Falsksång med nerv

Falsksång med nerv

Foto från Könsförrädares spelning. Foto: Blekingska nation/Press

Under fredagskvällen bjöd Könsförrädare på en stark turnéavslutning på Blekingska. Lundagårds recensent Marcus Bornlid Lesseur anser att Luleåbandet förtjänar en större publik.

Det är uppenbart att Lundastudenterna inte delar den svenske musikerkritikern Jan Gradvalls musiksmak.

Under fredagskvällen är det inte fler än uppskattningsvis 40 personer som har orkat bort till Vildanden för att se det av honom, såväl som alla andra poptyckare värda att ta på allvar, haussade Luleå-bandet Könsförrädare, som gör sin sista spelning för säsongen.

På sätt och vis är det rätt pinsamt för Lunds studentliv att bandet inte lockar en större publik. Könsförrädare är ändå, det vid en första anblick sitt lite oestetiska namn till trots, en av få verkligt intressanta bandkonstellationer som har framträtt i Sverige under första halvan av 2010-talet (tillsammans med bland annat Amason och Munnen).

Men man ska kanske inte döma Lunds studenter allt för hårt för försummelsen: postpunk-bandet har inte fått tillnärmelsevis lika mycket buzz för uppföljaren som för debutplattan Curse the Law.

Konserten inleds med de två öppningsspåren på den nya skivan – ”Birthrights” och ”Blast Beats”. Och även om ljudet, som alltid på Blekingska, är obalanserat och lite skorrande, så låter det väldigt bra.

Måhända är det lite problem med medhörningen, för sångmelodierna är lite sura emellanåt. Dock fyller det på sätt och vis sin funktion – det bidrar till den nerviga känslan. Falsksång är underskattat.

I vilket fall som helst är samspelet mellan sångerskorna, Alina Björkén och Janinne Sandström, föredömligt.

Att döma av intensiteten i deras framförande hade man kunnat förledas att tro att de spelade sina låtar om polisbrutalitet, hemstadsångest och könsmaktsordningen för en väsentligt större publik än de fyrtio smådansande popsnörena nedanför scenen.

Ibland känns det som om man har ett First Aid Kit som har stängts in i en isolerad cell och tvångsmatats med The Dead Kennedys framför sig. Vilket förstås är väldigt sympatiskt.

Mellansnacken är ganska mumliga och fåordiga. Vid ett tillfälle får dock Janinne Sandström, som står fast förankrad vid ett keyboard i mitten av scenen, feeling och ropar ”jag hört att ni har kommit hit i kväll för att krossa patriarkatet” i anslutning till ”Bloodrush”.

Låten ifråga hör för övrigt till spelningens höjdpunkter, tillsammans med ”Dress Rehearsals” och extranumret ”Raging River”, hiten från den första skivan.

Under den senare är det knappt att sångerskorna – låtens gravallvarlighet till trots – kan hålla sina stora lyckliga leenden tillbaka. Och batteristen Måns Lundstedt ställer sig upp och anfaller trumsetet som vore han Bobbie Gillespie under hans Jesus and Mary Chain-dagar.

Spelningen var grym. Och nästa gång bandet har vägarna förbi kan man ju hoppas att Lundastudenterna gör rum för dem i kalendern.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Bokrecension: Alla medel för kampen om en identitet

Vår första dag på universitet är något alla