Österbotten Gothic

Österbotten Gothic

- in Kulturbloggen
0
@Studentbladet

sandstromLITTERATUR Peter Sandström – Transparente blanche (Schildts & Söderströms)

När blir man vuxen?

En psykolog sade en gång till mig att man som vuxen upplever sig själv som en annan person än då man växte upp. Talar man om “när jag var barn” så talar man undermedvetet om någon annan, ett barn-jag som inte längre finns. Svårt blir det då barnet i en ändå ger sig till känna, en obekväm kombination av ömsat skinn och stenhård kärna.

I Peter Sandströms Transparente Blanche händer just detta, då huvudpersonen “P.S.”, en medelålders, snuttjobbande poet återvänder till hembyn i Österbotten för att hjälpa sin gamla helbrägdagörerska till mor att utföra ett helande. Det är den vuxna P.S. som tvingas att både minnas och göra upp med många saker ur sin barndom: den första kärleken, pappans självmord och det långvariga idealiserandet av den ensamstående mamman.

Österbotten gestaltas på ett spännande sätt. I USA har man begreppet “Southern Gothic” för att beskriva t.ex. TV-serien True Detective. Det handlar om den ödsliga, isolerade amerikanska södern där det kan föregå mystiska, halvmagiska händelser i en värld som styrs av sin egen logik. Lite samma känsla får jag av Transparente Blanche, en sorts “Pampas Gothic”. Man känner på sig att någonting inte är som vanligt, att det i själva jordmånen vilar någon gammal, ödesmättad visdom som känns främmande för moderna ögon.

P.S. mor är på många sätt centrum för berättelsen, och förhållandet mor-son är en typisk Sandströmsk grej. P.S. får uppdraget att rusta i gång faderns gamla Ford Capri för att kunna skjutsa modern till sitt uppdrag. Mor och son-förhållandet i boken har på andra håll beskrivits som vackert, men jag finner det stundvis lite väl närgånget. Det är snudd på äckligt, som ett barn som ammar lite för länge för att det ska vara ok.

Under romanens gång mognar P.S. tankar om alla hans förhållanden. Till kvinnor, till den tidigare så respektingivande pappan, och framförallt till mamman:

“Hon var egentligen inte magisk, det var jag som hade sett henne så. Hon var alltid en vanlig människa, en sådan som gick till butiken och köpte bröd, en sådan som surade när teven inte fungerade. Jag såg henne sådan som hon var, som hon alltid hade varit, och jag kände värmen i mitt bröst, hon var en kvinna, och hon var ingen trollpacka, och hon var min mor, och det fanns fortfarande tid kvar.”

Handlingen i sig är sist och slutligen inte det viktiga, det är den ytterst träffsäkra stilen. Som en gammal stilknarkare satt jag och myste med det perfekt avvägda, lugna men ändå eggande språket. Transparente Blanche har nominerat till Nordiska Rådets pris, och det förtjänar den!


Text Ville Lindholm
Tidigare publicerad i Studentbladet

Nominerede 2015Som en del av litteratursamarbetet ”Nordiska Studentaviser” mellan svenska Lundagård, finska Studentbladet och norska Universitas sampubliceras recensioner av de nominerade till Nordiska Rådets litteraturpris 2015.

Läs de publicerade recensionerna här.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Litteraturen i den danska naturen

Förra helgen anordnades Louisiana Literature (24-27/8 2017) för sjunde