I skuggan av ett studentliv

I skuggan av ett studentliv

- in Reportage
0
@Tindra Englund
Foto: Lukas J Herbers.

År efter år rullar studentlivet på i sina väl inkörda spår. Nöjesutbudet är stort och billigt, men ingenting är gratis. Bakom ridån finns de som betalar priset med sömnlösa nätter, slit och ångest.

[ads1]

Vad är väl en bal i borgen? Om du är gäst kan den säkert vara festlig, tråkig eller alldeles, alldeles underbar. Men har du någonsin funderat på hur en bal skulle kunna te sig för de som jobbar bakom ridån? För de som serverar dig pyttipannan och torkar upp den från golvet när du gått hem?

Klockan är strax efter två på natten och jag står tillsammans med några andra baljobbare vid ingången till lilla salen i AF-borgen. Läget är vid den här tidpunkten allt mer kaosartat då många av balgästerna redan tycks ha supit bort all vett och etikett. Vår uppgift är att servera mat, öl och snaps till de som ska in på sexan, vilket är en form av vickning efter balen.

Efter en stund kommer en kaxig kille fram och säger att han vill ha två extra snapsar, en till sin syster och en till sin mor. Vi svarar att tyvärr är det bara en per person och om de vill ha sin snaps får de därför komma och hämta den själv. Då blir han upprörd.

— Vet ni inte vem jag är? Han tittar på oss med frågande min.

— Tyvärr, säger jag, jag har faktiskt ingen aning om vem du är…?

— Det är jag som är källmästare för den här nationen, och den här snapsen är med andra ord min, jag kan ta så många jag vill!

Jag tittar på honom och säger att vi inte har fått något besked om detta och att vi därför inte kan ge honom mer snaps. Han är inte den första som frågar och vi har ingen möjlighet att veta om det han säger är sant eftersom ingen av oss är aktiva på nationen i vanliga fall. Källmästaren tar upp telefonen och ringer på festmästaren – som kommer dit på en minut. Hon ber om ursäkt till källmästaren för snapsen och säger till oss att jo, detta är källmästaren och han får ta så många snaps han vill.

— Varför gör vi det här?, säger jobbaren Mich Ramirez.

Han erkänner att han har fått nog och funderar på att gå hem. Men han ångrar sig eftersom det skulle kännas som ett svek mot de andra jobbarna, som då skulle få det ännu tuffare. Jag håller med honom om att hela situationen känns tragikomisk och hopplös. Trots att vi inte fått några instruktioner om knappt någonting så dumförklaras vi gång på gång då något går ”fel”.

Mich Ramirez är en av alla de utbytesstudenter som jobbar under balnatten och när vi pratar om det efteråt är balnatten och den här stunden på sexan hans absolut sämsta minne från tiden i Lund.

— Visst var det tufft att jobba hela natten. Men det värsta var egentligen att jag inte upplevde den tacksamhet och respekt jag förväntat mig och som jag uppriktigt tyckte att jag förtjänade.

Mich hade låga förväntningar inför balnatten och han var beredd på att få slita hårt men trots detta var han inte förberedd på hur illa det skulle bli. Han kommer ihåg den tråkiga attityden från både förmän och gäster.

— Att stå där och hantera fulla människor som försöker stjäla alkohol från sin egen nation, det gjorde mig bara så frustrerad och arg, säger Mich Ramirez.

Strax efter klockan tre på natten är sexan slut och vi jobbare föses in i Lilla salen. Det är dags för oss att städa upp. Det ser ut som om alla de 160 tallrikar med pyttipanna som vi serverat tidigare har använts som frisebees i rummet, och golvet är på sina ställen helt täckt av rätten i fråga. De golvytor som inte täcks av pyttipanna deckoreras i stället av de 160 ölflaskorna och 160 snapsarna, trots tjatet tycks de flesta bara ha hällt ut spriten. Ett tiotal stolar är dyngsura av vad vi hoppas är öl, en stol är sönderhoppad.

— Okej, ni kan börja med att städa undan det här, säger förmannen.

Musiken är avstängd och jobbarna ser väldigt uppgivna ut, jag frågar förmannen om det går att fixa fram sopsäckar? Av någon anledning fnyser han bara åt mig och försvinner. Det tar oss sju personer drygt en timme av hårt slit för att få någorlunda ordning i rummet. I förväg hade vi fått information om att vi skulle kunna ha möjlighet till att ta några pauser under natten.

Men i verkligheten har ingen av oss tid att ens springa på toaletten. Vi jobbar gratis hela natten för att andra ska få känna sig som kungligheter i forntiden, men vi får knappt ett tack.* I stället får vi spydiga kommentarer av folk som på olika sätt försöker trycka ner oss och på ett tydligt sätt signalera att vi är mindre värda än dem.

Inte ens ”vänner” tycks känna igen en i jobbartröjan och flera personer tittar förvånat upp på mitt ansikte då jag hälsar. Vid ett tillfälle är det en snubbe i frack som vänder upp och ned på en tallrik pyttipanna, mitt framför mina ögon. Detta får mig att tänka på den “slav och kung”-lek man ibland lurade sina yngre syskon till att leka, den som gick ut på att man hällde ut en kortlek över golvet och lät lillebror plocka upp.

Men även om både jag och Mitch är överens om att balnatten är vårt värsta minne från tiden i Lund var det trots allt bara en natt.  När vårt pass var slut kunde vi dessutom slänga av oss jobbartröjorna och gå hem. En lyx som är få av de ytterst ansvariga förunnat.

Emil Widell. Foto: Jonas Jacobson
Emil Widell. Foto: Jonas Jacobson

Emil Widell är inne på sitt fjärde år i Lund och har under nästan hela sin studietid varit engagerad på nation. Han började som jobbare på en klubb och efter ett och ett halvt år avancerade han till förman. Men efter två och ett halvt år bestämde sig Emil för att hoppa av då han såg att engagemanget gick ut för mycket över studierna.

— Jag kände ofta att om det skiter sig i skolan så går det bara ut över mig, men om det går dåligt på nationen så går det ut över andra. Konsekvensen blev att jag prioriterade nationslivet framför skolan, vilket inte höll i längden.

I samband med detta blev han i stället tillfrågad om han kunde tänka sig att vara kvällsansvarig för Tornanationernas stora novischfest.

— Jag blev först glad och kände mig ganska trygg eftersom jag haft hand om liknande fester tidigare. Men så här i efterhand kan jag se att jag inte hade en aning om vad jag gav mig in på.

Informationen från föregående år var mycket knapphändig och det var svårt att i förväg veta vad som kunde gå fel. När kvällen sedan startade vändes allt upp och ner och Emil insåg ganska snart att han underskattat vad han gett sig in i. Novischfesten hade runt 1000 gäster och bara 24 jobbare. De 24 skulle tillsammans sätta upp barerna, jobba i barerna och hålla rent, bemanna entrén och städa efter festen.

— Det värsta var att jag hade så dåligt samvete gentemot de som jobbade. Det kändes verkligen som om jag svek dem. Till exempel hade jag i förväg sagt att de skulle få rotera posterna, men i praktiken blev det omöjligt. Dessutom hade alla det både stressigt och slitigt.

Efter festen hade Emil så dåligt samvete att han skrev ett personligt facebookmeddelande till alla förmän i vilket han bad om ursäkt för att kvällen blev som den blev. För honom själv utvecklade natten sig till en långdragen mardröm.

— Jag tror aldrig att jag varit så stressad i hela mitt liv och jag har definitivt aldrig känt mig så otillräcklig. Det var mycket som missats i planeringen inför festen och vi fick göra extremt många akuta lösningar. För varje problem som löstes uppkom dessutom tre nya.

Han minns hur han tidigt på morgonen stod tillsammans med den lilla tappra gruppen som skulle städa hela AF-borgen. Hur allt fler problem bara fortsatte att dyka upp och hur han vid den tidpunkten kände sig alltför slutkörd för att ens försöka lösa dem.

— Jag längtade så till när jag skulle få gå och lägga mig, men när jag till slut gick och la mig kunde jag inte ens somna. Jag kände bara ångest över allt som gått fel.

Trots att Emil Widell under novishfesten kämpat hårdare än han någonsin gjort i hela sitt liv upplevde han en stor känsla av misslyckande. En känsla som bara till viss del försvann när han under de följande dagarna fick beröm för sin insats.

Men Lunds studentliv består inte bara av fester och även bland de andra organisationerna finns det folk som

Anton Tallhage. Foto: privat.
Anton Tallhage. Foto: privat.

kämpar bakom ridån. Anton Tallhage är före detta regissör för Toddyspexarna och för honom slutade studentengagemanget med att han gick in i väggen och under en tid var tvungen att ta uppehåll från studierna. Nu efterlyser han en mer solidarisk ansvarsfördelning
i Lunds studentliv.

— Jag kan idag önska att de som varit regissörer innan mig skulle ha varnat mig och sagt att ”var nu försiktig och innan du tackar ja så tänk på att med den rollen kommer det en djävulskt massa ansvar”.

Redan under sitt första år i Lund började Anton engagera sig i Toddyspexarna – ett engagemang som senare växte till en passion, för att till slut krossa honom psykiskt. Han började med att vara med i ljudgruppen och lyckades sedan få komma in i scenensemblen. När han efter det blev tillfrågad att vara med i manusgruppen såg han det som en stor ära.

— Inför 2014 års spex blev jag så tillfrågad om jag ville ta över rollen som regissör. Jag tänkte inte efter många sekunder utan sa självklart ja. Detta trots att jag sett hur dåligt tidigare regissörer mått.

Uppdraget visade sig mycket riktigt vara extremt stressig och under repetitionstiden la han upp mot tio timmar om dagen på spexet.

— Men i tankarna släppte jag det aldrig och det höll mig vaken om nätterna och gjorde mig ofokuserad
i skolan.

Trots att han själv kände sig extremt stressad kände han sig samtidigt pressad att alltid vara den roliga och peppande, något som blev allt svårare. Sista månaden innan premiären gick det så långt att han tappade all lust inför spexet. Men trots detta blev spexet mycket lyckat och efteråt kände Anton sig stolt.

Inför nästa års spex var han den enda med erfarenhet som stannade kvar i manusgruppen, vilket gjorde att han kände sig tvungen att än en gång ta på sig ansvaret som regissör, trots att hela hans kropp skrek att ”gör inte detta igen”.  Ändå tog han på sig uppgiften.

Men den här gången beskriver Anton hur uppdraget bara kändes som en börda från början. Mörkret och ångesten var tillbaka och samtidigt som Anton gick läkarutbildningens tuffaste termin låg han vaken på nätterna och drömde mardrömmar om vad de andra spexregissörerna skulle säga om honom, efter att ha sett spexet. Ett par månader innan de skulle börja repa blev pressen för stor och han bröt ihop mitt under ett manusmöte och bara grät.

— Jag blev sjuk. Kunde ligga vaken mitt i natten och grubbla över ett skämt i timtal. Jag försökte regissera utan att ha sovit alls och skämdes över det som jag var övertygad om skulle bli Lunds värsta studentspex.

Det hela slutade med att manusgruppen till sist sa ifrån och tvingade honom att ta en paus. Två dagar senare började panikångestattackerna komma och det slutade med att han lämnade allt och flydde från både spexet och skolan.

— Det gick till slut så långt att mamma fick sjukskriva sig för att hon inte vågade lämna mig ensam.

Under den här tiden tog han dessutom flera olika mediciner och han beskriver det själv som en mörk tid i livet. Han kämpade för att ta sig igenom en dag i taget. Efter en månad blev det dags för spexpremiär och tillsammans med familjen åkte han ned till Lund för att titta på spexet.

—Jag var beredd på att det skulle vara Lunds sämsta spex någonsin, men till min förvåning blev det bra även utan min inblandning, berättar han.

Efter kraschen tog det Anton Tallhage en stund att arbeta sig upp igen, och nästan precis ett år efter att han lämnade allt och flydde från Lund lyckades han ta sin examen.

— Så här i efterhand ångrar jag inte att jag engagerade mig, för jag älskar mitt Toddyspex, men jag önskar att jag hade nöjt mig med att bara vara med i ensemblen i stället för att gasa på i tre år för att sedan krascha, säger Anton Tallhage.

I AF-borgen avlöser festerna varandra. Men bakom många av festerna ligger hundratals timmar av gratisarbete. Foto: Claudio Gandra.

Han är inte ensam. I Lunds studentliv är det inte ovanligt att folk lider av stressrelaterade symptom och utmattning. Enligt Richard Wastenson, som är läkare på studenthälsan, gäller detta inte minst heltidare och nationskuratel.

— De som blir kåraktiva eller heltidsarvoderade förstår inte alltid hur mycket jobb de häver sig in i. Det är massor av människor som vill att de ska göra allt möjligt och det är ofta en tuff position.  Många har svårt att säga nej och att delegera, säger Richard Wastenson.

Enligt honom är det inte ovanligt att heltidsarvoderade studenter tvingas ta uppehåll efter halva sin mandatperiod. Men problematiken finns även hos andra engagerade studenter.

— De som engagerar sig mycket i studentlivet har ofta svårt att få det hela att gå ihop och de kan få svårt att fixa studiepoängen. I samband med karnevalen ser man till exempel en tydlig trend av att samma mängd studenter tar färre poäng.

Ett annat problem enligt Richard Wastenson är den överdrivna alkoholkonsumtionen, inte minst inom kuratelen. Han tror att även denna kan hänga ihop med stress och att alkoholen för vissa blir nödvändig för att varva ner. Om man vill undvika att bryta ihop bör man enligt honom se över sin alkoholkonsumtion men också hålla koll på hur man sover.

— Sömn är en vanlig varningsklocka, när man börjar få svårt att sova kan det vara ett tecken på att man håller på att bli alltför stressad, säger Richard Wastenson.

Trots att både Mitch, Emil och Anton upplevde att studentlivet i sina värsta stunder begärde mer av dem än vad de klarade av hyser de alla också en stor värme för Lunds studentliv. Även om de ångrar att de tagit på sig vissa uppdrag ångrar ingen av dem att de valde att engagera sig.

— Genom att jobba i studentlivet har jag lärt mig så oerhört mycket om att våga ta ansvar och samarbeta i grupp. Jag har också förstått hur roligt det kan vara när man samarbetar med andra. Men jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att allt inte alltid behöver vara perfekt eller gå så smidigt. För poängen är ju egentligen bara att vi ska ha roligt, säger Emil Widell.

Även Anton Tallhage är inne på att man kanske ibland borde sänka förväntningarna på sig själv och andra. Men han tror också att det vore bra om man kunde få till ett tydligare samarbete mellan de olika organisationerna där man kan lära av varandras misstag eftersom många brottas med samma problem.

— Det är trots allt så att  det är jävligt kul för oss som är bekräftelsesökande idioter att få en ärofylld roll inom studentlivet, för man syns och hörs mycket och man blir ”någon”. Men frågan är till vilket pris? säger Anton Tallhage.

*Efter balen hölls en tacksittning där jobbarna fick ett tack från festmästarna. Stycket hänvisar däremot till balnatten, där uppskattningen lyste med sin frånvaro.

Vad är din upplevelse av Lunds studentliv? Känner du igen dig i beskrivningarna om vad som sker bakom kulisserna? Hör gärna av dig med din historia till lundagard@lundagard.se.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Ett alternativt studentliv i Malmö

Sexton kilometer från Lund ligger Sveriges tredje största