Kriget ger studenter nya roller i samhället

- in Internationellt
@Lundagård

Fyra och ett halvt år in i kriget har Syriens infrastruktur och samhälle slagits sönder, inklusive utbildning och drömmar för landet studenter. Men på sina håll lever hoppet vidare, och i nordöst har frihetliga utbildningsprojekt uppstått, som ifrågasätter syftet med högre utbildning. 

Kriget i Syrien har blivit en av vår tids stora katastrofer. Förstörelsen av infrastruktur och städer är enorm, minst en kvarts miljon människor har dödats och runt 12 miljoner drivits på flykt i den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Ingen vet ännu hur eller när allt ska sluta.

Syriska samhället skakat i grunden
Det syriska samhället har skakats i grunden, och förvandlat helt vanliga människor till ärrade krigsveteraner, eller blodtörstiga förtryckare. Bland dessa finns också studenter. Många har fått se sina framtidsdrömmar och lärosäten slagna i bitar. Studiemöjligheter har grusats, litteratur och uppsatser har förlorats, många har inte kunnat ta ut sin examen. Det är en katastrofal situation för den studerande generationen, och för landets framtid – ifall det finns någon.

I dag har många studenter funnit nya roller på landets slagfält.
– Jag har läst ett helt år på läkarprogrammet, säger en stolt ung man, som idag arbetar som doktor och syr ihop folk som skjutits eller klivit på minor.

Många av de som nu arbetar som översättare åt internationella journalister har tidigare studerat engelsk litteratur, mediekommunikation eller annat som gör dem lämpliga för jobbet. Och när jag i februari satt fängslad i Damaskus hos regimens största säkerhetstjänst träffade jag 28-årige Aleppo bland vakterna. Han studerade statskunskap och skrev på sin C-uppsats, och extraknäckte som torterare och förhörsassistent för säkerhetstjänsten.

Universitet fortfarande öppna
Trots det destruktiva kriget är dock ett flertal universitet ännu öppna i Syrien. I Damaskus, Latakia, Homs, Hama, Tartous och andra städer ges fortfarande kurser. Men det är på områden kontrollerade av regimen, som på grund av situationen idag blivit ännu farligare.

En del av de studenter som trots allt läser vidare försöker bli klara med sina utbildningar så snabbt som möjligt för att kunna ta med sig sina examina i bagaget på sin flykt bort från landet. Andra studenter misslyckas medvetet för att dra ut på studietiden så länge som möjligt och undvika att kallas in till militärtjänstgöring.

”Jag förlorade allt”
Ytterligare andra har redan kallats in till militärtjänstgöring, och måste noga hålla sig undan både lärosäten och regimområden för att inte sändas till armén.
– Jag pluggade journalistik vid Damaskus universitet, och hade bara några poäng kvar på sista terminen innan jag skulle ta examen, berättar Serbest Ali, 30 år.

Mot slutet av 2011 hade det blivit väldigt farligt i huvudstaden. Serbest sista minne därifrån är att regimhelikoptrar flög lågt ovanför honom och hans vännersamtidigt som desköt på Fria syriska armén framför. Efter det flydde han genast till familjen i Kobane, och har aldrig återvänt igen.
– Jag förlorade allting från universitet – jag har inga papper eller betyg kvar. Och jag kan inte försöka återvända till något universitet heller, för då kommer jag direkt att bli tagen till militärtjänstgöring.

Just det har hänt flera studiekamrater till honom. Så istället har Serbest tvingats stanna i hemstaden Kobane, som idag ligger i ruiner. I slutet av juni låg han och tryckte bakom en mur i staden när krigare från IS strök omkring på andra sidan. Serbest överlevde, men 251 civila mördades i attacken.

Allt är inte elände
Men allt är inte mörker och elände i Syrien. I nordöst finns ett fristående utbildningsprojekt som dykt upp för de som vill studera trots kriget. I utkanten av staden Qamishlo ligger ett gäng byggnader som förut tillhörde Assadregimens jordbruksministerium. Nu sitter nya skyltar på byggnaderna: Akademin för sociologi och historia, Akademin för det kurdiskaspråket och Akademin för sociala rättigheter och juridik. Det liknar ett campusområde och tillsammans heter allt Mesopotamiska akademin. Namnet är hämtat från det urgamla tvåflodslandet i just dessa trakter.
– Mesopotamien är platsen för civilisationens födelse och samma projekt har vi på gång här, säger sociologiläraren Rojda Firat, en av de ansvariga.

I korridorerna finns undervisningssalar, kök och kollektiva sovrum för studenter, samt datorsal och ett litet bibliotek. Undervisningen är gratis i alla ämnen. Sedan den första grunden lades våren 2013 har över 300 personer utbildats här, i program som sträcker sig över ett år.

Projektet har uppstått i den autonoma regionen Rojava som kurder och allierade utvecklat i norra Syrien, efter att Assadregimen till stor del lämnade trakten 2012. Akademierna öppnade för att erbjuda utbildning när kriget stoppade folk från att nå de statliga universiteten.

Ifrågasätter syftet med högre utbildning
Men initiativet är också en startbana för nya former av undervisning som även ifrågasätter vad syftet med högre utbildning egentligen ska vara. Alla studenter börjar undervisningen med en tvärvetenskaplig grundkurs i både världshistoria och statskunskap, med exempel på juridiska system från antika såväl som moderna statsbildningar. Syftet är att lära från historien, och identifiera vad som gått fel i den sönderfallande syriska nationalstaten jämfört med andra.
– Och när studenterna börjar förklarar vi att målet inte är att bara studera och ta examen, säger Rojda Firat.

Målet är att diskutera som jämlikar, att upplösa tidigare hierarkier på lärosäten och att ibland skifta roller mellan lärare och studenter, menar hon. Jag går sedan in till dagens lektioner och ser detta system i praktiken.

Projektet är ännu relativt litet och verksamt i en region där våldet bara ser ut att öka, bland annat på grund av kurdernas samarbete med YPG-gerillan. Men vad de människor behöver, som trots allt stannar kvar och inte flyr, är initiativ som kan ge både stabilitet och hopp om samhällsförändring – även radikal sådan, menar Rojda Firat.
– Med den ena handen måste vi kriga, men med den andra måste vi utbilda vårt folk.

Text och foto: Joakim Medin