Effektiv avrättning med Hanna Järver

Effektiv avrättning med Hanna Järver

Foto: Veronica Gates Carlsson.

När Hanna Järver i fredags gjorde sin turnépremiärspelning på Blekingska nationen var det utan allt vad extravaganser och extranummer heter. Det gjorde dock bara att hennes strypgrepp om ens känsloliv kändes ännu mera tydligt.

Hanna Järver är inte mycket för att göra sig till. Det tänker jag inte minst när hon under fredagskvällen inleder sin spelning med låten Anekdoter som jag – antagligen ganska subjektivt – innan jag kommer till spelningen uppfattat som hennes bästa låt.

Rabblar namn – du lever genom honom. En säng är inte allt, inte hus, inte avtal, sjunger hon i låten om en relation i dödsryckningar.

Och det är också någonting med den lätt uttråkade rösten i kombination med den ganska loja dansen som inledningsvis sprider en känsla av oövervinnerlighet i lokalen. I många av låttexterna tycks känslorna hållas på distans och låtjaget redan ha sett igenom såväl relationer som sin hemstad från början. Det känns tryggt.

Spelningen är den första på Hanna Järvers turné och Blekingska nationen är full av folk. Det är ofattbart svettigt och varmt och framför mig har jag ett nästan surrealistiskt entusiastiskt hånglande par som på grund av mängden folk står lite väl nära.

Hanna Järver har jämförts med bland andra Veronica Maggio och Linnea Henriksson och visst pysslar de alla med någon slags vardagsbetraktelser på svenska som funkar för såväl ensamlyssning på rummet som dansmaterial på en förfest. Hanna Järver såväl skriver som gör och producerar dock all sin musik själv och hos henne finns både en större råhet och ovisshet som jag uppskattar.

– Är det några från Närke här?

Hanna Järver frågar detta i ett mellansnack och möts av tystnad.

– Örebro?

Hon kastar en blinkning ut i publiken och möts då av ett jubel från en grupp på kanske sex personer. Låten Närke som också fått ge namn åt hennes debutalbum som släpptes i våras drar igång och med denna låt om att känna kluvenhet inför sin hemstad lyfter dansgolvet rejält.

Som bäst blir dock under kvällen Hanna Järver när hon går långsamt fram och sakta bygger upp stämningen för att sedan plötsligt drar bort mattan under ens fötter varpå man ligger kapsejsad på marken utan att man riktigt vet hur det gick till.

Precis så blir det nämligen när låten Kan Nästan Lova kommer. Tempot saktas ner och plötsligt har all distans lämnat rummet, kvar finns bara allvaret och det känns som att någon släppt ner is längs ens ryggrad när Hanna Järver sjunger:

Kan inga ord, men när jag tar i dig såhär, visst känner du,
att alla andra, kan få gå hem?

Den totala koncentrationen i låten gör att man dör lite – i mitt fall med viss hjälp från det envetet hånglande paret. Och när spelningen är över har jag helt klart en ny favorit Järver-låt. Hanna Järver bjuder inte på några extranummer, mellansnack blir det inte mycket av och hon verkar väl ärligt talat bara några procent mer sprudlande under spelningen än vad Joakim Thåström verkar vara under sina spelningar.

Men den som tror att det betyder att man kommer lämna rummet oberörd bedrar sig. Det finns något i att ”den nya Maggio” vågar stanna upp i allvaret som inger mig förhoppningar. För tjusningen i att plötsligt få sina försök till distans avrättade under en nationskväll ska faktiskt inte underskattas.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Kåraktiva har större problem med alkohol

Enligt en ny undersökning anser var fjärde student