En känslostark, men färglös historia om sökandet efter sanning.

Recension: Ida, en film av Pawel Pawlikowski (2013)

Filmen Ida kan vara den vackraste roadmovie jag sett. Bildkompositionerna, filmmusiken och den hjärtskärande historien. Det är 60-tal och krigets fasor ligger begravda i den kalla jorden. Allt är förträngt men allt är inte glömt.

Tillsammans med sin moster söker en ung nunna sanningen på den polska landsbygden. I ”Ida” skildras de största av känslor: skam, kärlek,  längtan efter närhet och sökandet efter sanning. Men, frågan är om sanningen verkligen lyckas sätta filmens huvudkaraktärer fria – jag är tveksam. Pawlikowskis film tar många oväntade vändningar och frågorna blir ständigt fler än svaren.

I ”Ida” får känslorna och musiken ta plats, på bekostnad av orden. Det avskalade i den svartvita historien gör att filmen lyckas dyka djupt utan att någonsin bli skränig.

I närvaron av döden föds kärleken till livet. Jag lämnar salongen i ett melankoliskt sinnelag, betraktar världen med en ny blick, en ny längtan efter att släppa ut mitt hår och bli kysst. För där filmen slutar skiljs våra vägar åt, och om Ida väljer att åter dölja sitt hår, vill jag istället låta mitt fångas av vinden.

Filmen visas på Kino i Lund till och med den 20 November.