Fadern, örnen och den heliga rökningen

Fadern, örnen och den heliga rökningen

- in Historiska händelser
0
Illustration: Henrik Larsson

I år fyller de skånska nationerna 125 år. I dag känner vi dem som Lund, Malmö, Krischan, Helsingkrona och Sydskånska. Men frågan är om vi ens hade känt igen deras stamfader som en nation, om vi hade kunnat gå tillbaka till när allt först drog igång på 1600-talet.

1890 föddes Lund, Malmö, Krischan, Helsingkrona och Sydskånska nationen. Deras historia går dock betydligt längre tillbaka än så.

1890 var inte bara startskottet för de nationer vi känner idag, utan också slutet för den gemensamma Skånska nationen, som grundades redan vid Lunds universitets begynnelse. Då var det en sammanslutning av och för studenter födda i Skåne, för att på olika sätt bistå varandra under studietiden.

De första skälvande åren i den Skånska nationens historia har olyckligtvis fallit i glömska. Detta kan vi skylla på den Skånska nationens första kända kurator, med det latiniserade namnet Cornificium Ibinsulanum.

En kväll i juni 1687 berättas det att han stack ner och dödade sin kamrat med värja, varefter han drog iväg med nationens kassa och alla protokoll. Motivet till kuratorns dåd är fortfarande okänt, men historikern Göran Larsson gissar att det kan ha rört sig om ett snedsteg i ”fyllan och villan”.

Protokollen är fortfarande spårlöst försvunna, men vi kan gissa oss till att nationen grundades någon gång strax efter universitetets grundande 1668.

Vid denna tidpunkt hade nationerna emellertid dåligt rykte – så illa att universitetet försökte förbjuda deras existens.

– Man var rädd för att de skulle bli härdar för lössläppthet. Sen insåg man att – nej, vi kan nog använda dem istället. Vad som hände var att myndigheterna och universiteten tog nationerna i sin tjänst, säger Göran Larsson.

Nationerna utvecklades därefter snabbt till ett tvingande kontrollorgan. Alla studenter var tvungna att ställa in sig hos nationens inspektor, som likt en god fader skulle hålla ett vakande öga på studenterna om de skulle råka i trubbel, eller själva ställa till med oreda.

– Många som skrevs in vid universiteten var inte mer än 15, 16 år. Då fanns det behov av någon slags ställföreträdande familj, förklarar Göran Larsson.

I Skånska nationen hade man dock problem med att vissa studenter vägrade inställa sig. Det gällde framför allt studenter som kom från Lund och stod kvar under sina föräldrars beskydd.

Man menade helt enkelt att man inte behövde ha ytterligare en ”inspektor” utöver föräldrarna att stå till svars inför.

När man läser den Skånska nationens ordningsregler är det kanske inte så svårt att förstå att vissa försökte komma undan. Allt från att utebli från nationsmöten till att svära kunde ge straffböter. Var svordomen dessutom riktad mot inspektorn dubblades notan.

För dem som inte hade lika nära hem till föräldrarna kunde nationen å andra sidan vara en ovärderlig trygghet om man råkade i svårigheter.

– Man får tänka på att många var mycket längre hemifrån än idag för att kommunikationerna var så mycket sämre. Blev du sjuk och inte hade några anhöriga i stan så var du hänvisad till att få hjälp av nationen, förklarar Göran Larsson.

Den skånska gemenskapen kunde vara ett annat skäl för skånestudenterna att ansluta sig till nationen.

Vid nationens grundande på 1600-talet hade Skåne alldeles nyligen övertagits av Sverige, och det rådde under en tid motsättningar mellan skånska och svenska studenter.

I den Skånska nationen har man emellertid aldrig behövt hålla tillbaka på skånskheten. Vid fester sjöng man hyllningsvisor till Skåne och från 1800-talets mitt lät man göra fanor med det skånska landskapsdjuret örnen.

Något senare bildades till och med en ”landsmålsförening”, för att utforska intresset i det skånska landskapet och ”söka lära känna det skånska lynnet”.

Kvinnor stängdes däremot alltjämt ute ur gemenskapen. Några kvinnliga studenter fanns inte förrän 1882, och nationsfesterna var länge förbehållna manliga gäster.

Man kunde dock sträcka sig så långt som att tillåta kvinnor att titta på festerna, uppe från läktarna i Stora salen på AF-borgen.

– Kvinnorna skulle sitta där uppe och titta på grabbarna som var där nere och tjoade. Någon gång senare fick de lite vin och pastej. Under en lång period var det en ren grabbklubb, konstaterar Göran Larsson.

I Skånska nationen fördes en hätsk debatt kring kvinnornas deltagande under 1800-talet.

Konservativa röster varnade för att kvinnorna skulle förstöra ”kamratlivet” och att det skulle leda till rökförbud, eftersom det ansågs opassande att röka i kvinnligt sällskap.

Festkommittén var å andra sidan mer progressiv och sökte finna lösningar på problemet. Sedan rökning förpassats till för männen avsatta rökrum var argumenten mot att stänga ute kvinnor närmast tillintetgjorda, och 1889 bjöds kvinnorna ned från läktarna.

Festyran blev dock kortvarig – detta kom att bli den Skånska nationens sista fest någonsin.

1890 splittrades nationen upp i dagens skånska nationer. Man ansåg att nationen helt enkelt hade växt sig för stor. Det ryktas även att inspektorn tyckte att det var för svårt att lära sig alla medlemmars förnamn. Göran Larsson skrattar åt ryktet, men förkastar det inte helt.

– Ja, det är nog att ta i, men det illustrerar ju någonting. Nationsidén krävde en personlig relation, där inspektorn skulle vara lite grann som en far.

Redan 1833 delades nationen in i sex sektioner för att avhjälpa problemet med nationens storlek.

Jämförelsevis med dagens nationer delades Lundsektionen i två delar – mellan de ”riktiga” Lundaborna och de som kom från trakterna omkring, vilka kallades ”perioikerna”, efter en antik term. 1890 slogs de båda grupperna ihop, samtidigt som man gjorde den slutliga delningen i fem fristående skånska nationer.

Känslan av att höra samman som Skånebor dog dock inte ut för det. Inte minst märks det i den traditionsenliga Gåsafesten, som fortfarande hålls var femte år.

Då plockar man fram de gamla fanorna, sjunger hyllningssånger till Skåne och frossar i den traditionella gåsamiddagen.

Få saker är sig likt sedan Skånska nationens glansdagar, men vi behöver knappast sörja för det. Inspektorn har släppt på tyglarna och straffböter är sedan länge förpassade till arkiven.

Kvinnor får dessutom numera delta aktivt i festligheterna, i stället för att bara sitta på läktaren och tugga pastej.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Nationernas guide till nationerna

Att välja nation kan vara det svåraste valet