Försvarare utan sjömansdräkt

Försvarare utan sjömansdräkt

- in Kultur, Kultur & Nöje, Porträttet
0
@Pontus Bark
– Malmö får ta så himla mycket skit på grund av vissa SD-idioters prat om att Malmö är staden man pratar om när man ska berätta om en plats där allt har gått åt helvete. Till dem ville jag bara säga – fuck you, säger Jonathan Johansson. Foto: Pressbild/Tobias Häggbom.

Jonathan Johansson har genom exilboendet i Stockholm insett att han aldrig kommer kunna släppa Malmö. Den 27 februari kommer han hem även fysiskt. Lundagård passade på att fråga honom om spelningen, bilden av Malmö samt om en platta som fått sitt namn efter ett ord taget ur Hitlers vokabulär.

När jag når Jonathan Johansson sitter han i bilen. På bred skånska frågar han hur läget är. En gång i tiden var han också akademiker men bröt efter studier i kulturtvetenskap och konst upp för att satsa på musiken. Sedan dess har han bland annat fått fyra Grammis-nomineringar och nominerades 2009 till Årets artist till P3 Guld. Den 27 februari ska han nu spela på Malmö Live. Uppträdandet är en del av hans turné Triologi och kommer att bestå av en stor mängd låtar från hans tre popplattor samt skiftande scenografi.

Han menar att det känns bra att återvända, både till Malmö men också till det gamla materialet. Samma kväll som spelningen kommer ett fördjupande samtal också att äga rum där Malmö ska diskuteras ur olika aspekter. Och under vårt samtal är det just när Jonathan Johansson pratar om bilden av Malmö och de politiska vindar som blåser i samhället som han låter som mest engagerad. Eller, som mest förbannad, ska man kanske snarare säga.

I våras släppte Jonathan Johansson plattan Lebensraum! och gjorde i och med det något helt nytt. Från att ha blickat inåt valde han denna gång att vara mer politisk, texterna är samhällskritiska och samtida. Med plattan ville han sätta ner foten, precis som hans mamma gjorde när han var tolv år och hade köpt en platta med kontroversiella nationalisterna Ultimathule, en sekvens han sjunger om i låten Dröm En Dröm.

– Jag var så ung att jag inte ens fattade vad det handlade om. Som en herpesblåsa spred de sig över Sverige. Så jag köpte den där skivan och jag minns att mamma hittade den, hon visste vad det handlade om och vad det stod för. Hon satte ner foten.

Med Lebensraum!, som för övrigt är ett ord Hitler använde för att beskriva det livsrum han ansåg att ”herrefolket” förtjänade på bekostnad av ”undermänniskorna”, blickar Jonathan Johansson alltså ut över Europa samtidigt som han försöker ta efter den där bestämdheten hos sin mamma.

Skivans namn bottnar i bilden han har av den politiska utvecklingen som han i låten Ny/Snö beskriver som öppet för vissa, taggtråd för andra. Låtarna menar han är hans eget sätt att gestalta det dåliga samvete som han bär på, exempelvis genom raderna kropparna flyter, i det perfekt turkosa vattnet, vi ska på fest ikväll, tema 80-tal.

Jonathan Johansson växte upp i ett område i Malmö med människor från många olika kulturer och bakgrunder. Han ville berätta om vad som uppstod i det och genom sin egen berättelse  ge den stora berättelsen ”kropp”.

– Jag ville berätta om Europa och om dess historia, om fascism och var gränserna går nu när allt har ställts på ända. Jag ville inkorporera det med mina privata möten och min privata uppväxt.

Tidigare har Jonathan Johansson sagt att han inte vill bli ytterligare en i raden av kulturmän som skriver om uppväxten i staden de lämnat, som  Markus Krunegård från Norrköping eller Göteborgsromantikern Håkan Hellström. Han hade en princip att inte skriva om Malmö som brutits i och med Lebensraum! På plattan får vi ta del av minnesbilder från sena nätter på KB, han sjunger om Limhamn och Rosengård, men också om Ibrahimovic som såg regnbågarna över Pildammarna.

– Jag var i Malmö och skulle skriva på materialet till skivan i några dagar, så jag lånade mina föräldrars bil och körde runt i mina gamla områden där vi bodde förut och lät mycket av min uppväxt komma tillbaka. Det blev så tydligt för mig då att jag kunde använda mig av berättelserna från min uppväxt.

Av alla helveten på jorden, av alla helveten som finns, vill jag inte komma från någon annanstans.

Jonathan Johansson berättar att han kan känna sig främmande i situationer han ställs inför i Stockholm.

– Jag kan hamna i sammanhang där som är så vita och borgerliga att jag  blir förundrad. Jag kan känna mig helt främmande till sättet dom pratar om ”orten”,  det är så uppenbart att de inte har haft riktig kontakt med det.

Med låten Alla Helveten ville han hylla Malmö, en stad han menar ofta framställs orättvist i media.

– Malmö får ta så himla mycket skit på grund av vissa SD-idioters prat om att Malmö är staden man pratar om när man ska berätta om en plats där allt har gått åt helvete. Till dem ville jag bara säga – fuck you.

Det är inte bara en skillnad i textförfattandet som märks på senaste plattan, också musikaliskt är inriktningen en annan. Med funkgitarrer och influenser från många olika genrer har han lyckats skapa en lättsam bakgrund till texter som ofta ifrågasätter rådande värderingar och strukturer. Han menar att detta är viktigt för att inte hamna i något han beskriver som en känslotorsk.

– Hade jag skrivit de här texterna med det här innehållet tillsammans med samma ödesmättade musik som tidigare tror jag att det hade blivit för mycket, en känslotorsk. Nu lägger sig musiken som ett förlåtande filter över texternas allvar, jag tror att det är lättare att ta till sig dom då.

– Men först och främst var det dags att move on och det tänker jag fortsätta göra, säger han.

På den resan är Malmö Live snart nästa uppehåll. För Jonathan Johansson blir det en chans att komma hem, både fyiskt och mer musikaliskt. Men också att visa de bilder av Malmö som han menar att såväl Sverigedemokrater som hipsters så ofta tenderar att missa.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Ett alternativt studentliv i Malmö

Sexton kilometer från Lund ligger Sveriges tredje största