BYTISBLOGGEN: Tre veckor, fem uppsatser

BYTISBLOGGEN: Tre veckor, fem uppsatser

Roommates på café i London. Av respekt för läsaren valde jag denna bild istället för en koffein-skakig pluggande Sebastian.

Jag trodde att allvaret hade börjat när skolan drog igång på riktigt. Efter en vecka som inneboende på biblioteket, med en weekend i London som enda undantag, kan jag med stor empirisk säkerhet fastställa att så inte är fallet.

Under de vanliga veckorna har mitt liv som student på, huvudsakligen, political science-fakulteten gått ut på sex föreläsningar och fyra seminarier i veckan. Varje seminarium har ackompanjerats av en eller två vetenskapliga artiklar med varierande långa titlar (jämför t. ex. “Varieties of Economic Constructivism in Political Economy – Uncertain Times Call for Disparate Measures” med “The British Underclass“). De har dock alla en sak gemensamt: de tar ett antal timmar att ta sig igenom som svensk bytis om man vill komma därifrån med en någotsånär användbar nivå av kunskap.

Allt som all resulterar detta i en relativt stor, men hanterbar, arbetsbörda jämfört med att glida genom kommunikationskurser hemma i trygga Sverige. Detta var innan uppsats-hetsen började.

För att klara kurserna jag läser måste jag skriva en uppsats per kurs. Det lät inte så allvarligt, tills jag häromveckan insåg att jag hade fyra veckor på mig att skriva inte mindre än SEX uppsatser med 2000 ord i varje – och vissa av dem med krav på minst 15 vetenskapliga artiklar i källförteckningen. Efter att ha spenderat en vecka (och en tågresa från London) med att få klart en av dem stod en sak mycket klart för mig: om jag ska få klart uppsatserna innan deadline måste jag börja skippa seminarier och föreläsningar.

En stressad katt med texten Stressad – Mer Kaffe
Den klassiska onda studentcykeln. Sorten man inte kan sno i Lund.

Det finns dock en käpp i mitt plan-hjul: de flesta seminarier, och vissa föreläsningarna har en närvarolista, i sann Storbritannien-dagis-universitet-anda. De verkar förutsätta att vi är där för att smita undan från att lära oss, var kan de ha fått det ifrån…

Efter ett antal timmar av ångest över min kanske snart havererade studentkarriär på University of Birmingham konsulterade jag min granne, som läser andra året International Relations. När jag lade fram min situation var hans respons ett prompt skratt. Det visade sig att de där närvarolistorna, som universitetet hotat skulle kunna komma att avgöra hela vår framtid i livet, sällan resulterade i mer än ett och annat mail – och sedan inget mer. Jag tog en djup suck, och gjorde mig redo för att skolka som om det vore 2010 och jag var tillbaka på Rytmus Musiker- (latmask-) gymnasium.

Jag skriver nu från en tillvaro av närmast manisk dedikation. Jag har gett mig själv strikta deadlines för de kvarvarande uppsatserna, och om min research under kvällen följer planerna kommer jag imorgon kunna färdigställa den första av fem 2000-ordare som fortfarande väntar på att skrivas. Energidryck fyller mina ådror, sömn är en lyxvara som förläggs till helgetider, och jag har bättre kontakt med liberalist-teoretikern Robert Keohane än med mina rumskamrater.

Vi ses på andra sidan, och förhoppningsvis någonstans på vägen. Antagligen på biblioteket.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Lunds universitet inte tillräckligt hållbart

Lunds universitet får kritik får sitt arbete med