Kampen om tiden

Kampen om tiden

Som student finns stora möjligheter att styra över sin egen tid, och därför kan övergången till nio till fem-arbete bli något av en chock. Studentlivskrönikör Linnéa Berglund funderar på om det överhuvudtaget finns något positivt med att ha samma tider som alla andra.

Sedan jag bytte föreläsningssalarna i Helsingborg mot ett kontor i Stockholm har någonting hänt. Det handlar inte bara om de självklara sakerna, som att jag inte längre kan ta en spontan sovmorgon, utan den största förändringen är något mindre uppenbart, något jag inte ägnade den minsta tanke åt innan jag flyttade.

Som student lever du ett flexibelt liv. Du kan välja om du ska boka tvättid tidig morgon, sen kväll eller mitt på dagen. Det är inget som står emellan dig och det där förmiddagspasset på gymmet. Den enda gången du upplever kötid och trängsel är i nationsköerna och möjligen när du inte orkat promenera till Systembolaget förrän kvart i tre en lördag. Så levde jag också en gång.

Nu är det som att jag bytt medlemskap från en klubb till en annan. Den nya klubben har betydligt fler medlemmar och nu ska vi samsas på gymmet, i mataffären och på tunnelbanan. Efter år av studier och deltidsjobb är känslan av att påverkas av rusningstrafik och trängsel ovan. Jag kan inte längre välja att gå och handla när alla andra är på jobbet för att slippa köerna, det är alltid fullt på tunnelbanan när jag ska åka hem.

Min lätta klaustrofobi gör sig ständigt påmind och jag svär över folk som inte lyckas hålla sig på rätt sida av rulltrappan. För att inte tala om dem som inte har plånboken redo när de ska betala och saktar upp den redan långsamma och alldeles för långa kön. Medlemskapet i 9till5-klubben gör mig med andra ord till en ganska vidrig person.

Av den anledningen har jag de senaste dagarna funderat på om det verkligen bara är negativt att ständigt behöva trängas. Kanske finns det något fint i den här nya klubben jag plötsligt tvingats in i?

Kanske, men hur jag än vrider och vänder på det slutar det med att jag drömmer mig tillbaka till studietiden, då det ännu inte var omöjligt att få plats på ett träningspass på gymmet, eller spendera mindre än en halvtimme i affären.

Trots det kan jag inte tänka mig någon annan yrkesbana än den som involverar de förhatliga kontorstiderna. Jag får helt enkelt förlika mig med att varje dag stå pressad i någon okänd människas armhåla på pendeln, göra till en vana att sitta bänkad framför datorn när gymmet släpper nya pass och kanske till och med skaffa den där omtalade matkassen.

Vad gör man inte för det man älskar.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

”Kvinnor som du kommer bli västs förfall”

Förvänta dig inget under, unge man. Det är