De senaste veckorna har frågan om studieavgifters vara eller icke vara återigen blossat upp. Att införa studieavgifter vore förödande, menar utbildningspolitiska krönikören Hanna Håkanson.
Lika säkert som att magnoliorna blommar på våren är det att frågan om studieavgifter aldrig helt kommer att begravas. De senaste veckorna har den återigen seglat upp som en av de hetaste studentpolitiska frågorna.
Jag är socialliberal. Jag tror på ett samhälle där individen har makt över sitt eget liv och där inga statliga pekpinnar ska säga åt mig vad jag ska göra med mitt liv. Jag vill ha ett starkt samhälle och en svag stat, men en stat som utgör ett skyddsnät för den som fuckar upp. Ingen väljer var hen föds, därför ska statliga verktyg också i viss mån kunna användas för att utjämna skillnader mellan människor med olika bakgrund. Det är därför skolplikten för barn i grundskola är så viktig. Det ska inte spela någon roll var du kommer ifrån, det som spelar roll är vart du är på väg.
Arbetsmarknaden skriker efter kompetens och vi har inte längre råd att sortera bort människor från akademin på grund av deras klassbakgrund. Det är inte längre bara unga män med välutbildade föräldrar som pluggar på högskola, men den sneda rekryteringen består. Att bryta den är en nyckel till att Sverige blir en kunskapsnation i världsklass.
Jag kommer själv från en bakgrund där det inte var självklart att flytta till Lund som tjugoåring och försöka mig på att bli jurist. Det jag var mest rädd för var inte Juridicums smått obehagliga källare, avancerade tentor eller att kurskamraterna skulle vara elaka. Det som fick mig att tveka längst var skräcken av att skuldsätta mig med hundratusentals kronor för något så abstrakt som en utbildning.
Efter snart fem år i den akademiska bubblan ser jag det som min bästa investering någonsin. Men alla trösklar in på högskolorna kommer utgöra ytterligare berg att klättra över för den som inte ser högre studier som en självklarhet. Studieavgifter, även låga sådana, drabbar inte den som sedan barnsben fått höra att de borde bli akademiker. Men det drabbar alla oss andra som tvärtom fått höra att den som är satt i skuld är inte fri, även vad gäller CSN-skulder.
Problemet med högre utbildning är inte att studenterna har för låga skulder. Problemet är att högskolorna är underfinansierade och håller för låg kvalitet. Det är på detta vi borde fokusera vår politiska kraft.
