Livet på Lesbos, Europas utpost

Livet på Lesbos, Europas utpost

- in Internationellt
0
@Tindra Englund
Foto: Tindra Englund

Under september månad har runt 3000 flyktingar per dag anlänt till den grekiska ön Lesbos. Den grekiska administrationen står handfallen, liksom många av de större hjälporganisationerna. På plats för att hjälpa finns i stället många privatpersoner och en hel del studenter.

Några kvinnor har slagit sig ned i skuggan av ett olivträd för att försöka undkomma den stekheta solen. En av dem är Duha, en 42-årig dataingenjör från Syrien som hoppas på ett mer drägligt liv i Nederländerna.

– Innan kriget var livet i Aleppo bra, det var en vacker stad och där fanns elektricitet, vatten, internet och jobb. Nu faller bomberna och det är brist på det mesta. Sedan kriget startade har det varit omöjligt att hitta ett jobb, säger Duha.

Bara en kort stund tidigare har hon tillsammans med över 200 andra flyktingar stigit i land på en av den lilla grekiska ön Lesbos norra stränder.

– När vi lämnade Turkiet var det sex båtar med 40-45 personer i varje båt. Men en tvingades vända. Jag tror att de fick problem med motorn, säger Duha.

Hon berättar att de hade fullt med vatten i båten och om hur otäckt lång den två timmar långa färden kändes.

– Det var för mycket folk och ingen plats. I vår båt hade vi dessutom massor av barn och de var självklart jätterädda, säger Duha.

De har betalat 1000 dollar var för att korsa vattnet och nu sitter de i en kö längs med vägen i den sömniga turistorten Molivos. De väntar på en färgad papperslapp som ska garantera dem en plats på en av bussarna som går ned till staden Mytilini under kvällen. Där ska de sedan förhoppningsvis kunna registrera sig och inom några dagar få det dokument som ger dem tillåtelse att ta färjan till Aten. Därefter väntar en mödosam resa genom Europa.

– Vägen är tydligen väldigt lång och farlig och vi är redan så trötta, ni kan inte föreställa er hur trötta vi är, säger Duha och hennes ögon fylls med tårar.

Duha önskar att Europa skulle öppna upp lagliga vägar för asylsökande, till exempel genom att göra det möjligt att flyga.

– Om den möjligheten fanns skulle jag ta den, även om det kostade mycket mer.

När hon kommer fram är hennes plan att först och främst lära sig nederländska för att sedan kunna läsa en master i datateknik och på så sätt ta sig in i samhället.

De frivilliga som samlats för att  försöka styra upp kön och se till att allt går lugnt och smidigt till är frustrerade över att inte kunna hjälpa mer. Men Duha berättar att hon tycker att det är fantastiskt att det finns människor som finns här och hjälper dem längs vägen.

– I Aleppo brukade jag själv vara engagerad i en kommitté för att hjälpa föräldralösa. Vi tog hand om dem tills de var vuxna nog att klara sig själva.

En av de som hjälper till vid den temporära busshållplatsen är den nederländska arkitektstudenten Tobias Baan. Han går längs med kön och delar ut vattenflaskor.

– Jag kom egentligen till Grekland för att göra min praktik på en arkitektbyrå i Molivos. Men så en kväll träffade jag några aktivister på en bar som bad mig följa med och hjälpa till med vad de gjorde dagen efter. Jag följde med och det var väldigt bra, säger Tobias Baan.

Det är nu en månad sedan och han planerar att fortsätta hjälpa till på lediga stunder under de fem månader han har kvar på sin praktik.

– Jag hjälper till varje dag efter jobbet, och på lediga dagar, och som nu under siestan då vi är lediga från jobbet.  Egentligen skulle jag vilja kunna hjälpa till hela tiden, men jag måste jobba också, säger han.

Tobias tycker att det känns självklart att hjälpa till och ser det som sin plikt att göra vad han kan. Han och Duha pratar en stund. Hon berättar att hon vill till Nederländerna, han berättar att han kommer därifrån.

– Kanske ses vi där en dag? Inshallah?, säger Tobias.

– Inshallah, svarar Duha och skrattar.

Två andra studenter som också gör vad de kan för att hjälpa flyktingarna, längs den svåra vägen från den norra delen av ön till den södra är Amanda Nilsson och Adla Jebara. Men till skillnad från Tobias är de bara här i några dagar.  I vanliga fall läser nämligen Amanda juridik vid Lunds Universitet och Adla ett tekniskt basår vid Campus Helsingborg. De bestämde sig för att åka ned till Lesbos bara en vecka innan de faktiskt åkte ned.

– Vi hittade ett glapp mellan obligatoriska föreläsningar och helgjobb. Men jag har en labb direkt när jag kommer hem och ska försöka plugga lite matte och fysik på flygplatsen, säger Adla.

Nu har de kört upp och ner längs ön fyra dagar i sträck. De har givit folk vatten (nästan 1000 liter/dag), bananer, kex, filtar och smörgåsar. Adla har till och med gett bort sina skor till en liten kille.

De har också hjälpt till med att få upp flyktingar på land ur de sjunkande båtarna och kört så många de kunnat ned till flyktinglägren på södra sidan av ön.

– Det största hoppet finns hos dem när de stiger ur båtarna. Då finns där ett lyckorus och de viftar med flytvästarna trots att båtarna ofta är fulla av vatten och de behöver hjälp iland, berättar Amanda.

Innan de åkte ned var Amanda (som agerat chaufför) lite orolig för hur hon skulle klara trafiken.

– Det har gått bättre än jag trodde att köra. Men det värsta har varit att vi varit rädda att köra på någon på natten. Då lägger sig nämligen flyktingarna med huvudet mot vägen, som i protest. Det är tydligen därför bussarna inte kör då, man får liksom sicksacka, säger Amanda.

Efter fyra dagar mitt i flyktingkrisens centrum ska nu tjejerna återvända till sitt vanliga liv med plugg och jobb på Ikea. Trots att det är jobbigt är båda ändå överens om att det känns skönt och att de inte hade orkat fortsätta en vecka till.

– Vi har knappt sovit alls och jag vet inte hur många spädbarn man klarar av att se på en 40-gradig väg, säger Amanda.

Adlas hjärta ömmar ändå mer för föräldrarna.

– Det är de som bär oron för barnen. Barnen kan trots allt vara glada ibland och föräldrarna är de som bär det tyngsta lasset psykiskt.

Amanda och Adla har gett allt de orkat och kunnat här nere. Nu tycker de att andra borde åka ner och fortsätta arbetet.

– Vi har gjort så mycket mer än vi trodde att vi skulle klara. Allt som behövs om man vill hjälpa till är några tusen kronor till flygbiljett, bilhyra och boendekostnad åt en själv samt en del engagemang. Det finns massor av saker att dela ut och mycket annat som behöver göras, säger Amanda.

Duhas efternamn har utelämnats ur denna text för att skydda hennes identitet.      

Flyktingar på Lesbos 

  • Enligt FN:s Flyktingorgan  UNHCR är cirka 33% av de flyktingar som anländer till Lesbos kvinnor och barn.
  • FN:s indragna matransoner till syriska flyktingar i Libanon och Jordanien i kombination med en förvärrad situation i Syrien, Afghanistan och Eritrea har gjort att ett allt större antal människor nu flyr över Medelhavet.
  • Mer information om volontärernas arbete på Lesbos kan du hitta på: lesvosvolunteers.com.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Lunds universitet kommer att delta på årets bokmässa

Efter en intern diskussion har universitetet kommit fram