”Det går inte att vara kontroversiell på julen”

- in Intervju
@Lundagård

Lundagård slog sig ner med det hajpade popbandet Könsförrädare för att reda ut begreppen kring julen, politiken och Kicki Danielsson.

Vi hade tänkt oss att den här intervjun kunde gå lite i julens tecken. Så först och främst, har ni några planer på att släppa en julskiva så småningom?

– Vi var faktiskt med på en julskiva en gång. Det var allra första gången vi var med på en skiva med vårt gamla band, Hotad apa, och det var lite komplicerat eftersom vi var för deprimerande för deras smak. Vår låt handlade om barnmisshandel i juletider, så vi fick dra till med lite eftergifter för att åstadkomma en julstämning.

Som det uttalat antirasistiska och feministiska band ni är, hur tänker ni att man skulle kunna utnyttja julen i ett politiskt syfte?

–Folk gör ju det ganska ofta. Julen är en projektionsyta för många typer av lam politik. Typ så här: ”det finns mycket hemlöshet, och samtidigt sitter ni där inne och har det så trevligt, borde ni inte göra något åt det?” Eller: ”Det finns mycket fattigdom, men samtidigt så ger ni en massa dyra presenter till varandra”.

– Det är en väldigt liberal syn på politik – det handlar om välgörenhet, och det kan göra att olika frågor som är populära för stunden kan åtgärdas temporärt. Man ägnar sig åt bröstcancer eller något i den stilen ett tag, och sedan går man över till något annat.

Det är liksom lite myshjälp?

– Ja, det går inte att vara kontroversiell på julen, man drar bara igång välgörenhetsapparaten för frågor som är inne. Julen är den individualiserade politikens absolut största högtid.

Men apropå politisk musik, vilken möjlighet anser ni att man egentligen har som ett politiskt band att skapa opinion?

– Jag tänker att det inte handlar så mycket om att skapa opinion, utan snarare om att skapa något slags klimat. Om man tänker att nödvändig politik är praktiskt politik, så skapar vi som spelar politisk musik i stället massor av olika symboliska beröringspunkter, som kan anknytas till folk som gör praktisk materiell politik.

– De enda gångerna vi kan bidra rent praktiskt är om vi kanske ställer på typ en ”Ingen människa är illegal”-gala och i syfte samla in pengar åt människor som faktiskt gör någonting.

Tycker ni att man ofta överskattar konstens politiska potential?

– Konst är borgerligt. Folk som håller på med konst tenderar att överskatta sig själva förbannat mycket.

Vad tycker ni om folk som sysslar med praktisk politik? Kan ni ha förståelse för att man, om man exempelvis sitter i regeringen, måste kompromissa med sina principer?

– Man kan ju förstå det, men ändå tycka att de är dumma i huvudet. Men sedan kan man ju tänka sig att Miljöpartiet nu i migrationsuppgörelsen kanske känner att de måste gå emot sina principer, för att inte moderaterna och socialdemokraterna ska samarbeta, så att Sverige blir ännu mer av en fasciststat.

Kan det kännas som om politiken tar överhanden när det kommer till er? Att den gör så att er musik kommer i skymundan?

– Jag tänker att det är lite dubbelt. På ett sätt kan det vara lite tråkigt att man bara blir sitt budskap, eftersom det ställer en del ganska märkliga förväntningar på en, som att ens musik på allvar ska förändra världen.

– Men samtidigt är det en helt absurd hållning att påstå att konst inte är politisk. Problemet är egentligen de människor som tycker att det är oproportionerligt ballt att prata om politik, medan det egentligen bara borde vara det man gör medan man gör allt annat.

Men om vi då frångår politiken lite, så fick er första skiva betydligt mer sus än er nya, The End of History. Vad tror ni att det beror på?

– Det beror nog på att vi var nya, och på att vi samarbetade med Mattias Alkberg. Och kanske för att vi släppte första skivan samtidigt som alla de här andra personerna började sympatisera med Fi, så det fanns någon slags trend som vi råkade dras med i.

– Det var säkert ett av skälen till att vi kunde göra skivan över huvud taget. Men annars är ju den nya skivan tusen gånger bättre.

Er nya skiva återfinns dock på Jan Gradvalls lista över årets bästa album. Ni hade hamnat före Sufjan Stevens Carrie and Lowell men bakom Kikki Danielssons Postcard from a Painted Lady. Vad tänker ni om det?

– Jag tycker att det låter som en ära. Jag har ju betydligt starkare relation till Kikki Danielsson än vad jag har till Sufjan Stevens. Men Jan Gradvalls smak är ganska eklektisk, så det kändes som om vad som helst hade kunnat ligga precis vart som helst på listan. Inklusive vi själva.

Har ni hört Kicki Danielssons skiva?

– Ja, hon var med på en Nyhetsmorgon för ett tag sedan. Det är en countryskiva, den är ganska bra. Jag har hört delar av Sufjan Stevens skiva, men jag fastande inte för den.

Skulle ni kunna tänka er ett musikaliskt samarbete med henne?

– Det hade varit ballt. Fast det vore kanske bäst om vi träffade henne först för att avgöra om vi vill samarbeta med henne.

Det kanske skulle kunna resultera i en julskiva?

– Det hade kunnat bli en superjulskiva. Och det hade varit det absolut märkligaste som någonsin spelats in. Det skulle bli ungefär som den där ”Metallica möter Lou Reed”-skivan.

Vem tänker ni skulle producera skivan?

– Max Martin.

Intervju: Gustav Wirtén och Marcus Bornlid Lesseur