Den nykoloniala fantasin

Den nykoloniala fantasin

- in Kultur
0
Illustration: Cecilia Hansson

Både i Nollywood och Bollywood produceras fler filmer än i Hollywood. Men på filmfestivalen i Cannes fanns knappt en enda film som inte var västerländsk. Kulturskribent Camilla Göth undrar hur länge västvärlden ska tala sig varm om globalisering, men stänga ute annan kultur än sin egen.

I dagarna avslutades en av filmindustrins viktigaste händelser – filmfestivalen i Cannes. Många av filmbranschens högdjur var samlade och filmer från bland annat Frankrike, USA, England, Norge, Australien och Argentina visades. Från Afrika, en kontinent med 55 länder, fanns en film. Den heter Oka och är från Mali.

Detta kan tyckas uppseendeväckade när svenskar totalt gör 40 miljoner utlandsresor med övernattning per år. När vi pratar om att vi reser mer och längre bort skickar globaliseringen signalen av att vara gränslös. Att ekonomisk tillväxt här, också kommer att röra om i grytan där.

Det är också märkligt att se hur nära förbundna kulturerna i gamla kolonier i nordvästra Afrika och Frankrike är efter kolonialiseringen, men att de produktioner med endast nordafrikanska filmteam inte uppmärksammas i samma grad som de som också stöttas av ett franskt. Den prisbelönade filmen Timbuktu från 2014 är ett exempel på detta.

För tio år sedan skrev den kenyanske journalisten och författaren Binyavanga Wainaina i tidskriften  den väldigt satiriska texten How to write about Africa. Wainaina riktar i sin artikel en fortfarande högaktuell kritik mot västerländsk media när han skriver:

”Behandla Afrika som ett land. Det är varmt och dammigt med grässlätter och stora horder av djur och långa smala människor som svälter”.

Det är alltså inte bara viktigt att vi låter den afrikanska kontinenten komma till tals och ta plats i medier och samhället, det spelar också roll hur de framställs.

Mikela Lundahl exemplifierar Wainainas kritik i artikeln Kvinnor, vithet och de andras litteratur från Tidsskrift för genusvetenskap (1-2:2010). Hon har undersökt hur afrikansk litteratur framställs i media och på förlagshemsidor. Resultatet är att framför allt kvinnliga afrikanska författare och deras verk ofta beskrivs som anti-patriarkala och anti-koloniala. En bild som inte bara är ensidig, utan också många gånger felaktig.

Chimamanda Ngozi Adichie är ett tydligt exempel. De senaste åren har hon ständigt legat på topplistorna i Sverige, nu senast med boken Americanah. Hennes böcker blir ofta beskrivna som anti-koloniala trots att de sällan är uttalat politiska, även om Adichie genom de historier hon berättar gör upp med västvärldens föreställningar av Nigeria.

Illustration: Cecilia Hansson
Illustration: Cecilia Hansson

Även om bilden av Afrika i dag ligger närmre tillväxtkontinent än svältkontinent finns bilden av den Andre bevisligen kvar. Både i mig och många andra. Innan mitt första besök till ett utvecklingsland tänkte jag mycket på att jag inte ville vara den som Wainaina beskriver. Resan gick till Tanzania och jag skulle göra fältstudier. Jag plöjde böcker, film, musik och forskning för att skapa mig en någorlunda sanningsenlig bild. I en månad bodde jag i staden Babati och mer än en gång hamnade jag på stadens enda klubb och klockan blev nästan alltid fyra på morgonen. Det var euforisk dans, svett och klubbkids som hoppade och sjöng.

En del av mig blev lite förvånad över festen. Att den påminde så himla mycket om när jag är på klubb
någonstans i Sverige. Jag trodde ändå någonstans att Afrika mest var stäpper och slätter. Inte öl och dans i gryningen. Det blev tydligt att jag befann mig i ett land, och i en världsdel som jag blivit matad med snedvriden information om i hela mitt liv.

Film och konst från andra länder än de vi definierar som västerländska har inte fått ta plats i finrummen än, men det finns tecken som visar på att någonting ändå händer. Cinemafrica är Nordens största filmfestival med afrikansk film. Festivalen håller till i Stockholm och i år är första året som den inte är komprimerad till en fyra dagars-festival, utan sträcker sig över hela året.

Cinema Indien är en annan filmfestival som gick av stapeln för andra gången i år, också i Stockholm. Målet var att utmana idéen att indiska filmer bara är sång och dans. Bland annat visades Mary Kom, en film om en ung kvinnlig indisk boxare. Och samtidigt i Nollywood, Nigerias enorma filmindustri, produceras cirka 50 filmer i veckan. Det är fler filmer i veckan än Hollywood.

Men i en postkolonial värld går dessa händelser de flesta obemärkt förbi.

I stället hamnar de i en mörk skugga till förmån för afrikanska oljefynd som blir högprioriterade nyheter då de skapar förväntningar på ekonomisk tillväxt.

Ett annat exempel är den ensidiga rapporteringen av ebolakatastrofen som tycks ha drabbat hela Afrika när det i praktiken är ett ganska begränsat antal länder. Och ingen tänker riktigt på konsekvenserna.

Problemet ligger mycket i vad Chimamanda Ngozi Adichie sätter fingret på i sitt uppmärksammade Ted-talk The danger of a single story. Hon menar att när vi bara tar del av en bild av ett land blir inte bilden fullständig.

De flesta länder i Afrika och Asien är inte längre självklart förpassade till en ekononomisk och politisk skamvrå, men däremot en kulturell. Och så länge inte filmfestivaler som Cannes tar sitt ansvar kommer den koloniala logiken och ’den andre’ att leva kvar och Wainainas kritik fortsätta att vara aktuell. Precis som Mikela Lundahl skriver behöver världen en kolonial logik att livnära sig på. Den är helt enkelt nödvändig för att kunna upprätthålla de strukturer som den Andre bygger på och för att kunna behålla identiteten av ”oss” genemot de Andra.

De koloniala uttrycken tar andra former och kan ibland vara svårare att identifiera än tidigare. Men vi gör samma sak som vi gjort tidigare – paketerar om en nykolonial fantasi av världen och skapar bilden av den Andre.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Studio AF förser studentlivet med webb-tv

Vad händer i Lund? Denna svåra, spretiga och