Klimatskulden äter upp oss – tack och bock säger bovarna

Klimatskulden äter upp oss – tack och bock säger bovarna

Filippa Werner Sellbjer. Foto: Lukas J. Herbers

Är det rimligt att de som redan spenderar sitt CSN på ekologisk mat dessutom tampas med klimatskuld? Studentkrönikör Filippa Werner Sellbjer undrar om det inte finns andra som borde ta ett större ansvar.

Jag känner mig alltid skyldig. Klimathotet ska stävjas, och det är jag, en del av den akademiska ungdomen, som ska stå för förändringen. Hand i hand ska vi knuffa undan kolrenässansens maktpöbel och få regeringen att välja sol och gröna skogar. Varje muskel är ung och stark och hjärnan är klar, men likväl står jag och stampar. Då är det lätt att känna skuld.

Skuldkänslor över klimatet är inte ovanligt, huvuden hänger tungt så snart ämnet dyker upp runt kafébordet. En korridorsgranne berättar hur han känner sig som världens sämsta människa när han låter standbyknappen stå på. ”En led-lampa kan ju omöjligt dra speciellt mycket… Men jag måste ju göra allt jag kan.”

Medan vi känner en bottenlös maktlöshet håller andra med mycket större makt krampaktigt kvar vid fossila bränslen. Många av företagen har varit medvetna om konsekvenserna av en ökad koldioxidhalt i atmosfären i decennier (se tillexempel den pågående kampanjen #Exxonknew) men sett dessa förbi.

Faktum är att förvånandsvärt få företag står för majoriteten av de historiska koldioxidutsläppen. Om saken hårddras kan ett fåtal företagsstyrelser ses som skyldiga till stora delar av klimatförändringarna. I det ljuset blir det orimligt att vi som redan spenderar CSN på ekologisk närodlad mat, cyklar till föreläsningarna och handlar secondhand ständigt ska känna skuld. Ibland lämnas standbyknappen på, men vad har det egentligen för betydelse i jämförelse?

Det blir dessutom mer och mer komplext att vara en medveten konsument. Eko och svanenmärkt räcker inte. Listan på miljöfarliga ämnen och koldioxidsvackor i produktionskedjan börjar bli väldigt lång. Skulden motiverar mig att memorera alla bannade varor, men jag börjar bli trött och arg. Hos vem ligger egentligen felet?

Praktiskt kan hända, att vi går runt med skuld och därigenom blir snällare mot de verkliga syndabockarna. Om individen ständigt accepterar att axla ansvaret att välja rätt kommer starkare lagstiftning gentemot företagen utebli.

Att konsumenten ska hålla alla skador produktionen orsakar i huvudet är befängt. Min standby-knapp förblir avstängd, men skulden skickar jag vidare ner till den avgrund där oljebolagen drillar.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Tjejerna på Höjden: Klimatångest

      Vill du läsa fler av