Festivalsommaren invigdes på Mejeriet

Festivalsommaren invigdes på Mejeriet

- in Musik, Recension
0
Foto från Movits! spelning på Mejeriet. Foto: Lukas J. Herbers

När Movits! spelade på Mejeriet i lördags var det officiellt starten på festivalsommaren 2016. Det menar Lundagårds recensent Miranda Gatti som var på plats denna dansanta afton.

”The revolution will not be televised”, sa Movits! sångare Johan Rensfeldt och citerade Gil Scott-Herons kända text i ett av mellansnacken. Mellansnack som varvades av ömsom antirasisitiska slagord, ömsom en glädje över Lunda-publikens värme. Revolutionen kommer kanske inte synas på TV, men den kommer att höras. Ljudligt och med mycket bas.

Och människor kommer dansa. Movits! och Mejeriet är en kombination i klass med festival och sommar. En liknelse som inte alls känns främmande en kväll som denna. Stämningen, temperaturen i rummet och hur publiken försvinner in i musiken är densamma som på ett lerigt fält en julikväll.

Den enda skillnaden skulle kanske vara mängden och tjockleken på publikens kläder. Jag kan räkna till åtminstone tio svarta filthattar á la omslaget till senaste plattan Dom försökte begrava oss, dom visste inte att vi var frön en skiva vars tio spår skiljer sig tydligt från dem på bandets debut Äppelknyckarjazz.

Ett album som alltid kommer ha en särskild betydelse för mig då det under en period var soundtracket till familjens lördagsmorgnar. Det senaste albumet är annorlunda och det kommer inte spelas vid frukostbordet som de tidigare. Jag saknar de äldre influenserna och i vissa låtar når helt enkelt inte enda fram.

De påminner om låtar man redan hört vilket känns väldigt säkert. Då är ett järvt spår som ”Waterloo” välkommet som har både en text och ett beat som känns på riktigt. Fest och dans kan lätt bli till ytlighet och trams. Ett tåg som jag hoppas Movits! inte hoppar på.

Konserten pågår i nästan två timmar och när outrot till sista låten (som råkar vara Äppelknyckarjazz) strömmar ur högtalarna kommer jag på mig själv med att tänka ”Var är konfettin?”, det självklara avslutet på en mäktig festivalspelning. Rektangulära bitar silkespapper mot bara armar.

Besvikelsen över de nya låtarna glöms snabbt bort och när jag cyklar hem efter konsertens slut är det med känslan av att sommaren är nära.

Klimax: Dansa i regnet och Na na nah!
Praise: Waterloo – saknade Michael Didas vers men den kändes.
Throwback: Peace and Love 2011.
Tillfälle att fylla på glaset: Bäst att dansa med båda händerna fria, men under någon utav de lugna låtarna. 

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Kultur + feminism = en fruktansvärt rolig kväll

För andra året i rad uppmärksammade Mejeriet internationella