Detta är bara början

Detta är bara början

- in Internationellt
0
@Tove Nordén
Den sista dagen av Klimattoppmötet gav sig över tio tusen människor ut på gatorna för att visa att klimatet är en viktig politisk fråga. Foto: Tindra Englund

På klimattoppmötet i Paris är man antingen inne eller ute. Inne på förhandlingarna eller ute på gatorna bland aktivisterna. Lundagård var med på Paris gator när det historiska avtalet skrevs på.

Efter 17 timmar släpper bussen av oss i ett grått parkeringshus. Det är jag och ett gäng studenter, och när vi kliver av och baxar upp ryggsäckarna på ryggen är vi trötta efter nattens mer eller mindre sömnlösa timmar.

Det är fredag, vi befinner oss i Paris och det är sista veckan av det två veckor långa klimattoppmötet COP21. Två studenter som tidigt bestämde sig för att åka till klimattoppmötet är Sara Nyberg och Karl Holmberg.

– Jag känner att jag verkligen vill vara på plats, känna av stämningen, få inspiration och träffa andra likasinnade, säger Sara Nyberg, som läser till miljöingenjör i Lund.

Karl håller med. Han pluggar statsvetenskap, är engagerad i Hållbart Universitet, och vill vara här för att kunna påverka.

– Jag vill på något vis försöka påverka. När jag blir gammal och ungdomarna frågar mig: varför gjorde du ingenting? så ska jag kunna säga att jag var med och försökte, säger han.

Det är inte bara politiker, diplomater och journalister som samlats i Paris för att bevaka och påverka FN:s klimattoppmöte. Här finns också en massa aktiva människor inom olika organisationer. De har kommit från alla hörn av världen, med en sak gemensamt: en vilja att sätta stopp för användandet av fossila bränslen, och visa politikerna att det är viktigt.

Vi åker till aktivistcentret. Det är en grå betongbyggnad i mark och källarplan, med stora öppna rum som mest liknar en konserthall. Här inne samlas de största miljöorganisationerna och deras aktiva medlemmar för att träffas och planera aktioner, visa filmer och ha workshops.

Varje dag efter förhandlingarna presenteras en genomgång om vad som egentligen har hänt där inne i förhandlingsrummen. Hur har avtalet ändrats? Vad tog de bort, vad lades till? Vad var de stora diskussionspunkterna idag?

I dag, dagen innan den största av demonstrationerna under klimattoppmötet, är förberedelserna i gång. Vi sitter en stor grupp på betonggolvet, de flesta i skräddarställning.

– Tomorrow, we’re going to do some civil disobedience, vrålar en man på scenen framför oss.

Publiken applåderar, visslar och ropar. Demonstrationen arrangeras av organisationen 350.org och för tillfället är den inte laglig eftersom det i Paris har blivit utlyst undantagstillstånd.

Närvaron av terrordådet ligger i luften, och många är oroliga för hur polisen kommer att agera när de trotsar lagen. Demonstrationens syfte är  att på ett fredligt sätt sätta ner foten. Aktivisterna vill vara de som har sista ordet, därför har de valt den sista dagen att agera.

Innan aktionen går vi igenom skyddsåtgärder. Att bryta mot undantagstillståndet kan ge både böter och fängelse upp till några månader. Därför är det stor förberedelse ifall det skulle gå illa.

– Så här skyddar ni er mot polisen om de skulle gå till angrepp, säger en av killarna som leder genomgången. Han sträcker ut sina armar rakt fram, böjer på dem och håller dem tätt intill kinderna. Armbågarna pekar framåt och händerna är knäppta i ett fast grepp bakom nacken.

Runt omkring testar alla denna nya färdighet. Två små damer i 65-årsåldern håller upp sina armar, kontrollerar varandra så att de gör rätt och kikar fram mellan armarna.

– Håll ihop två och två, förklarar ledarna för oss. En demonstration är enligt fransk lag minst tre personer som tillsammans delar en politisk åsikt – men delar vi upp oss gör vi inget olagligt, berättar de.

Petra van der Kooij håller också till på aktivistcentret. Hon är masterstudent i humanekologi i Lund och startade intiativet Cooperide, en cykelresa från Lund till Paris, med andra miljöengagerade studenter. Det började nästan som ett skämt, berättar hon, men snart insåg de att det faktiskt kunde vara möjligt.

– Till slut blev det en resa som innebar mer än bara att cykla till Paris. Vi har stannat i olika städer och mött upp andra miljöorganisationer och klimatengagerade aktivister, och ordnat allt från workshops till cykeldemonstrationer och filmvisningar, säger hon.

Så är det lördag den 12 december. På L’avenue de la Grande Armée, gatan som leder upp till Triumfbågen fylls med folk, alla med något rött på sig. Vi vandrar omkring bland visselpipor, skyltar och plakat. Strax efter tolv hörs en stark hornsignal, och två tysta minuter börjar.

Två tysta minuter för alla människor som redan lider på grund av att vårt klimat har förändrats. När hornen blåser igen börjar folk dansa och ropa – ett salsaband spelar några hundra meter bort. Det är upp emot 15 000 människor på gatorna, och tillsammans lägger vi ner ett långt rött band på marken, lägger röda tulpaner och ropar tillsammans.

Red Lines action hette den demonstration som leddes av organisationen 350.org, där alla som deltog bar något rött. Foto: Tindra Englund
Red Lines action hette den demonstration som leddes av organisationen 350.org, där alla som deltog bar något rött. Foto: Tindra Englund

Efter demonstrationen och slutet av klimattoppmötet har reaktionerna på avtalet varit olika. Vissa är positiva, andra menar att det var ett avtal som inte var tillräckligt skarpt.

Petra van der Kooij är en av dem som hoppades på ett mer ambitiöst avtal, med tydligare riktlinjer. Hon var också aningen besviken på demonstrationen, som hon tyckte inte skickade ett tillräckligt tydligt budskap.

– Det var jättehärlig stämning och en fin demonstration. Men för mig kändes det mer som en folkfest. Och jag önskar att vi hade lyckats förmedla ett starkt politiskt budskap i stället för att det uppfattades som att vi firade, säger hon.

Samtidigt är hon glad att det blev ett avtal och att de stora länderna, som USA och Kina verkligen skrev på. Bättre ett avtal än inget alls. Och Markuu Rummukainen, som är klimatexpert och forskare vid Lunds universitet, håller med.

– Det viktiga är att det blev ett avtal. Det är verkligen en stor sak.  Framför allt är det en väldigt tydlig markering från internationellt håll, bland annat till näringslivet, säger han.

Till skillnad från aktivisterna befann han sig på förhandlingarna, och trots att det gick trögt i början, menar han att avtalet är en viktig ram för det fortsatta klimatarbetet.

Samtidigt önskade han att vissa saker kunde vara mer ambitiösa, som till exempel delmål för i vilken takt utsläppen ska minska. Vad som också blivit kritiserat är avtalets luddiga beskrivningar, men Markuu Rummukainen menar att de också kan vara positiva i vissa fall.

– Tidigare har det varit ett gemensamt mål på under 2 grader. Men att istället sträva mot 1,5 grader betyder att man ökar ambitionen och samtidigt medvetenheten över hur stort problemet är, säger han.

Att vissa länder skulle smita undan och inte bry sig om avtalet är inte så stor risk, enligt Markuu Rummukainen. När tillräckligt många länder har godkänt avtalet som en del av deras nationella lagar träder det i kraft.

Vad hoppas du inför framtidens klimatarbete?
– Det här är en start för det fortsatta arbetet. Jag hoppas att länderna arbetar för att öka ambitionen innan det här nya avtalet ska träda i kraft år 2020. Jag hoppas också på tydligare klimatfinansiering, rapportering och övervakning av de åtaganden som länderna tagit på sig, säger Markuu Rummukainen.

Hur blev det då med året 2015 – är det ett år som har gått i klimatets tecken? Om det var någonting som demonstrationen ville visa så var det att detta inte är slutet. För aktivisterna har förhandlingarna i Paris nått sitt slut. Men nästa kapitel för den globala miljörörelsen har bara börjat.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

“Judar uppmålas som konfliktparter”

"Franska judar skjuter inte islamister" menar Rebecka Kopleman, som reagerade på Lundagårds artikel Frankrikes ödesfrågor.