Penthouse i ljus

Penthouse i ljus

Arkivbild från Lunds nation. Foto: Lunds nation

Lunds nation har inte bara flest nationsmedlemmar – de har även den högst belägna klubben. Lundagårds recensent drog till Penthouse för att känna in stämningen.

Lördagen den 12 december var en viktig dag på flera sätt.

För det första mynnande slutligen klimatförhandlingarna ut i att Parismötets ordförande – som Dagens Nyheter uttryckte det – ”slog en liten grön klubba i bordet”, vilket bekräftade att ett globalt klimatavtal var i hamn.

För det andra gick jag på Lunds nation för första gången.

Klockan kvart i tolv hade jag baxat sig upp för de till synes ändlösa trapporna som leder till Lunds nations flaggskepp, nattklubben Penthouse. Mitt uppdrag var att ”ta tempen på klubbstämningen” – och när jag tog emot min stämpel vid kassan anförtrodde jag tjänstemännen att jag aldrig hade satt min fot på nationen förut.

De nickade och log och sade att jag hade kommit alldeles rätt, och frågade om jag var ny i Lund. Jag svarade nekande och berättade att jag har pluggat här i tre år men att det ”liksom inte har blivit av”.

De tittade på mig som om de hade att göra med en galen människa, varefter jag traskade in i den knökade lokalen för att ta mig en titt på stadens högst belägna klubbs omsusade utsikt.

Eller ja, först gick jag bort till stora baren och undersökte utbudet, som var ganska standardmässigt, bortsett från dess breda icke-alkoholhaltiga sortiment.

Som en hommage till Peter Sellers beställde jag en Rosa Pantern, som visade sig vara söt men välgörande, och jag frågade barförmannen vad som är populärast i dryckesväg en typisk lördagskväll på Penthouse. Efter en kort betänktetid löd svaret: GT och Tequila.

Med den informationen i bakhuvudet bad jag mitt sällskap att ta en titt på utsikten med mig – som Lunds nations hemsida har utnämnt till ”Lunds bästa” – och den var mycket riktigt imponerande. Mitt sällskap pekade obestämt ut mot stadsilhuetten och sade att hon ”kan se granen härifrån”.

Jag nickade i samförstånd och sade att ”ja, man kan se granen härifrån”, vilket man säkert också kunde göra, även om jag var osäker på vilken gran som åsyftades. Måhända en av de två utanför Domkyrkan.

Under väntetiden i trappan dök det upp ett luciatåg som spred julens glada budskap bland studenterna, och på dansgolvet fann jag att var och varannan person var utsmyckade med lussehattar, tomteluvor, renhorn, lucialinnen, och (i ett fall) granbelysning.

Ute på terrassen hamnade jag i samspråk med en Lucia; hon sade att hon sjöng ”för att stoppa miljöförstöringarna”.

Musiken som spelades på dansgolvet bestod till 95 procent av houseremixar av pophits, vilket inte riktigt är min kopp té. Jag försökte därför fixa en önskelåt i DJ-båset, men tyvärr ville musikauktoriteterna varken spela Jamie XX, eller mina lite ”skojfriska” önskningar ”My Heart Will Go On” eller ”Your Song”.

Men stämningen var överlag god, och när musikvalen blev alldeles galet undermåliga tog jag min tillflykt till pissoaren, där stämningen var varm och pratig. Därutöver var White Russian och Cuba Libren jag beställde prisvärda, så det föreföll mig onödigt att klaga. 

Avslutningsvis strömmade den gamla Tommy Körberg-schlagern ”Stad i ljus” ut genom högtalarna, under vilken merparten av besökarna bildade ring och skrålade med så att “taket lyfte”.

På det stora hela hade det varit en schysst kväll, och Penthouse hade visat sig vara rätt hyfsad, även om musiken, som sagt, inte föll mig helt på läppen.

Men atmosfären var fin, besökarna och personalen var trevliga, och utsikten var inte så pjåkig. Betyg: Klart godkänd.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Bokrecension: Alla medel för kampen om en identitet

Vår första dag på universitet är något alla