Lura mig lagom

Lura mig lagom

- in Kultur, Kultur & Nöje
0
Illustration: Anna Åkesson

Något har hänt när hälften av alla Oscarsnominerade filmer är baserade på verkliga händelser och dokumentärfilmer lanseras som vilka storfilmer som helst. I filmfestivalernas månad försöker Gustav Wirtén förstå varför han mest älskar de filmer som lyckas lura honom att de är sanna.

Jag var 18 år när jag såg Farväl Falkenberg. Det var egentligen mamma och mina syskon som hade hyrt den, men jag satte mig för att se början och fastnade. Utan ett ord satt jag i hörnsoffan i vårt vardagsrum och tog in varje sekund.

Jag hade aldrig sett något liknande. Det kändes som att det handlade om mig. Den fundamentala förvirringen i dalgången mellan barndom och vuxenhet.

Den där skärrande insikten att det är nu man ska göra något av sitt liv. Den bultande känslan av att jag måste härifrån. Filmen ringade in tankar och känslor jag inte visste att jag hade.

Efter filmen frågade mamma om någon ville ha te. ”Nej, tack” svarade jag och rörde mig mot mitt rum. Jag slog på datorn men satt bara och stirrade på skärmen.

Farväl Falkenberg golvade mig fullständigt, den var en karatespark i bröstkorgen när jag inte var beredd. Det var något med det autentiska, dialogen mellan karaktärerna, miljön. Allt kändes så verkligt.

De fem skådespelarna i Farväl Falkenberg spelar sig själva och växte upp tillsammans i Falkenberg. Regissören Jesper Ganslandt har sagt att filmen till stora delar är självupplevd.

Det är hans eget melankoliska avskedsbrev till barndomen i den lilla staden vid havet.

Sedan dess har jag letat efter nya Farväl Falkenberg när jag sätter mig i biostolen. Jag vill ha berättelser som kunde handlat om mig själv. Ge mig inga sagor. Verklighetsförankring och autenticitet är vad jag kräver.

Jag är inte ensam. Ur de senaste årens Oscarsgalor går det att utröna en trend – fler än jag letar efter filmer som skildrar det autentiska.

Mellan 1987 och 2012 var bara 40 av 143 Oscarsnominerade filmer i kategorin ”bästa film” baserade på verkliga händelser. Numera ser det annorlunda ut. 2014 var sju av nio nominerade filmer based on a true story och under årets gala gjorde fyra av åtta nominerade filmer samma anspråk.

Där fanns också filmer som Boyhood, filmen som spelades in under tio år och handlar en pojkes ganska normala uppväxt tillsammans med sin familj. Den är visserligen inte baserad på verkliga händelser, men gör ett nummer av att skildra en vanlig familjs vandring genom tiden. Farväl Falkenberg kan sättas i samma kategori.

Filmpublikens verklighetsbegär lämnar sitt avtryck även på årets filmhöst. Ett exempel är filmen Black Mass, den sanna berättelsen med Johnny Depp i huvudrollen om hur FBI började samarbeta med den irländske maffiabossen James ”Whitey” Bulger på 70-talet.

Eller Spotlight, den tidiga favoriten till nästa års Oscarsgala, historien om hur ett gäng grävreportrar på tidningen The Boston Globe avslöjar en sexskandal bland katolska präster i Massachusetts.

Samtidigt börjar dokumentärfilmer gå upp som vilka storfilmer som helst på bio. I skrivande stund är exempelvis Jag är Ingrid, en nästan två timmar lång och mestadels svartvit dokumentär om skådespelerskan Ingrid Bergman, åtta på den svenska biotoppen.

Publiken är alldeles uppenbart på jakt efter verklighetsförankring. Precis som jag. Men varför älskar vi det verkliga? Och varför nu?

Kanske bör vi leta efter förklaringen i vår tids nya förutsättningar. I den gamla analoga världen stod filmer som fångade verklighetens gilla gång inte särskilt högt i kurs. Biostolen var en möjlighet att fly det ordinära och resa in i filmernas mystisk.

I dag ser det annorlunda ut. Vi tillbringar våra dagar krökta över telefoner och surfplattor och utvecklar vänskaper och kärleksrelationer på nätet med personer som vi aldrig träffat. I denna dystopiska värld flyr vi till biograferna för att äntligen få se något verkligt. Livet så som det borde se ut.    

Själv tror jag att det handlar om girighet. Jag och resten av filmpubliken vill ha allt det goda med fiktiv film – spänning, dramaturgi, klimax – samtidigt som vi vill åt det bästa med dokumentärfilm – bildning, verklighetsförankring, sanning.

Vi vill vaggas in i känslan av att vi lär oss något om världen, att vi använder vår tid till att bildas och utvecklas, inte passivt underhållas.

Problemet är att både verklighetsbaserade filmer och dokumentärfilmer ofta är just passiv underhållning.

Jag vet inte hur många gånger jag brutit in i ett samtal om exempelvis inbördeskriget i Peru med frasen ”Jag såg en dokumentär om det där…”.

Snabbt och brutalt har jag fått lära mig att jag egentligen inte vet någonting om inbördeskriget i Peru, trots att jag sett en 90 minuter lång dokumentär om det.

När allt kommer omkring är jag inte ens säker på att vi bryr oss om ifall det vi ser på bioduken egentligen är sant. Någonstans vet vi nog att både dokumentärer och verklighetsbaserade filmer är tillspetsade och ofta inte har något alls med verkligheten att göra.

Men vi är inte ute efter fakta, bara känslan av att det vi ser är sant.

För min egen del blev nästa film att golva mig den belgisk-franska filmen Två dagar, en natt från 2014. Jag var 25 år, på det sista året av min utbildning och med en sjungande försörjningsskräck i bröstet. Varje sekund av dramat var en mardrömsritt.

Filmen handlar om tvåbarnsmamman Sandra som får veta att hon kommer bli uppsagd från sitt jobb. Men hennes chef säger att hon kan behålla jobbet om hon lyckas övertala sina kollegor att avstå årets julbonus.

Sandra åker sedan tillsammans med sin man hem till kollega efter kollega och försöker övertyga dem. Mellan besöken skymtar ett förflutet med långa sviter av apatisk arbetslöshet. Det är en thriller utan blod och explosioner, i stället störtar huvudkaraktären mot en avgrund av psykisk ohälsa och social utsatthet.

Det är sannerligen inte särskilt synd om studenter i Lund med framtidsångest. Men filmen fick mig att darra ända in i märgen. Jag kunde relatera till rädslan för att bli en trasig samhällsmedborgare, oförmögen att ta hand om mig själv.

Sandra har, precis som jag, alla förutsättningar för att leva ett gott liv – utbildning och närstående som bryr sig. Ändå är tillvaron så skör. När som helst kan en mental dikeskörning eller en uppsagd tjänst obönhörligt välta medelklassidyllen över ända.

Hur kan jag se till att varken jag själv eller någon av de jag älskar inte försvinner i något av dessa slukhål?

Det filmerna som golvat mig har gemensamt är att de gett ett ansikte åt rädslor och känslor som legat och skavt inom mig. Det har råkat träffa mig precis i det skedet av mitt liv där de bränner till och blir relevanta.

Jag såg om Farväl Falkenberg för något år sedan. Den är fortfarande bra, men kastar mig inte ut ur min omloppsbana längre. Det är svårt att ens relatera till förvirringen och rastlösheten jag kände när jag var 18. Det var då, nu är nu.

Jag väntar med spänning, och skräck, på nästa karatespark i bröstkorgen.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Mys in hösten med nostalgi

Börjar höstdeppigheten smyga sig på? Eller är du