Sveriges förenade studentkårer agerar utan mandat från medlemskårerna rörande sin senaste rapport om högskolepedagogik. Det menar Ludvig Sundin från Samhällsvetarkåren.
Sveriges förenade studentkårer (SFS) släppte häromdagen en rapport med titeln ”Agenda: Pedagogik”. Som titeln avslöjar handlar den om pedagogik i högre utbildning och den har fått stort genomslag i medier, bland annat i Lundagårds artikel (21/4) ”Krav på att lärarna ska ha pluggat pedagogik”. Som studentkårsaktiv efterlyser jag kritiska perspektiv.
SFS är en nationell paraplyorganisation för de studentkårer som väljer att vara med. Rapporten, som innehåller en hel del krav från SFS sida, har inte efterfrågats av medlemskårerna och de krav som ställs i rapporten är inte förankrade. Faktum är att SFS håller sitt årliga fullmäktige nu till helgen och att SFS styrelse inför detta har lagt fram ett förslag på verksamhetsplan där högskolepedagogiken sätts i centrum. Innehållet i förslaget ligger i linje med vad som föreslås i rapporten men något beslut där medlemskårerna har fått tycka till finns alltså inte ännu. Något stöd för de förslag som ställs i rapporten går inte heller att finna i det av medlemskårerna antagna principprogrammet eller verksamhetsplanen för innevarande år. Att så kort inpå årsmötet i SFS släppa en rapport som så tydligt går händelserna i förväg är mycket olämpligt.
Granskar man innehållet och förslagen i rapporten finner man en intressant kartläggning och en del goda idéer. Samtidigt genomsyras förslagen av en vilja att nationalisera den högskolepedagogiska diskussionen. Enligt min mening hör många av de högskolepedagogiska frågorna hemma på lärosätesnivå där det redan idag pågår mycket framgångsrikt arbete på lärosäten runt om i landet. Framför mig ser jag en framtid där detta fortsätter utvecklas och där lärosäten kan dra lärdom från varandra – utan ytterligare nationella krav och riktlinjer. Det vore därför önskvärt om SFS istället för att nationalisera lokala frågor som studentkårerna arbetar med på sina lärosäten fokuserar på det som faktiskt är nationella frågor bortom studentkårernas kontroll.
Min absolut största invändning mot denna iver till att nationalisera högskolepedagogiken är att det tar plats från den kanske viktigaste frågan av dem alla – resurserna till högre utbildning. Jag instämmer i att pedagogiken är eftersatt på svenska lärosäten men min analys av den grundläggande problematiken är annorlunda. Högre utbildning står idag inför en ödesfråga; de anslag som ges till högre utbildning idag gör det omöjligt att bedriva utbildning av hög kvalitet och än mindre att satsa resurser på viktiga områden som högskolepedagogik. På vissa utbildningar får studenterna så lite som fyra timmars lärarledd undervisning i veckan. Att vänta sig en nämnvärd förbättring av kvaliteten på utbildningen genom nationella riktlinjer för högskolepedagogik är fullständigt orimligt sett till hur verkligheten ser ut. Ett resurstilldelningssystem för högre utbildning utan snedvridna incitament och med finansiering som täcker de kostnader som finns vore en avsevärt bättre kvalitetssatsning och skulle också möjliggöra högskolepedagogisk utveckling på lärosätesnivå. SFS silar alltså mygg och sväljer kameler för att uttrycka det milt.
Därför är jag stolt över att de studentkårer vid Lunds universitet som är medlemmar i SFS kommer att kämpa för att SFS på allvar tar tag i resurstilldelningsfrågan och gör denna till fokusfråga för kommande år när vi till helgen deltar i SFS årliga fullmäktigemöte.
Ludvig Sundin
Delegat för Samhällsvetarkåren på Sveriges förenade studentkårers fullmäktige 2015
Läs Sveriges förenade studentkårers replik här: ”Frågan om pedagogik är väl förankrad.”
