Att vara privat med Ann Heberlein

Att vara privat med Ann Heberlein

Ann Heberlein. Foto: Najla Vallander

Stockholmssyndromet, ondska och Mikael Persbrandt. Lundagård har samtalat med författaren Ann Heberlein efter onsdagens Studentafton.

Teologidoktorn och författaren Ann Heberlein, som nu närmast är aktuell med föreställningen Livet, döden & meningen med allt, har under de senaste åren blivit ett välbekant ansikte för större delen av Sveriges befolkning.

Ungefär ett halvår efter att Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva släpptes sa du dig vara trött på din roll som ett slags affischnamn för bipolaritet, varpå du valde att tacka nej till samtal om din sjukdom i mediala sammanhang.

Mot bakgrund av detta, hur kommer det sig att du valde att spela in serien ”Mina två liv” som handlar om just detta?

– Till viss del handlade det om att det hade gått så lång tid och att jag hade hunnit skriva några andra böcker, som handlade om helt andra saker, däremellan. Det jag ville undvika var att hamna i en roll där jag bara fick prata om psykisk ohälsa, mig själv och mitt mentala tillstånd. Det fanns en slags konstig föreställning om mig i offentligheten att jag bara var känd för att jag var psykiskt sjuk, men alltså, jag har ju en doktorsexamen, jag har skrivit andra böcker, och min främsta kompetens är inte att prata om psykiska sjukdomar – det är inte vad jag forskar kring.

– Men skälet till att den här teveserien blev av var nog också att jag kände att det var rätt tid, och att jag också känner ett enormt ansvar för alla människor som hör av sig till mig och som inte har en röst i offentligheten.

Ja, det är ju en intressant roll du har, i och med att du – vid sidan om din akademiska roll – har den här publika och nästan folkkära personan, och att så många människor hör av sig till dig och ”talar ut” om sina problem. Men hur upplever du att folk vänder sig till dig för att få hjälp med sina svårigheter?

– Det är som sagt ett väldigt stort ansvar, men samtidigt kan jag inte ta det personliga ansvaret för alla som vänder sig till mig; det hade varit helt ohållbart. I början försökte jag svara på alla mejl jag fick, försökte följa upp allting, men till slut gjorde det att jag gick sönder. Jag tror att det höll kvar mig längre i min sjukdom än vad som var nödvändigt.

– Jag minns hur lättad jag kände mig när jag, en tid efter att Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva hade getts ut, var på en konferens på Harvard där ingen visste vem jag var. När jag inte längre var kvar i rollen som sjuk i omgivningens ögon, utan bara blev bemött som en forskare bland andra, började jag plötsligt tillfriskna, och det var i det skedet som jag bestämde mig för att jag inte skulle prata om psykisk ohälsa mer.

I våras släpptes din senaste bok Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig, som även den är väldigt självutlämnande. Hur känns det att skriva så öppenhjärtigt om sina relationer och sitt privatliv när man också tar så mycket plats i det offentliga rummet som du gör?

– Hade jag funderat på hur det kändes hade jag inte kunnat skriva böckerna. Jag har en god väninna som också är författare och som inte kan skriva sexscener, eftersom hon alltid tänker att hennes mamma kommer läsa dem, vilket hade varit oerhört pinsamt. Men man kan inte tänka på det när man skriver, man måste koppla bort att någon annan över huvud taget ska läsa texten. Dessutom är det så att även om det jag skriver ofta är personligt, eller till och med privat, så kan man å andra sidan aldrig berätta hela sanningen. Kirkegaard sa det att den som berättar allt berättar egentligen ingenting, och i den totala transparensen så blir man också osynlig. Och det är också ett skydd.

I Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig jämför du ditt förhållande till Gud med relationen mellan en misshandlad kvinna och hennes man. Skulle du vilja utveckla det lite?   

– Jag har upplevt att jag har hållits kvar i ett förhållande som inte har varit bra för mig och att jag, som i ett utslag av Stockholmsyndromet, har börjat älska min förövare. Eller ja, det är så jag upplever min relation till Gud då och då. Men den här boken var väldigt bra för mig att skriva, för den tillät mig att komma fram till en annan gudsbild. Och det är klart, den här boken är också skriven i en specifik genre och har Jobs bok från Gamla testamentet som sin förebild, och på samma sätt som Job vänder sig till Gud och undrar varför han blir så illa behandlad och om Gud inte älskar honom längre, så vänder jag mig till med samma frågor i min bok. Och sedan svarar Gud honom i slutet, vilket han ju gör han i min bok också.

Ett annat tema som du tar upp i boken – och som du även håller en kurs i här på universitetet och gett ut en bok om – är ondska. Hur kommer det sig att du så ofta kommer tillbaka till frågan om ondskans natur?

– Därför att vi har alla förutsättningar att göra världen till en bra plats, men ändå gör vi fel hela tiden. Det är ett slags olösligt problem – varför vi ständigt går emot vårt eget bättre vetande; varför vi människor begår onda handlingar. Men sedan handlar det också om min egna empiriska erfarenhet av ondska, samtidigt som jag också är fascinerad av det. Jag menar, jag älskar att läsa deckare och se på skräckfilmer, så jag har väl också ett lite perverterat intresse för det.

På tal om människor som vill ha råd och svar ifrån dig, så frågade den mätta programledaren Skavlan dig när du medverkade i hans program ”vad meningen med livet är”. Detta på grund av din doktorstjänst i teologi. Är det vanligt att folk i din närmaste omgivning vänder sig till dig för att få svar på De Stora Frågorna? 

– Om du skulle fråga mina vänner så skulle de nog säga att det är ganska så ömsesidigt. Det är lika ofta jag som vänder mig till dem med den sortens frågor. Men det är klart att jag har ett väldigt intresse för den typen av frågeställningar, det är ju sådant som jag diskuterar i hög utsträckning och som jag tycker är spännande att höra vad andra människor tycker och tänker kring. Och i min undervisning berör jag ju dem naturligtvis ständigt frågor som ”finns Gud?”, ”vad som är ont eller gott”, eller hur en god människa ska vara.

Avslutningsvis: när du besökte den mätta programledaren hävdade du att alla människor vill vara Mikael Persbrandt. Hur gärna skulle du själv vilja vara Micke? På en skala?

– Sa jag det? Jag måste ha varit påtänd. Men det hade i och för sig varit intressant att testa på att vara Mikael Persbrandt. Så på en skala mellan ett och tio skulle jag säga åtta. Det är också ganska så högt. Nu hoppas jag att han läser det här, du får skicka artikeln till honom. Jag skulle vilja veta hur gärna han skulle vilja vara Ann Heberlein på en skala.   

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Ann Heberlein lämnar Lunds universitet

Författaren och debattören Ann Heberlein har sagt upp