer intensivt än jag. Det är möjligt att det rör sig om en efterhandskonstruktion, men jag har ett obehagligt minne av att gravallvarligt ha yttrat orden: ”Först kom Dylan, sedan kom Bruno.”

Tyvärr började Tjejen Jag Ville Imponera På att ställa ”intresserade frågor” om vilken av hans samlingar som jag tyckte mest om, vilken som ”betydde mest för mig”. Så jag fick snabbt som fan byta ämne. Prata väder. Dagen efter gick jag bakfylledimmig till Lunds stadsbibliotek och plockade på mig varenda samling jag kunde hitta, fyllde en hel plastkasse. Tänkte att jag måste vara förberedd om vi skulle springa på varandra igen, att jag var tvungen att briljera med min intima kännedom om Bruno och hans verk. Kanske kunde jag till och med lära mig några verser utantill, lära mig att deklamera?

Nu blev det inte så att Tjejen Jag Ville Imponera På och jag pratade så mycket mer om Bruno, och på så vis fick ju den här historien en sorgligt slut, men vad som följde i spåren av min ansträngning var att jag att jag insåg att den där burrhåriga poeten inte var så dum ändå.

Lite mer än ett halvår senare slår jag mig ner i en av de bakersta raderna på Lunds stadsteater. Under hösten har Bruno K. Öijer släppt den nya samlingen Och natten viskade Annabel Lee, och nu när poetkarusellen har kommit till staden trängs män och kvinnor i övre medelåldern, samt ett fåtal twentysomethings med en omisskännlig aura av Kultur svävande ovanför sig, för att klämma sig in genom portarna. Salongen osar ”fruktig” parfym och bakom mig sitter en man kraftigt framåtlutad och andas mig tungt i nacken. Jag försöker värja mig, men det går inte så bra. Samtidigt som förmusiken börjar spelas börjar jag småprata med kvinnan som sitter bredvid mig; hon berättar att hon har skrivit en uppsats om Öijers samling Svart som silver.

När Bruno K. Öijer så påbörjar sitt anförande, efter att ha introducerats av en noggrant artikulerande ung man i kofta som beskriver honom som mannen som ”befriade svensk poesi från boksidorna”, är det dock flera saker som får mig att haja till. För någon som jag som aldrig har sett denne vår mest folkkära poet live förut (eller på Youtube, eller någon annanstans), så tycks det mig först märkligt hur han väljer att framföra sina dikter – med ett ytterst säreget tonfall som, för den som inte har hört honom förut, mest av allt låter som en Ulf Lundell som går på provspelning för sångarposten i det norska black metal-bandet Dimmu Borgir.

Dessutom avslutar den idag 62 år gamle poeten varje dikt, som för det mesta inte är längre än några få rader, med att spänna armmusklerna i en båge, för att sedan rätta till kavajslagen eller den bredbrättade hatten samtidigt som han utropar odechiffrerbara meddelanden till publiken från scenen.

Under hela den första akten är detta det enda jag kan tänka på. Jag anstränger mig för att ta till mig de Bruno-klassiker som Faller sig naturligt, Låt dem ligga och Sky av lögn, som svischar förbi utan att fnissa, men jag klarar inte av att tänka på något annat än hans tonfall och hans mellandiktsposer, och i pausen funderar jag sonika på att gå därifrån.

Resten av publiken är dock hänförd och i pausen stänks det fullkomligen med hyllningsord över Brunos framförande i foajén, på herrtoaletten och i salongsraderna, så med en känsla av att jag är lite dum som inte fattar vad alla andra uppenbarligen fattar stannar jag kvar och hoppas att min pollett ska falla ned.

Och mycket riktigt händer det något snart efter att andra akten drar igång. Plötsligt är det som att alla de saker som störde mig i första akten, som fick mig att tappa intresset för själva innehållet i dikterna han framförde, frammanar ett slags suggestiv, semi-hypnotisk effekt, som gör att texterna träder fram än tydligare än vad de gör när man läser dem pärm från pärm.

När kvinnan bredvid mig lutar sig emot mig och viskar ”vilken estradör han är, Bruno”, så nickar jag, och känner mig helt gripen av hans dikter om tid som försvinner, barndomslekplatser som röjs bort med grävmaskiner, och telefonsamtal till sig själv som sjuåring. När han läser dikten Den döda, fortfarande med Ulf Lundell-möter-Dimmu Borgir-tonfallet, kommer jag till och med på mig själv med att rysa.

Bruno själv verkar njuta av att stå på scenen. Ju längre in i uppläsningen han kommer, ju bredare blir hans lite pirataktiga leende (som därifrån jag sitter påminner inte så lite om Keith Richards) bredare och bredare, och efter andra aktens slut, så slänger han till med så mycket som två extranummerrundor. Och när ljuset väl tänds i lokalen och mannen bakom slutar andas mig i nacken, så känner jag att, om vi nu ska bli lite smetigt sentimentala här i sista stycket, att det ändå var en bra idé av mig att låtsas att jag var ett Bruno-fan i våras. Så, Tjejen Jag Ville Imponera På, läser du det här vill jag bara säga en sak: Tack!

About the author

Marcus Bornlid Lesseur
Marcus Bornlid är kultur- och nyhetsreporter på Lundagård sedan våren 2014, och studentlivskrönikör sedan hösten 2015. Han gillar Talking Heads och har enligt uppgift "en frikyrklig aura".

Related Posts

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

”Det osexigaste man kan vara är att vara ängslig”

Han gick från att vara rädd och osäker