Minsta motståndets gemenskap

Minsta motståndets gemenskap

- in Kultur, Kultur & Nöje, Kulturtext
0
@Lundagård
Illustration: Åsa Pålsson

Efter en sommar med världskaos funderar Agata Janczewska på vad man egentligen ska ha en gemenskap till. 

En polsk flagga brinner i ett bostadsområde i London. På gatorna misshandlas invandrare och uppmanas att åka tillbaka till sina hemländer. Antalet anmälda hatbrott hade i augusti månad i Storbritannien ökat med 42 procent jämfört med samma period förra året, någonting som i hög grad tros bero på att Storbritanniens befolkning i juni röstade för att lämna Europeiska unionen. Och då polisen räknar med att endast ett av fyra hatbrott polisanmäls lär även många människor ha drabbats som inte syns i statistiken.

Efter brexit hade flera personer med polska rötter hängt upp flaggor i ett bostadsområde i London för att skapa en känsla av gemenskap och visa sitt stöd till de som drabbats utav hatbrott. En av dem var en vän till mig som studerar i London. Hon hade tyckt att det var svårt att begripa att Storbritannien röstat för att lämna EU. När någon sedan satte eld på en av flaggorna tyckte hon att situationen kändes ännu mer overklig.

Brexit är långt ifrån det enda exemplet på att skepsisen mot invandrare har ökat de senaste åren. Medan Donald Trump lovat att bygga en mur mellan USA och Mexiko, förbjuda utländska muslimer från att ta sig in i landet och deportera alla papperslösa immigranter om han blir vald till president i USA i höst blir talet om att bygga murar även allt vanligare i Europa.

EU:s flyktingpolitik tycks i nuläget syfta till att stänga människor i nöd ute, snarare än att sluta överenskommelser om ett gemensamt ansvar för flyktingmottagandet. Endast hälften av medlemsländerna i EU hade i slutet av 2015 följt det beslut som tagits på ett EU-toppmöte i september 2015, som innebar att 160.000 asylsökande som vid den tidpunkten befann sig i Grekland och Italien skulle omfördelas till EU:s medlemsländer med undantag för Storbritannien, Danmark och Irland.

På bara ett halvår har Sverige infört gränskontroller mot Danmark, gjort en radikal skärpning av asyllagen och föreslagit tiggeriförbud.

Allt detta får mig att tänka på filmen It’s a free world… från 2007 som handlar om Angie som efter en rad jobbmisslyckanden försöker att komma på fötter genom att starta en rekryteringsfirma för arbetssökande immigranter i Storbritannien. Hennes drivkraft är till stor del att hon sett hur illa andra rekryteringsfirmor behandlat arbetssökande immigranter och hon vill nu skapa en firma som behandlar de sökande mer rättvist.

Vi får tidigt se att Angie är väldigt karriärsstyrd och att hon kommer göra allt som krävs för att lyckas med sin verksamhet. Inledningsvis kan vi dock se att hon har en balans mellan hur mycket hänsyn hon tar till sina egna yrkesmål och de anställdas välbefinnande. Hennes personliga engagemang fördjupas även när hon kommer i kontakt med en iransk familj som söker hjälp efter att de har blivit nekade uppehållstillstånd. Angie blir gripen av deras historia och gör sitt bästa för att hjälpa dem.

När Angies firma blir ställd inför ekonomiska utmaningar rubbas dock balansen och hänsynen till Angies yrkesmål tar över hänsynen till hennes anställda. Hon blir plötsligt otålig och vill tjäna mer pengar genom att anställa illegala invandrare och betala ut lägre löner. När verksamheten blir rånad ställs hon inför ett val som innebär att antingen betala ut lön till sin anställda med sina egna tillgångar eller behålla pengarna själv. Hon väljer då att behålla pengarna eftersom att hennes vilja att tjäna pengar nu känns överordnad medarbetarnas välmående.

Illustration: Åsa Pålsson.
Illustration: Åsa Pålsson.

I mina ögon illustrerar såväl It’s a free world… som den främlingsfientliga utvecklingen i världen på sistone den tunna linjen som finns mellan själviskheten och medkänslan. Och hur lätt det kan vara att glömma bort varför man en gång bestämt sig för att oavsett vad som händer följa vissa principer.

Första artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast att alla människor är födda fria och jämlika. När förklaringen antogs 1948 var det i en tid strax efter andra världskriget. Efter att ha sett vilka oerhörda övergrepp som nazistregimen gjort sig skyldiga till i Tyskland var den internationella gemenskapen då överens om att det var nödvändigt att tydliggöra vilka rättigheter som varje enskild människa har för att inte något liknande skulle hända igen.

Och när Europeiska kol- och stålunionen – som sedermera utvecklades till EU – upprättades år 1952 var huvudtanken även bakom det samarbetet att man skulle få ett definitivt slut på krigen. Likt Angie bestämde världsgemenskapen sig då en gång för alla för att följa vissa principer för att aldrig någonsin bli som de som de själva iakttagit med fasa.

Mikael Sundström är universitetslektor på statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet och han menar att det länge gick rätt bra för EU att upprätthålla unionssamarbetet och arbeta även för mänskliga rättigheter. Flyktingvågen menar han dock har satt dessa principer på prov eftersom den också kan innebära ekonomiska förluster för många.

Enligt mig illustrerar även denna utveckling hur människors oro över att själva få det sämre eller behöva anstränga sig mer kan överskugga medmänskligheten och ett mer altruistiskt mål om en värld där så många människor som möjligt kan leva trygga och bra liv.

Min barndom tog slut när jag som tolvåring flyttade från Polen till Sverige. Jag insåg tidigt att jag aldrig skulle accepteras av mina jämnåriga om jag inte behärskade språket. Legot och barbiedockorna samlade damm medan jag läste barnböcker för femåringar och översatte ord med hjälp av det lexikon jag fått i present av min mamma.

Efter en väldigt ensam hösttermin flyttades jag från en specialskola för invandrarbarn till en ’’vanlig’’ grundskola och mina mardrömmar blev där verklighet. Barnen i klassen hade inget större intresse av att prata med mig då jag sällan kunde göra mig förstådd. Jag gav inte upp och försökte kommunicera ändå. Det resulterade i ytterst ytliga samtal och i värsta fall hånskratt.

Det hade inte krävts mycket av mina klasskamrater för att jag skulle känna större samhörighet. Men de valde att titta bort. Det kändes ofta som att det berodde på att deras liv helt enkelt blev lättare så. Men vid någon punkt måste vi kanske alla fråga oss om det verkligen är den kortsiktiga bekvämligheten för medborgarna i ett land som ska stå i fokus när vi avgör hur vi ska bete oss mot personer som kommer ”utifrån”.

Varken EU eller FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skapades för att bara gälla i medvind. Det är tvärtom när motargumenten haglar tätt som det är som viktigast att stå upp för sådant som alla människors lika värde.

Så kanske kan vi skapa en bättre grund för samarbete i framtiden om vi börjar med att erkänna att det inte är en smärtfri eller lätt sak att i praktiken värnar alla människors lika värde. Att hjälpa någon annan kanske innebär att du själv måste avstå någonting och du kommer kanske inte alltid att lyckas med det du företar dig eller få ett tack.

Men kanske är det då viktigt att minnas att det i en verklig gemenskapinte bör göra så stor skillnad om en händelse drabbar dig eller dina grannar. Eller, för att säga det i en mening: När en polsk flagga brinner är det allas våra flaggor som brinner.

 

Författare:  Agata Janczewska

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Studenter protesterar mot ungersk lagändring

Det ungerska universitetet Central European University hotas av