Istället för att missunna sig över studenters förkunskapskrav måste blicken riktas mot pedagogiken i högre utbildning och lärares bristande kunskaper i högskolepedagogik. Det skriver utbildningspolitiska krönikören Angelica Kauntz.
Varje år skrivs det upprörda artiklar om studenters bristande förkunskapskrav. Vi är lata, okunniga och framförallt bortskämda. Vi klarar ingenting och bevare mig för studenternas gnäll!
Den nuvarande regeringen lägger nu in en satsning på en breddad rekrytering och breddat deltagande till landets lärosäten, något jag välkomnar. Högre utbildning är inte till för en liten grupp i samhället där ens föräldrar och bakgrund spelar roll.
Med dagens antagningssystem och diskussionerna kring det bäddar inte för att fler får tillgång till högre utbildning. Studenternas (föräldrarnas) köpkraft verkar för en del ha en stark korrelation till kunskap. En godkäntgräns på högskoleprovet är ett annat exempel på en typiskt dum idé som går emot hela högskoleprovets existens om en ”andra chans”.
Ett breddat deltagande är en rättvisefråga. Alla ska ha lika stor rätt att utbilda sig och forma sitt eget liv – en garant i ett demokratiskt samhälle. Den nuvarande snedrekryteringen riskerar att påverka akademins legitimitet och är även något samhället förlorar på, bland annat i form av större kunskapsklyftor.
När högskolan breddas och fler får tillgång till högre utbildning är det inte konstigt att vi har olika förkunskaper. Vi är alla olika och bär med oss olika erfarenheter. Det vi har gemensamt är att vi alla har uppfyllt kraven för att bli antagna till vår utbildning.
Istället för att missunna sig över studenters förkunskapskrav måste blicken riktas mot pedagogiken i högre utbildning och lärares bristande kunskaper i högskolepedagogik. God pedagogik i högskolan är helt avgörande för en hög utbildningskvalitet. Studentens lärande behöver sättas i centrum, där vi går från passiva mottagare av kunskap till aktiva aktörer i vår utbildning. Ett studentaktivt lärande ökar dessutom kraven på studentens ansvar för sitt eget lärande.
Vi behöver prioritera pedagogiken på den högskolepolitiska dagordningen. Det behövs mer resurser till en bättre högskolepedagogik för att bemöta en bredare studentgrupp. Det handlar inte om att sänka kvalitén i högre utbildning utan att höja den! Så låt oss fokusera på att prata kvalitetsfrågor istället för att lyssna på lärarnas gnäll.
