Jag vill inte ta eget ansvar – jag vill må bra

Jag vill inte ta eget ansvar – jag vill må bra

Att plugga vid ett universitet ställer krav på ett stort ansvarstagande från den enskilde studenten. Utbildningspolitiska krönikören Sara Thiringer tror att det innebär mer ont än gott för studenternas psykiska hälsa.

Redan på introduktionsmötet i höstas fick vi nya studenter lära oss att universitetsstudierna bygger på stort eget ansvar.

Du måste själv se till att läsa i takt med studieplanen, börja med hemtentorna i tid och komma på seminarierna. Tar du inte dina poäng kan du förlora ditt CSN, men i övrigt händer inte särskilt mycket och ingen riktigt märker om du har problem. Detta egna ansvar anses vara en del i att “bli vuxen”.

Men i det här fallet handlar “vuxenlivet” nästan helt om att bli förberedd för arbetslivet, där den form av eget ansvar som universitetsstudierna ska drilla dig i faktiskt sällan existerar. På en arbetsplats har chefen stort ansvar för uppföljning och stöttning både av sina anställdas arbete, och deras mående.

Universitetet har ett liknande ansvar, åtminstone för studenternas mående – men det märks knappast.

För hur mår vi egentligen? Inte bra, direkt. Enligt SCB har den psykiska ohälsan hos unga tredubblats sedan 90-talet, och den har ökat mest i gruppen 20–24 år. I stort sett presenteras bara en lösning för lundastudenterna: Studenthälsan.

En i dagsläget överbelastad, och samtidigt allt för okänd, mottagning som bara kan hjälpa om ohälsan är direkt studierelaterad eller påverkar möjligheten att studera. Då kan Du söka hjälpa. Lösa Dina problem.

Trots att panikångest och depressioner är närmast ett folkhälsoproblem uppfattas det fortfarande som otroligt privat, och ska därför lösas individuellt.

Det får mig att undra: Varför glorifierar vi “det egna ansvaret” som vi gör? Det kanske kan ge en del viktiga lärdomar, men bristen på lärarledda timmar, organiserat häng med de andra i klassen och bevakning av tentaplugget har onekligen sina nackdelar.

Det blir en katalysator för ensamhet, som både i sig kan orsaka ångest, oro eller nedstämdhet och som försämrar våra möjligheter att upptäcka och behandla någon i god tid. Om allt annat i studentlivet är på eget ansvar, blir det svårt att hantera den psykiska ohälsan som det kollektiva problem det uppenbarligen är.

Nej, jag saknar faktiskt någon som håller koll. Jag saknar det både från gymnasietiden och från de tre år jag arbetade heltid innan jag kom hit. Jag tror att en viktig lösning för måendet hos oss samhällsvetare är mer tid med lärare och annan personal.

Det skulle kosta pengar och minska vårt egna ansvar. Men jag tror att vi skulle må bättre. Och tanken på det dämpar i alla fall min ångest.

Facebook Comments

53 Comments

  1. Daniel Nygren

    Om ingen hackat Saras konto får man anta att det hela är ett elakt skämt över söndercurlade 90-talister – annars har Sara rökt sina chanser till anställning hos godtycklig läskunnig arbetsgivare så länge denna skröna ligger kvar på nätet. Jag har pluggat kurser i filosofi & idehistoria, och (hela) läkarprogrammet. De två förstnämnda kurserna var en semester jämfört med läkarprogrammet, som förutsatte hårt, självständigt arbete och stort eget ansvar. De första kurserna gjorde mig till en lat “student” som fick lära mig att jag inte behövde lära mig så mycket för att klara tentorna – läkarprogrammet gjorde mig till en självständig och glad yrkesperson med förmåga och verktyg att hjälpa mina medmänniskor som försörjning. Som läkare kan jag för övrigt tycka att Sara borde vara glad åt att människor med ångestsyndrom och depressioner får hjälp individuellt och inte som ett kollektiv. Det går f.ö. utmärkt att uppsöka sin vårdcentral för dylika besvär om Studenthälsan nu inte skulle vara ett fullgott alternativ. Lycka till i livet.

  2. Peter Pan-syndromet? “Peter Pan syndrome is the pop-psychology concept of an adult (usually male) who is socially immature. The category is an informal one invoked by laypeople and some psychology professionals in popular psychology.

    Eller Pippi Långstrump-syndrom?”
    “Vi ska ha roligt jämt”, sa Annika. “Här i Villa Villekulla och på Kurrekurreduttön och överallt.”. Ingen av de tre vill någonsin bli stor. Pippi plockar fram tre krumelurpiller och om man äter dem i mörker och säger “Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”, ja, då blir man aldrig stor. Barnen äter krumelurpillren – kanske kommer de aldrig att bli stora nu…”

    Whatever happened to Baby Jane? (Sång i kultfilm)
    (Bette Davis:)
    Here’s what happened to Baby Jane:
    She didn’t grow up. She just grew old.
    She was waiting for that big day
    That her Daddy said would come.
    That’s what happened to Baby Jane.

  3. Ett tecken på hur infantila studenter håller på att bli. Krönikören vill vara barn för evigt. Det här är ett uttryck för längtan efter den starke patriarkaten som pekar med hela handen.

    Tips till studenter: överge dessa tankar genast! Vi i näringslivet vill BARA anställa de som tar eget ansvar och egna initiativ. Alla andra kommer inte in genom dörren.

  4. Man kan tycka att vi har det bra i Sverige och att studenten borde ta eget ansvar och vara tacksam för gratis högre utbildning. Jämför man hur de unga vuxna i vissa länder i södra Europa har det med många unga vuxna i utvecklingsländer så blir ju även den där förlorade generationen plötsligt bortskämd med en massa offentligt finansierad välfärd som alla inte kan ta för givet.

    Att ta “eget ansvar” är dock lättare om man har andra att studera med, jämfört med om man studerar helt själv. Jag tror att många som fäller indignerande kommentarer här kanske inte har varit med om det själva, att verkligen bedriva individuella studier i ordens rätta bemärkelse, i den egentliga ordalydelsen. Individuella studier är inte att sitta och studera med några andra studenter, det är att sitta helt ensam och läsa sida efter sida. Utan någon att fråga om man kör fast, utan någon som peppar eller motiverar. Många studenter studerar kanske ensamma ibland, men att göra det undantagslöst är skillnad. På en arbetsplats har man ofta kollegor, och man får dessutom betalt för sitt arbete. Som student är man inte garanterad varken ett arbete efter studierna eller några kollegor att läsa med. Man är i en socialt utsatt position. Omständigheterna slår hårdast mot de som är mest ensamma.

    Att vi har det relativt bra i Sverige ska vi mycket riktigt vara tacksamma för, men inte nöjda med. Vi bör fortsätta belysa problem och sträva efter ett ännu bättre samhälle och en ljusare framtid. Inte tröttsamt peka på att det finns de som har det värre. Visst finns det länder där varken sjukvård eller utbildning bekostas av det offentliga, och det är mycket trist. Men vi bör inte nöja oss med att vi har gratis utbildning i Sverige, vi bör sträva efter att ge bättre förutsättningar, och också mer jämlika förutsättningar, för de som studerar. Jämlikhet gällande till exempel möjlighet till bostäder och social inkludering. Jag tror inte att det är själva studierna i sig som alltid är så svåra, men den eller de som studerar helt själv kan sakna ett socialt sammanhang och tappa motivationen av den anledningen. Det är verkligen inte så att alla på en högskola är trevliga individer som ställer upp för andra och ser till att ingen lämnas ensam. Under de år på högskolan som jag har pluggat har det ofta varit vissa som haft väldigt stora sociala nätverk, och andra som man ofta märkt varit mer för sig själva. Kanske låtsas de att det är självvald ensamhet, kanske känns det bättre så. Men i många fall handlar det nog inte om det, utan om socialt utanförskap på högskolan. Sådant finns ju även i den vanliga grundskolan också, men där blir det även lättare så att även de som är lite ensamma av sig lättare blir en del av en grupp och ett socialt sammanhang.

    På vissa utbildningar finns även i viss utsträckning särskilda sociala strukturer. Vi kan kalla det för vad det är – tydliga klasstrukturer, snobberi. För det är knappast en slump att alla klär sig så propert och ser så konforma ut.

    Bör man inte ta lite eget ansvar för att bli en del av ett socialt sammanhang undrar någon kanske? Nej, eftersom det inte alltid är så enkelt. Och eftersom det kan göra ont att bli avvisad. Har man blivit det förut vill man dessutom kanske inte vara med om det igen. Bränt barn skyr elden.

  5. Yttrandefrihet är ju trevligt, men vissa fäller så indignerande kommentarer här att de inte borde passera. De är inte särskilt sakliga och tillför inte något bra till debatten. Den typen av kommentarer borde inte vara tillåtna enligt reglerna för kommentarer.

    Ett exempel: Någon tycker att krönikören ska vänta med att studera tills senare i livet, när hon har “blivit vuxen”. Otroligt oförskämt.

    Andra skriver att krönikörens text nog är en slags satir.

    Hon tar upp ett ämne som kan vara svårt att ta upp och blir bemött på ett så lågt, tarvligt och indignerande sätt att många som kommenterat här borde skämmas.

  6. Erfarenhet från både Gymnasium, yrkeshögskola, eget lärande genom internet studier, högskola på distans och högskola samt arbete ute på arbetsmarknaden. Att ta eget ansvar ökar absolut med högskolans sätt att lära ut, dem som inte klarar det ryker. Vilket innebär att mindre personer klarar högskolans krav och blir arbetslösa. Eftersom alla här inne skriker att arbetsgivarna vill ha folk som kan ta ansvar är det alltså inte bara kört för personens studier, utan också svårighet på arbetsmarknaden.
    Att bara fokusera på att förbättra eget ansvar är absolut inte hela bilden, man måste också väga in att en person lättare kan ta eget ansvar om personen faktist har kunskaper om det den skall jobba med. Det är detta många av kommentarerna här inne missar. På gymnasiet gick jag en photoshop kurs där alla blev guidade stegvis hur man skulle lärare sig programmet, från grund till de mer advancerade funktionerna. Alla klarade kursen, alla dem personerna kan idag använda Photoshop, och detta med ett par 1-2 timmars lektioner. Läraren lade upp det så alla lärde sig kunskaperna och såg till att vi lärde oss det, ingen kunde misslyckas, vi guidades igenom lärandet och läraren fanns där också (även om man ibland önskade att saker gick snabbare så i slutändan kunde ingen misslyckas) till och med de personerna som inte var speciellt motiverade. Låt oss spola fram till Högskolan. Samma kurs, lära sig Photoshop. En föreläsning av läraren där han pratar om allt möjligt angående photoshop och saker kring det, sen eget arbete resten. De sammanlaggda timmarna jämnfört med gymnasiet är det samma för eleven (inräknat egen studier). Slutresultat: Många i klassen misslyckades med photoshop uppgifterna, men även att många inte känner att dem faktist lärde sig programmet, dem tryckte sig bara igenom för att bli godkända, trots drivande intresse. Är detta representativt av verkligheten på arbetsmarknaden? Ja, skulle vissa säga. Är det så vi vill ha det i skolan? Vad är viktigast? Att folk tar eget ansvar, eller att folk lär sig det vi vill att dem ska lära sig?

    Jag är varken för den ena metoden framför den andra. Ansvar är bra, curling är också bra. Curling metoden (eller gymnasiemetoden för att inte lägga det negativt) gör att den som lär ut vet exakt vad eleverna lär sig och kan guida eleven i den undervisningen för att eleven effektivare ska lära sig. Vi kan jämnföra det med en praktikant på jobbet. Om ni säger att den praktikanten skall utföra “x” uppgift, men sen lämnar han helt ensam om att lösa det, får han eget ansvar – absolut! Blir resultatet rätt, bra och smart genomfört? Förmodligen inte. Därför brukar man ha en handledare för praktikanten (eller lärlingen för de med ålder på nacken). Att curla personen lite behöver därför inte vara något negativt, utan tvärtom kan personen lära sig mer, snabbare och mer “korrekt”. Läraren eller handläggaren kan nämnligen rätta eleven “live” och därmed behöver eleven inte lägga massa tid på att hackla sig/ trycka sig igenom processen.

    Det skall också sägas att olika utbildningar har olika grader av ansvarstagande. Polisutbildningar som jag vet om har mycket mer schemalagd tid med lärare och utstakat, vilket liknar mer gymnasiet sätt att lära ut. Däremot finns det de utbildningarna som innehåller så lite tid med lärarna att man undrar om det ens är en skola personen går på, eller om personen lika gärna hade kunnat studera själv utifrån material från internet. Vilket inte alla klarar, iallafall inte med tanke på att personens CSN står på spel.

    Om jag måste ge ett slutsvar skulle jag säga att där finns problem med för mycket ansvar på eleven, men också problem om det curlas för mycket. En balans är bäst. Vad personen som skriver denna artikel indikerar på är att det kanske finns problem med den balansen för dennes utbildning och kanske något att kolla över för de ansvariga. Att vilja “curlas” i lärandet betyder inte att man inte vill ta ansvar, tvärtom skulle det kunna ses som ansvar att man vill lära sig på ett mer effektivt sätt, d.v.s med lärares hjälp.

    Vissa jobbar bäst när dem blir guidade och har folk runt sig som dem kan bolla med… man skulle kunna kalla dem “teamplayers”. Det betyder inte att dem inte kan ta ansvar eller att dem inte innehar kunskaperna. Men det kan hända dem behöver folk runt sig för att hålla motivationen uppe, jobba effektivt och kanske någon som kan pusha dem lite. Sen finns det dem som bara vill få “uppgiften/arbete som ska utföras” och göra det på egen hand.

    Jag tror på en balans, men att man åtminstonde måste förstå att för mycket ansvarstagande i början på ens studier kan göra att vi får mindre högskoleutbildade än vi hade haft annars. Däremot så får man mer självgående personer. Kanske skulle det börja med mer lärartid för att sen trappas av efterhand.

    1. Jag vill tillägga. Om du var lärare för Jan ove Waldner när han började bli bra. Hade du bett han ta eget ansvar att lära sig själv där du endast erbjudit honom 2-3 timmars lärartid i veckan? Eller hade du haft en lärare där som höll koll på varenda parameter och såg till att han blev bäst i världen? … I know, det är inte verkligheten ute på arbetsmarknaden… men det kan ändå få än att inse att cruling kanske inte är så dåligt som många av er vill få det till. Med det sagt gillar jag att eleverna pressas till eget ansvar också.

  7. Och den ljusnande framtid är vår……

  8. Pingback: radio bubb.la – 29/4 – radio bubb.la

  9. Du har inte funderat på att göra något annat istället, Sara?

    1) Samhällsvetenskap/humaniora är det slappaste som finns. Ärligt talat. Är man normalbegåvad krävs det inte mer än ett par timmars plugg i veckan för att klara kursen med nuvarande nivå.

    2) Tror man att staten kommer/kan ta ansvar för ens psykiska välmående så är man nog mer än lovligt naiv. Dessutom lite obehagligt statskramande. Usch…

  10. Känner igen mig i detta efter 1 termins plugg på universitet… eget ansvar ser jag dock som en självklarhet. Det jag hade önskat är mer lärarledda timmar.. för som du säger är det en brist, vilket leder till mkt självstudier hemma i sin ensamhet. Att sitta hemma mestadels av tiden för att få till alla studier gör att jag allt mer känner mig för ensam och jag känner nästintill ångest, speciellt när man bor själv.. att få bli tilldelad fler lärarledda timmar och arbeten med klasskamrater hade för min del underlättat mycket.

    Mvh Sjuksköterskestuderande

  11. Är det här verkligen på riktigt? Det måste vara någon sorts lyckat studenspex förstås. För ingen förväntar sig väl den här nivån av curling i livet?

  12. Jag tror att du inte riktigt har koll på vad vuxen-/arbetslivet innebär. MYCKET eget ansvar. Du rapporterar i princip bara till chefen vad du har åstadkommit. Hur du når dit är upp till dig och inte till chefen.

    Mvh,

    11 år i arbetslivet (6 års universitetsstudier)

  13. Jag hoppas också in i det sista att det här är satir, annars WOW! Det är klart att alla människor inte har samma förutsättningar, vissa behöver hjälp och kan få utsedd en gode man för att klara av tyngande ansvarsuppgifter. Universitetsstudier är verkligen inte för alla, men som många påpekar här, det är högst frivilligt!

  14. Mathias Casserlund

    Tror bestämt att många missar den springande punkten här. Självklart skall studenter ta ansvar för sin utbildning och utföra sitt arbete självständigt, vad Sara påpekar är att det brister i att se vad som händer med studenterna.
    Likaväl som det inom arbetslivet åligger chefer och medarbetare att se och påtala om någon på grund av arbetet blir överansträngd fysiskt eller psykiskt skall det även under utbildning finnas samma stöd av lärare och medstudenter. Det handlar inte om att var curlad utan om att vi människor ofta är blinda för vad vi utsätter oss själva för och behöver att någon griper in när vi överskrider vår förmåga och riskerar ohälsa. Om vi kan påpeka för andra att de lyfter tunga saker på fel sätt, varför kan vi då inte påpeka när någon håller på att bli utbränd?

    1. Jag tror inte att det föranligger någon som helst risk för utbrändhet här. Du behöver inte vända ut och in på dig själv för att lyckas vara tolerant gentemot denna mentalitet, vi är inte skyldiga Sara Thiringer ett dugg, snarare tvärtom. Hennes utbildning finansieras av skattebetalarna i syfte att förstärka den svenska befolkningens internationella konkurrenskraft, bland annat, och någon dag ska hon betala tillbaka till äldre generationer genom skatt som blir pension. Samhället erbjöd henne gratis högskoleutbildning i utbyte mot att hon mötte de kunskapskrav som ställdes och att hon kunde skriva under på att genomföra det som krävdes. Hon ingick det avtalet, ingen kan ha tvingat henne, men nu passar det helt plötsligt inte. Vill du veta vad jag tänker då? Synd. Så jävla synd för dig då Sara. Jättesynd, verkligen, världens minsta violin och allt det där, men om det inte passar så finns det andra som är intresserade av de resurser som spenderas på dig Sara, lämna plats till någon mer lämpad om du inte orkar med.

      Jag vill se att det ställs högre krav, jag vill se att man återgår till ett kunskapfokus och att man vågar se sanningen i vitögat och accepterar att alla inte är lämpade för eftergymnasiala studier.

      1. Tack Jakob! Det är helt obegripligt hur mycket en del förväntar sig att någon annan (staten, skolan etc) ska göra åt dem.

      2. Vad Jakob inte inser är att det inte handlar om att någon ska hålla eleven i handen. Om du är på arbetet och lyfter en sak fel, och jag vet att du lyfter den fel, ska jag inte påtala det för dig? Speciellt om jag får betalt för att lära ut folk hur dem ska lyfta. Nej enligt dig räcker det att jag haft en föreläsning om det 2 veckor innan, sen får folk skylla sig själva. Det är din rygg, ditt ansvar, du hade inte behövt ta detta yrke.

        Jag tycker det är bra med ansvarsutkrävande, men försök se de andra aspekterna.
        Vissa människor är inte gjorda för att ta 100% eget ansvar och fungera som en välpolerad maskin i eget regi. Vissa människor behöver folk runt sig, oavsett om det är lärare, elever eller arbetskamrater. Det viktiga är väl inte att alla högskoleutbildade blir ansvarstagande experter? självgående entreprenörer? eller? Det viktiga är väl att man kan räkna med att dem kan sitt ämne. Och om det kräver lite fler lärartimmar, eller timmar med klassen eller vad det nu kan krävas, så ska man väl ändå vara öppen för det och inte bara skrika “Ditt ansvar ingen annans!”. Ja menar, när vi börjar prata om att läraren håller en föreläsning på 1 timme och sen lämnar eleven med 1000 sidor att läsa och en stor uppgift. Sen att CSN (personens inkomst) direkt hänger på att klara det, är det inte konstigt att man kan börja ifrågasätta sig ansvarstagandet? Väg också in att eleven dessutom inte lär sig lika effektivt själv, åtminstone inte alla! Jag brukar tänka att när man väl fått förkunsperna, då är det lättare att lära sig på egen hand effektivt. Men när det gäller högskolorna är det direkt eget ansvar, lär dig hur man lyfter på rätt sätt själv. Du får läsa böckerna om det. Visst, det funkar kanske för vissa, men vafan… lärarna ska ju vara till för att se till så det blir rätt och så att folk faktist lär sig rätt eller?

        Om vi till och med skiter i ansvarsfrågan och går på syftet med högskolan, att lära sig ämnet/ få kunskaper som kan användas på arbetsmarknaden, kan det inte vara en nackdel att eleven måste lära sig mer eller mindre allt själv? Som jag ser det, av erfarenhet också, så kan det bli väldigt ineffektivt. En lärare hade kunnat lägga upp det på ett sätt så eleven hade lärt sig det dem ska lära sig betydligt snabbare, smartare och ge dem en starkare grund, men då kan man inte bara förlita sig på att eleven ska sitta hemma och lära sig allting själv. Så det handlar också om att lärarna får mer koll på vad eleven gör, och vad den ska lära sig. Inte bara “slutresultatet” (t.ex skapa en affisch) men också att dem skapande den på ett smart sätt.

        Jag är varken för eller emot ansvarstagande, det är en del av livet och en del av arbetsmarknaden. Men jag tycker det är synd när man inte kan se att det faktist finns ett problem med för mycket av vardera, och att vissa av dagens utbildningar har kanske överdrivit ansvarstagandet. Men även att huvudpoängen är väl inte att folk ska bli divande ansvarstagande entrepenörer, poängen är väl att dem ska inneha kunskaperna inom respektive ämne/utbildning.

      3. Föresten, vem har inbillat dig att högskoleutbildningen är gratis? Sverige har en av de mest skuldsatta befolkningen i världen och högskoleutbildningen är en stor del av det. En student får va 3000kr i bidrag allt utöver det är LÅN, och om du vet vad lån är så är det absolut inte gratis pengar. Det ska betalas tillbaka. Det finns de länderna som har full gratis högskoleutbildning, och det finns dem som har det värre och måste betala allt i förväg själva. Så vi har det bra, men gratis är det absolut inte.

        1. Du har fel, Nils. Utbildningen ÄR gratis. Lånen går till mat, husrum, studiemateriel och festande. Dvs den som redan bor på studieorten och kan fortsätta med det är redan där är vissa priviligierade. Mig veterligt finns det inget land som står för boende och mat under högskolestudier, men känner du till ngt så säg till, så jag kan tipsa mina barnbarn.

    2. Exakt! Du sa det bra.

  15. Märks att 90-talisterna kommit upp til högskolevärlden. Vill inte ta ansvar, utan det ska chefen göra. Det är absolut lärarens fel om några elever inte klarar en tenta.

    Högutbildad visar att du har disciplinen för att lära dig och vara engagerat på ditt jobb. Olika utbildningar har olika svårighetsgrad, lättast är att läsa till förskolelärare men jobbet därefter är svårare än mycket annat.

    Genomsnittsintelligensen har sänkts rejält de senaste åren.

    1. Förlåt men du vet inte ett jota om hur det är att studera Förskollärarprogrammet! Håll dig till saker du vet i fortsättningen. Kanske lite empati och att prova på hur det är att gå i någon annans sko skulle göra dig gott? Den här kylan och hårdheten kan korelareras till det politiska klimatet just nu där folk ser brunt.

  16. Hej.

    Pröva att jobba istället. Migrationsverket söker folk och så även kommunala grundskolor.

    Varför inte slå ett slag för jämställdhet på arbetsplatsen och bli pallsnickare, gruvarbetare eller maskinförare i skogsindustrin? Eller kanske hissmontör, brunnsborrare eller ställningsbyggare, eller rentutav sopåkare vore något?

    Det låter som om lönearbete istället för ‘studier’ som pysselsättning vore lämpligare; högre utbildning kan du alltid skaffa dig senare i livet, när du blivit vuxen.

    Välkommen ut i arbetslivet!

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  17. Det är ju just drillandet i att ta eget ansvar som den framtida arbetsgivaren uppskattar. Att få en självgående arbetstagare där de avstämningar som sker enbart är för att arbetsgivaren ska ha koll på läget, och inte en kontroll av arbetstagarens arbete som sådant och att det är korrekt utfört.

    En nyanställd med universitetsstudier (-examen) i fickan lär sig snabbt det nya jobbet och är självgående på i princip en månad, medan det tar i princip ett halvår att lära upp den som enbart har gymnasiekompetens.

    En annan sak är att det är mera stressigt och kravfullt idag, inte minst vad gäller att ha fina kläder och se lyckad ut, jämfört med när jag pluggade på 90-talet. Vi kände inget större behov att klä oss supermoderiktigt och följaktligen jobbade vi inte heller lika mycket extra under terminstid.

  18. Vem har blivit över-curlad och vill fortsätta åka räkmacka? Jag baxnar. Självklart ska vi ha skyddssystem i samhället, men att ta ansvar och göra saker utan en övervakare ÄR faktiskt att bli vuxen. Hoppas att det är provocerande satir, för om det inte är det så blir jag rejält orolig för vårt framtida samhälle. Och om man känner att detta inte är för mig, var så god och hoppa av studierna.

  19. Är det här satir, eller?

    Inte är väl dagens ungdom så här söndercurlad?

    “På en arbetsplats har chefen stort ansvar för uppföljning och stöttning både av sina anställdas arbete, och deras mående.”

    Nej, arbetsgivaren/chefen har ansvar för att du som anställd presterar och gör vad du ska. Ditt mående sköter du själv. Du får en uppgift at din chef, du utför den. Du får en uppgift av en lärare, du utför den. Så enkelt är det.

    Du är vuxen. Ta ansvar för dina studier och ditt liv. Det kommer du behöva kunna senare, du kommer inte ha arbetsgivare som håller dig i handen och undrar “är den här rapporten för jobbig för lilla princessan att skriva? Ojdå, då får vi låta någon annan skriva den istället, så lilla Sara inte behöver må dåligt.”

  20. Jag håller med. Där jag studerar har mantran om universitetsstuderandens egna ansvar tagits på orden och konceptet har drivits till sin spets. Inom ramen för det egna ansvaret lämnas studerande vind för våg. Lärarledda timmar existerar knappt, ansvaret för att inhämta kunskap ligger till 100 procent på studenterna. Kan man verkligen tala om undervisning då? Det är kämpigt i början att ens haja hur det akademiska ekorrhjulet snurrar och ramlar du av, ja då är inget stöd att räkna med. De som trivs i studentföreningarna har det kanske lite lättare med den gemenskap de finner där men för mig handlade det för mycket om festande i föreningarna så det fick bli. Ja, man ska ta ansvar för sina studier, man skulle ju tro att det också ligger i universitetets intresse att ta hand om sin studenter.

  21. Sara, välkommen till vuxenvärlden. Beklagar att du blivit curlad i den grad att vuxenlivets ansvar känns otryggt, men det ansvaret följer med de friheter det innebär att “bestämma själv”. Om du hade fått tränat mer på att ta beslut och ta konsekvenserna av dem som barn hade det känts bättre, men man vänjer sig med tiden. För ansvar det behöver vi alla vuxna ta över våra liv. Inte bara att se till att vardagen fungerar med mat, kläder, toapapper och betala räkningarna i tid, utan också att utvecklas, att välja bra vägar i livet och att ta hand om sitt mående. Universitetets ansvar är att ge dig en utbildning och möjligen bildning. De erbjuder en hjälp med studenthälsan, men om man inte fixar det ansvar och den arbetstakt som högskolestudier innebär, är det kanske bättre att vänta några år tills man landat i vuxenvärlden och ansvaret. Det är inte din arbetsgivare med arbetsgivaransvar. Dessutom kräver jobben bortom dina introjobb en stor del eget ansvar. Och de flesta arbetsgivare bryr sig inte om din själautveckling, så länge du funkar på jobbet. Wake up and smell the coffee.

  22. Avhåller mig från att kommentera de felaktiga faktauppgifterna i texten, innan jag förstår om detta är en satir eller ej.

  23. En anledning till att studenter behöver ta eget ansvar, är att det skulle kosta en massa pengar att hålla koll på dem. En annan anledning är att det är en förmåga som efterfrågas av arbetsgivare, även om samma typ av ansvarstagande inte krävs i alla yrken. Det är ju inte bara ansvarstagande man tränar och påvisar, utan även självkontroll, problemlösningsförmåga, förmåga att prioritera och tidsplanera, förmåga att följa instruktioner, etc. En arbetsgivare behöver därmed inte vara så orolig för att den högskoleutbildade person han/hon anställer kommer att behöva träna upp dessa förmågor på arbetet. Vissa människor har svårt för dessa förmågor och kan kanske inte träna upp dem tillräckligt mycket för att klara av en högskoleutbildning. Dessa personer kan arbetsgivaren vara säker på att han/hon slipper.

    Visst, det är en stor källa till stress och nedstämdhet, men det finns inget alternativ som inte kostar en massa pengar eller drar ned utbildningens kvalitet.

  24. Jag vill kunna ta eget ansvar – Jag mår bäst då!

    Det är en distinkt skillnad mellan studier på gymnasiet och universitet! Om det skulle vara mer lärarledda lektioner så hade jag varit tvungen att pendla 5 dagar i veckan. Vilket är 13 mil varje dag, vilket hade resulterat i 3*5 = 15 timmars tidsförlust i veckan. Det är tid som jag inte har att förfoga.

    Nä… det ska vara minsta möjliga lärarledd tid som är obligatorisk. Däremot är en öppenhet för individuell mentorskap, att man styr själv om man behöver pushas och få hjälp ett bättre alternativ.
    Det är givetvis inte kul att känna panik 4 veckor innan en termin är slut, och inse att poängen inte räcker till. Högre studier passar tyvärr inte alla och meningen är att man ska förberedas för ännu högre nivåer efter en kandidatexamen. Att kunna ta eget ansvar är ett krav!

    Däremot behöver disciplin för studier och större fokus på naturvetenskapliga ämnen på högstadiet och gymnasiet förändras, så att studenter blir bättre rustade för högre studier i framtiden.

  25. Tvärtom, det är på grund av att dagens unga vuxna är oförmögna att ta ansvar för sina egna känslor och tankar som de till stor del är drabbade av psykisk ohälsa idag. Vi har en generation av egocentriska “gud vad livet är jobbigt, jag önskar att någon fixade det åt mig” individer. Newsflash. Det kommer ingen. Så börja ta ansvar för era liv istället. Köp böcker om det om ni känner er lost. Gör en google sökning på “how to be an adult”. Eller “how to start take full responsibility for my life”. Utbilda er. Utveckla er själva istället för att klaga och försöka låta andra ta ansvar för er.
    Det är egentligen inte märkligt. Vi har inte fått de verktyg vi behövde för att hantera livet som det är när vi växte upp. Men det är vårt ansvar och vår uppgift att utveckla de färdigheter och de verktyg vi saknar i oss för att hantera livet som det är.

    1. Jag tycker om det du skriver och håller verkligen med dig.
      Ville bara säga det 😊

    2. Mycket bra och insiktsfull kommentar. Vi har alla varit ungdomar och vet att det inte är lätt. Det finns många krav som måste uppfyllas även för ungdomar. Men skillnaden idag verkar vara att detta stadium tcks vara svårt att gå förbi för många ungdomar (förvisso en försvinnande liten minoritet, men desto “högljuddare” om man så säger)

      Det hör till livet att saker och ting är jobbiga. Men det är inte bara dessa ungdomars “fel” utan det största ansvaret ligger på den curlande föräldragenerationen som fostrat sina barn till att låta ens välmående vara styrt av samhället och omgivningen.

  26. Tycker verkligen att texten prickar in saker jag själv brottas med!

    Det är en tuff uppgift. Det behövs mycket mer pengar och satsningar för att få den högre utbildning som behöver och KAN finnas. Mitt inlägg här utgår från att samhällets resurser fördelas så att detta kan göras möjligt. Ett annat bakomliggande problem som jag inte kan lösa är att universiteten både ska vara förberedande för det akademiska och yrkeslivet vilket jag tror ligger till grund för den här konflikten om hur universitetsutbildning ska se ut.

    Ett högre utbildningssystem där det individuella ansvaret och förmågan att strukturera och planera helt själv är av yttersta vikt känns väldigt anpassat för 1. forskare och 2. chefer/eller andra organisatoriska yrkesroller. Yrkesfärdigheter av många slag kräver inte just den höga nivån av eget ansvarstagande. Som någon påpekade finns det en lärarutbildning som absolut behöver träning i eget ansvar, osv. Det behöver alltså inte förändras i alla moment för alla utbildningar. Men som det är nu (efter min egna erfarenhet inom humaniora och samhällsvetenskap) dras många kurser och moment över en kam där studenten lämnas vind för våg med 4,5 timmar föreläsning i veckan och några tusen sidor kurslitteratur.

    I ett samhälle där konkurrensen om jobben är så stor tror jag många känner sig mer eller mindre tvingade att söka sig till högskolan, att “gå en annan väg i livet” är inte så lätt. För att ta sig in på arbetsmarknaden blir ett examensbevis allt mer ett krav. I vissa fall behövs en masterexamen, när det egentligen bara krävs en kandidat för att ha rätt kompetens, allt på grund av konkurrensen på arbetsmarknaden. Vart ska vi som vill ha kvalificerade jobb men inte passar in i det sätt som universitetet bedriver sin utbildning söka oss? Ett sätt är ju att precis som Sara gör i krönikan efterfråga mer resurser till utbildningen – och det tycker jag är rätt. Det är rätt för att blir folk utbildade blir det bättre för alla, både i hårda och mjuka värden. I slutändan handlar det om att människor som kan få kvalificerade jobb de tycker om är bra för landets ekonomi och för deras egna välbefinnande.

    Jag tycker heller inte vi ska förbise lärandet för lärandets skull – och bara det ger skäl nog att tillgängliggöra högre utbildning för människor som kräver mer “babysittande”. Att “babysittande” underminerar universitets koncept det stämmer helt riktigt – men kanske är det ett koncept som behöver förändras? Enligt mig är universitetets syfte, som ju är forskning och kunskapsförmedlande, långt mycket viktigare än ett koncept vilket har som uppgift att tjäna syftet.

    Om vi ska se universitet i en yrkesförberedande och bildande roll är de huvudsakliga problemen jag identifierat att universitetsstudier överlag är helt anpassade efter en viss typ av individer och att inte tillräckligt görs för att maximera det som utbildningssystemet kan göra för Sverige och dess befolkning. Så mycket outnyttjad potential hos människor riskerar att gå förlorad! Om behovet, viljan eller tvånget nu finns på fler att utbilda sig borde universitetets roll breddas för att fånga upp de som går utanför mallen.

  27. Jag hoppas innerligen att det här är satir eller ett misslyckat första april-skämt.

    Studietiden är hur enkelt som helst, tydliga mål och synliga deadlines i form av tentor. Du får till och med ett schema med föreläsningar och lektioner där de här målen förklaras i detalj.

    Bara att hugga in och göra sitt bästa (om man vill, annars kan man festa och ha skoj och försöka klara sig, det är upp till individen).

    I arbetslivet är det inte alls lika tydligt, det gäller hela tiden att ligga ett eller två steg före chefen och kollegorna, för det är mördande konkurrens.

    Så njut av studietiden, det är den enklaste tiden i livet.

    Det sagt så är det skönt att ha helgerna lediga, men se för allt i världen till att börja plugga på helgerna igen när du jobbat ett par år så du inte blir överflödig.

  28. Sara, vuxna människor blir inte stabila hamnar av trygghet och ansvar genom att ledas genom livet i en moders trygga famn. Den självkänsla som krävs för att bli den trygga vuxna person som du söker, kommer inte nödvändigtvis av sig själv (även om vissa är naturbegåvningar), utan oftast så kommer den genom att utstå tuffa perioder och prövningar som ställer integritet och självkänsla på spel, oavsett om det gäller fysiska umbäranden, akademiska eller känslomässiga prövningar. Känslan av att kastas ut ur ett fågelbo, rätt ut i det okända fyllt av faror kan givetvis verka skrämmande, men för att upptäcka livet krävs att man prövar sina vingar. Annars kommer man nämligen aldrig lära sig flyga och då går man miste om oerhört mycket.

    När du väl känner dig som en trygg vuxen person – ja, då kommer du inte behöva någon förmyndare av det slag du förespråkar. Med det sagt tycker även jag att det i ett välfärdssamhälle bör finnas skyddsnät och möjlighet att stötta personer som inte klarar av att ansvara för sig själva, men det innebär inte att man ska skydda unga från varje fall av helt normala, och i livet tyvärr ständigt förekommande prövningar. Att lära sig ta hand om och leda sig själv är en enorm befrielse, men vägen dit är kantad av utmaningar, och det är genom de utmaningarna som du växer som person. Det är tyvärr den enda vägen.

  29. Tråkigt att höra att du mår dåligt av dina studier! Vill dock påminna om att det är högst frivilligt att studera. Om du känner att du mår bättre av att hitta någon annan sysselsättning tycker jag att du bör göra det. Att däremot propagera för mindre autonomi, mer curlande och minskade krav för alla oss andra är tyvärr pinsamt att läsa. Själv ser jag en hårt ansträngd akademi resursmässigt med dalande resultat och en kommande utbildningsmässig katastrof på nationell nivå – något som jag inte tror avhjälps av ovanstående förslag.

  30. Jag håller inte med Sara överhuvudtaget. Visst är det oerhört skönt och framförallt bekvämt att ha någon som vägleder och berättar hur saker och ting ska vara. Men jag tror att det kommer stjälpa mer än det hjälper.

    Sen förstår jag inte vad Sara menar med att det enda hjälpalternativ som presenteras för studenter skulle vara Studenthälsan. Menar hon att vi studenter inte har samma möjlighet att få hjälp som den arbetande befolkningen? Att Studenthälsan ska hjälpa när man har problem som leder till att studierna blir lidande är väl självklart. Det är ju, som jag förstår, en extra resurs som erbjuds oss studenter. I övrigt finns ju kvar alla de alternativ som erbjuds övriga befolkningen med psykologmottagningar, kuratorer och så vidare. Att dessa i sin tur är tungt belastade ska poängteras, men det har ingenting med innehållet i artikeln att göra.

    Ökad vägledning, skönt men nej tack. Man kan inte förvänta sig att en auktoritär figur kommer hålla dig i handen genom livet, man får se till att ha vänner och familj som kan stötta genom vissa tyngre perioder i livet.

  31. Välkommen till VERKLIGHETEN. Om du är miljöpartist så kan du ju ignorera den, men den är likväl där.

    Om du inte kan ta hand om dig själv efter gymnasiet så fråga dina föräldrar om varför de inte skött din uppfostran bättre.

    Och den där verkligheten, där skiter cheferna i vad du känner. De kanske säger att de bryr sig, för det står ju så i företagets verksamhetsbeskrivning. Men verkligheten är något annat.

  32. Det här med ansvar på högskola/universitet kontra arbetsplatsen och gymnasiet är ju ganska underhållande. Både på gymnasiet och arbetsplatsen har du ett KRAV, ett ARBETE att utföra. Högskola och universitet är något du själv bestämmer om du vill, eller inte vill, studera vid. Visst är det bra med engagerade lärare, och trevligt att ibland ha laborationer med uppgifter och lärarsällskap, men det är inte därför vi går till högskolan och universitetet. Det är för att lära sig lära själv, du väljer själv att studera och passar det inte så finns det andra sätt att komma dit du vill i livet. En utbildning är inte allt, och är inte heller lämpad för alla.

  33. Universitet ska vara institutioner där man konfronteras med idéer och tankar som är krävande, obekväma, utmanande. Ett lackmustest vore att artikelförfattaren springer skrikandes och gråtandes därifrån.

  34. Skribenten månar om sossesverige, vi fattar. Varje medborgare ska mot sitt bättre vetande behandlas som ett dagisbarn annars kan vi aldrig passa i mallen för folkhemmets arbetskraft. Kom ihåg studenter: sossarna vill bara göra det bekvämt för dig för att de likt en hallick sedan ska kunna pressa ur skattepengar tills vi stupar. Deras legitimitet bygger ENDAST på att de gör livet så bekvämt för oss att vi inte kan ta hand om oss själva.

    Nej kamrater. upp till kamp mot kollektivismen en gång för alla innan den sinnesförslöat våra sista idealister likt skribenten.

  35. kw1729@zoho.com

    Greg Lukianoff och Jonathan Haidt skrev i “The Coddling of the American Mind” om dagens överbeskyddade och trygghetsskadade studenter.

    Se även “Jonathan Haidt on Coddling U. vs. Strengthening U.”

  36. Rätta mig om jag har fel, men var inte skolan/högskolan/universiteten “hårdare” rent generellt för ett par årtionden sedan? Är det då verkligen den påstått höga stressnivån inom dagens högre lärosäten som orsakar den ökade psykiska ohälsan bland unga?

    1. Det är inte skolan som blivit svårare (tvärtom så verkar det råda en enorm betygsinflation och att ge dåligt betyg till någon som inte förtjänar bra betyg ses som någon slags diskriminering), utan människor som blivit så otroligt känsliga. Människor som skribenten här vill ha allt serverat. Inget eget ansvar. Inga egna initiativ. Det ska vara som när man var liten: Mata mig, byt min blöja och ge mig min napp.

      Jag kan helt klart se hur stress i samhället är en orsak till att den psykiska ohälsan ökar. Men det är ett problem som sträcker sig långt bortom universitetsvärlden. Vill man ta tag i problemen får man börja i rätt ände.

      //Lundastudent.

  37. Jag undrar hur och när man i Saras värld går från att bli någon som curlas, vakas över och omhändertas till att själv bli någon som ska curla andra, vaka över och omhänderta, t.ex. ifall man läser till lärare.

    Är det inte lämpligt att detta sker när man är ca 18-22, ofta flyttar hemifrån och frivilligt börjar bedriva högre studier vid ett universitet? När ska man annars “blir vuxen”?

    Jag kan heller inte låta bli att reflektera över Saras i-världsproblem och jämföra dem med problem som unga människor har i andra länder. Man behöver inte gå längre än till södra Europa för att hitta en ungdomsarbetslöshet på 50% och “en förlorad generation” av unga. De skulle säkert i ännu högre utsträckning behöva och skulle uppskatta att någon annan” följde upp, stöttade och tog ansvar för deras liv och för hur de mår (dvs det som Sara efterfrågar). Se vidare Klaras svar nedan; gymnasie- och speciellt högskolestudier är frivilliga. Om det inte passar (av vilka skäl det än må vara) är man välkommen att göra något annat.

    1. I princip oavsett vilket ämne som diskuteras så kommer förr eller senare argumentet “Kolla, det är mycket värre på andra ställen i världen, så vi behöver inte göra något!”. Det är ett väldigt bekvämt sätt att se på livet, för det innebär att man kan sitta kvar med tummen i röven och inte göra något samtidigt som samhället sakta förfaller runtomkring.

      1. Exakt Adam. Jämför man hur de unga vuxna i vissa länder i södra Europa har det med många unga vuxna i utvecklingsländer så blir ju även den där förlorade generationen plötsligt bortskämd med en massa offentligt finansierad välfärd som alla inte kan ta för givet.

        Bra att du orkar säga ifrån Adam. Att vi har det relativt bra i Sverige ska vi vara tacksamma för, men inte nöjda med. Vi bör fortsätta belysa problem och sträva efter ett ännu bättre samhälle och en ljusare framtid. Inte tröttsamt peka på att det finns de som har det värre. Visst finns det länder där varken sjukvård eller utbildning bekostas av det offentliga, och det är mycket trist. Men vi bör inte nöja oss med att vi har gratis utbildning i Sverige, vi bör sträva efter att ge bättre förutsättningar, och också mer jämlika förutsättningar, för de som studerar. Jämlikhet gällande till exempel möjlighet till bostäder och social inkludering. Jag tror inte att det är själva studierna i sig som alltid är så svåra, men den eller de som studerar helt själv kan sakna ett socialt sammanhang och tappa motivationen av den anledningen. Det är verkligen inte så att alla på en högskola är trevliga individer som ställer upp för andra och ser till att ingen lämnas ensam. Under de år på högskolan som jag har pluggat har det ofta varit vissa som haft väldigt stora sociala nätverk, och andra som man ofta märkt varit mer för sig själva. Kanske låtsas de att det är självvald ensamhet, kanske känns det bättre så. Men i många fall handlar det nog inte om det, utan om socialt utanförskap på högskolan. Sådant finns ju även i den vanliga grundskolan också, men där blir det även lättare så att även de som är lite ensamma av sig lättare blir en del av en grupp och ett socialt sammanhang.

        På vissa utbildningar finns även i viss utsträckning särskilda sociala strukturer. Vi kan kalla det för vad det är – tydliga klasstrukturer, snobberi. För det är knappast en slump att alla klär sig så propert och ser så konforma ut.

        Bör man inte ta lite eget ansvar för att bli en del av ett socialt sammanhang undrar någon kanske? Nej, eftersom det inte alltid är så enkelt. Och eftersom det kan göra ont att bli avvisad. Har man blivit det förut vill man dessutom kanske inte vara med om det igen. Bränt barn skyr elden.

  38. Jag håller inte med, eget ansvar och att kunna arbeta utan konstant kontrol av en annan person behöver man för alla form av jobb. Sant, universitetsstudierna kräver speciellt mycket att man organiserar sig själv och håller sig till en schema, men om man inte kan/vill det, så är universitetet kanske inte riktigt platsen för en – och det är ju okej, då tar man en annan väg genom livet.
    Med att be om att vi “babysittas” på våra studier, med det finns ingen poäng, det underminerar konceptet av ett universitet. Ha en lektion på första kursen om hur man organiserar sin tid: okej, rimligt. Men bevakta t.ex. tentaplugg: nej, det är slöseri av tid och pengar. På någon tid måste man lära sig, speciellt om man vill ha en ledareposition senare (någonting som vi utbildas för med ett universitetsutbildning) var man kommer att ha ansvar om andra människor – så bättre att förebereda nu än att inte kunna det för att man kunde inte ta eget ansvar under sina studier.

  39. Nu blev det fel. Den här var (väl?!) menad att publiceras i akademikern. Ganska rolig satir över 90-talisterna för övrigt!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Hur går diskussionerna bland studenter om könskvotering?

Vad som började som kritik mot en ändrad