För någon vecka sedan såg jag den o så hypade filmen “Interstellar”. Kirrade en påse godis, hämtade ut biljetterna och såg till att gå på toa innan. Tack för det – ett toalettbesök under Interstellar, och du är fucked. Typ. Med sina nästan tre timmar långa berättelse att berätta kan det vara tämligen svårt att orka hänga med i filmen, och inte till ens förvåning – det är Christopher Nolan vi talar om. Inception-Nolan. Ni vet, rullen som alla beskriver som “mindfuckande”. Förmodligen hade det varit synd om jag hade löpt till toaletten och missat några minuter (hade klarat det på två, garanterat), men det hade egentligen inte gjort något. Misstolka mig inte, filmens berättelse är imponerande, men den behöver inte vara svårare än man gör den till.
Låt oss anta, eftersom du läser detta, att du också sett filmen. Säkerligen kom du ut från biografen och kände… nånting. Det är en film som sätter sig på hjärnan. Inte bara visuellt, även djupsinnigt med “meningen med livet”-filosofiska tankegångar. Det är när besättningen vistas på den första planeten, där varje timme motsvarar sju år på jorden, som en tanke planterades i min hjärna. Den tanken förbigick mig relativt kvickt, då jag kort tänkte hur mitt liv skulle sett ut i samma situation. Under natten hemsökte den dock mig på ett djupare plan – då jag själv vaknade i ett parallellt universum där världen hade åldrats sju år utan mig. Sju år där mina syskon hade skaffat sig familjer, klättrat på karriärstegar och odlat skägg.
Hela konceptet fick mig att fundera över hur livet egentligen kommer se ut sju år från nu. Jag tänker på de som pluggar för sin doktorsexamen. Jag tänker på de som studerar några terminer men sedan ändrar sig och börjar om på nytt. Jag tänker på oss studenter. Vi pluggar och festar, festar för att klara av plugget och pluggar för att kunna festa med gott samvete. Det är nu vi har som roligast, då vi studerar något vi finner intressant och skrattar med våra nyfunna vänner, för livet om man så vill. När vi är klara – vad händer då? Villa, volvo, vovve? Nyttja studierna och skaffa sig ett jobb godtar jag, men innan du vet ordet av det är din 35-årsdag runt hörnet. Förvisso är väl inkomsten stadig och du har råd att punga ut en tjuga extra för lite extra fint colombianskt fairtrade men det gäller samtidigt att leva och inte fastna i rutiner som kan vara svåra att slita sig ifrån.
Vi spenderar timmar och åter timmar i tentasalen för en anledning, med ett mål i sikte. Kanske räcker det inte för att bli astronaut och utforska nya planeter, men åtminstone räcker det till ett yrke vi kommer att trivas i. Tänk inte på vad som händer om sju år, tänk inte för mycket på framtiden – vi har ändå fullt upp med projektarbeten, sittningar och den ständiga pressen att hinna förbi Systembolaget innan de stänger. Skaffa vänner, gå på pubrundor, fixa ett extrajobb för en backpackerresa till Kambodja eller festvecka på Ibiza – vad som än saktar ner din tid, så att säga. Vi alla kommer ändå (förhoppningsvis) hamna våra drömyrken i slutändan. Lev i nuet och skapa minnen medan du har chansen. Lev i nuet och skapa minnen när dina möjligheter är som stört. Lev i nuet och skapa minnen medan du fortfarande kan, vill och är ung.
