Samtidigt som många kvinnliga studenter drömmer om en framtid inom akademin är andelen manliga professorer 75 procent. Hur ska Lunds universitet lyckas bli jämställt till år 2020?
– Jag känner att teorin har ett sådant djup. Jag vill bara dyka ner där och förstå allt. Jag läser matematik där teori och logik är några av de största delarna av ämnet.
Så svarar en kvinnlig student vid naturvetenskapliga fakulteten på frågan om varför hon i mycket hög grad kan tänka sig att efter examen fortsätta arbeta inom akademin.
Svaret har hon gett i en enkät som Lundagård skickade ut till studenter vid Lunds universitet i september och som fått 2526 svar. På denna fråga om i hur hög grad man kan tänka sig att stanna inom akademin har manliga och kvinnliga studenter i nästan lika hög utsträckning uppgett att de kan tänka sig en sådan karriär. De kvinnor som svarat är till och med lite mer sugna på att stanna inom akademin än vad männen är.
Även när det handlar om vilken position man skulle vilja ha vid universitetet tycks kvinnorna och männen vara överens, nästan samma procentandel kan tänka sig att forska och bli professor eller någon annan form av lärare. Och administrativt arbete är det som både kvinnliga och manliga respondenter i lägst utsträckning uppger att de skulle vilja arbeta med.
Om lusten hos enkätsvararna får styra och om de är representativa för studenterna i stort vid universitetet så borde alltså könsfördelningen bland anställda vid Lunds universitet i dessa kategorier i framtiden kunna bli jämn.
Ser man till antalet anställda vid universitetet i dag kan man också se att könsfördelningen på vissa håll redan är relativt jämn. Andelen manliga adjunkter ligger till exempel på 45 procent och andelen manliga lektorer är 58 procent. Vid vissa fakulteter är könsbalansen dock generellt mer ojämn, i synnerhet vid Lunds tekniska högskola, naturvetenskapliga fakulteten och ekonomihögskolan. Och vid samtliga fakulteter är andelen manliga professorer i klar majoritet, vid universitetet i stort uppgår de till 75 procent.
Om fyra år ska Lunds universitet vara jämställt. Det beslutade universitetsstyrelsen i februari i år. Vad som närmare menades med det förklarades inte då, men Lunds universitets rektor Torbjörn von Schantz sa att jämställdhet 2020 framförallt skulle innebära att kvinnor generellt ska ha samma möjligheter som män att förverkliga sina drömmar inom universitetet, också vad gäller att nå en professorsanställning.
I juni beslutade sedan styrelsen att av alla professorer som anställs fram till och med år 2020 så ska 40 procent vara kvinnor. Lyckas man med det skulle andelen kvinnliga professorer år 2020 ha stigit till 28 procent – en siffra som ändå ligger långt ifrån de 40 procent vid vilka en grupp anses könsintegrerad. Man kan alltså fråga sig om inte Lunds universitet, för att snabba på processen, borde ha satt ett högre mål inför år 2020.
Hur kommer det sig att ert mål inte till exempel är att få 40 procent kvinnliga professorer totalt?
– Det beror på att vi räknat ut att om vi skulle försöka nå en sådan procentsats totalt så skulle vi inte kunna anställa en enda man. Och det menar jag skulle bli diskriminerande mot männen, för även om männens dominans beror på ett slags omedveten diskriminering så blir det inte bättre av att vi börjar diskriminera tillbaks, säger rektor Torbjörn von Schantz.
När universitetsstyrelsen la fram sitt förslag om att rekryteringen av professorer fram till och med 2020 till 40 procent skulle bestå av män kom dock ett motförslag från Lunds universitets studentkårer. De tyckte att universitetets mål borde vara att nyrekryteringarna till 50 procent skulle bestå av kvinnor. Torbjörn von Schantz bedömde dock även ett sådant mål som orealistiskt.
Och kanske ägnade han då en tanke åt de fakulteter vid universitetet som är längst från en jämn könsfördelning. Vid LTH är till exempel andelen män bland lektorerna 74 procent och 83 procent bland professorerna. Siffror som inte direkt ligger snubblande nära drömmen om ett jämställt universitet.
Viktor Öwall, rektor vid LTH, säger att han beklagar att de har så stor brist på kvinnor.
– Det är ingen nyhet och jag är inte nöjd över resultatet. Bättre fördelning är bra för verksamheten så vi på LTH försöker identifiera hur vi kan bli bättre.
Han tror själv att den höga andelen män vid toppositionerna på deras fakultet delvis beror på att kvinnorna hos dem är få även på grundnivån.
– Så vi kan inte bara fokusera på att rekrytera fler kvinnliga professorer utan vi behöver även få in fler kvinnliga elever till våra grundutbildningar. Sedan ser vi även ett tydligt bortfall av kvinnor efter doktorandstudierna och vi tror att en bidragande orsak till detta kan vara att meriterings- och doktorandanställningar är så osäkra anställningsformer, så det är också någonting som vi kan jobba på.
LTH har ju haft brist på kvinnor bland lektorer och professorer i många år nu. Tycker du att ni gör vad ni kan för att komma tillrätta med obalansen?
– Vi kan säkert göra mer. Vi arbetar efter universitets policy för jämställdhet, likabehandling och mångfald och har ett gästprofessorprogram döpt efter fysikern Lise Meitner i syfte att inkludera fler kvinnliga professorer på LTH, vilket har visat sig fruktbart. Men det behövs en större medvetenhet kring dessa frågor överlag.
Jämnast könsfördelning bland sina anställda har Juridiska fakulteten. Där är 53 procent av lektorerna och 58 procent av professorerna män. Per Nilsén, prefekt på fakulteten, är glad över siffrorna men menar att Juridicum nog gynnas av att vara en ganska liten fakultet och dessutom ha många kvinnliga studerande på grundnivåerna. Fast samtidigt tror han också att siffrorna beror på att denna fråga verkligen prioriterats.
– Frågan har stått högst upp på vår agenda, inte minst vid rekrytering, så det ligger också mycket medvetet arbete bakom att representationen ser ut såhär, säger han.
Katarina Olsson, professor i civilrätt vid juridiska fakulteten, fyller i:
– Jag tror att man genom att medvetandegöra frågan och följa policys håller ämnet levande och skapar goda förutsättningar för en jämn könsfördelning. Våra studenter har dessutom varit väldigt pådrivande i denna fråga. Sedan är det viktigt att man när man når 50/50 inte bara lutar sig tillbaka och är nöjd utan att man hela tiden arbetar aktivt med inkluderingsfrågan, säger hon.
Skulle en fakultetsledning dock känna att den vill arbeta mer aktivt med inkludering men inte riktigt vet hur man gör kan den höra av sig till Anna Maria Drake. Hon är nämligen ordförande i universitetets ledningsgrupp för jämställdhet och likabehandling och informerar gärna om de stimulansmedel som fakulteterna kan söka och som kan hjälpa dem att göra en jämställdhetsanalys som passar in på just deras förutsättningar.
Även under tidigare år har det funnits pengar till jämställdhetsarbete som fakulteterna har kunnat söka men då har det enligt Anna Maria Drake ofta rört sig om mer tidsbegränsade projekt där man inte sett så mycket på beslutsstrukturer eller den allmänna kulturen inom universitetet – saker som Anna Maria Drake menar att man nu kommer att fokusera mer på – och som hon personligen tror har stor betydelse för om kvinnor stannar inom akademin eller inte.
– Tyvärr tror jag inte att den ojämna könsbalansen bara handlar om hur mycket pengar man satsar på jämställdhetsarbetet utan jag tror även att den historiska aspekten spelar en viss roll. Könsbundna studieval spökar fortfarande och det är därför som vi till exempel har få kvinnor som är professorer vid tekniska och naturvetenskapliga fakulteter.
Anna Maria Drake tror även att detta kan förklara varför det finns en överrepresentation av kvinnor bland den administrativa personalen, då det historiskt sett inte funnits så många manliga administratörer. Samtidigt tror hon inte att man ska stirra sig blind på den historiska aspekten eftersom även andra förklaringar finns till att representationen ser ut som den gör.
– Statskontoret släppte år 2014 rapporten Forskningsanslagen ur ett jämställdhetsperspektiv som visar att kvinnor i lägre grad beviljas forskningsmedel vilket ju leder till att de får svårare att meritera sig. Både den och andra rapporter har också slagit fast att såväl män som kvinnor i högre grad anställer män och att detta påverkar hur man bedömer kompetens. Så naturligtvis spelar sådana aspekter också stor roll.
Den ojämna könsbalansen har varit ett problem vid universitetet länge. Vad tror du det beror på att antalet manliga professorer fortfarande ligger så högt som på 75 procent?
– Jag tror det beror på många samverkande faktorer. Dels tror jag att det beror på de aspekter som jag har nämnt innan men sedan tror jag också att det är svårt att bryta traditionen av manliga professorer. Lunds universitet har funnits i 350 år och kvinnliga professorer är trots allt ett relativt nytt fenomen.
Att så är fallet är Maria Kihl, som är professor i elektro- och informationsteknik på LTH där det generellt är väldigt få kvinnor, mycket medveten om. Det tog henne drygt 25 år efter att hon började studera på grundnivå att bli professor.
– Tyvärr märks den skeva könsfördelningen redan på grundutbildningen och då känns det ibland som om det står skrivet på väggarna att en professor ska vara man. Därför tycker jag att det är viktigt med kvinnliga förebilder inom akademin och att man satsar på jämställdhetsarbetet.
För Maria Kihl var det dock långt från självklart att satsa på en akademisk karriär.
– Jag var på väg till industrin men när jag blev frågad av min professor om jag ville stanna kände jag mig uppmuntrad.
Förebilder har spelat en viss – men inte central – roll för Maria Kihls beslut att stanna inom akademin. Hon tycker bland annat att det var värdefullt att hitta AKademiska Kollegors Ansvar, AKKA, universitetets utbildning i ledarskap med genusperspektiv, där hon fick träffa kvinnliga forskare från andra områden.
– Det var skönt att träffa andra personer i samma situation som man kunde utbyta erfarenheter med, säger hon.
Maria Kihl upplever inte att det har varit extra svårt för henne att bli professor eftersom att hon är kvinna.
– Men att vara ensam kvinna i många sammanhang kan däremot vara mentalt jobbigt för många kvinnor, säger hon.
Så vad kommer då att avgöra om de entusiastiska enkätsvararna väljer att gå samma väg som Maria Kihl? När de i enkäten uppmanades att rangordna ett tiotal faktorer utifrån vilka som man trodde skulle vara viktigast vid ett beslut om ifall de skulle ta ett arbete inom akademin så svarade männen och kvinnorna i princip likadant. För båda hamnade alternativet “Lönen” överst. På andra plats kom alternativet “Utrymme för nytänk och kreativitet, att skapa något nytt” och sedan alternativet “Kollegorna”.
Det enda som skiljde sig åt mellan de manliga och kvinnliga svarandena var att männen tyckte att faktorn “Möjligheterna att kombinera med familjeliv” var något viktigare än vad kvinnorna tyckte och att kvinnorna satte faktorn “Graden av ansvar för andra människor – ju mer desto bättre” en del högre än männen. Så kanske kan ett sätt att locka fler kvinnor till akademin vara att erbjuda dem en bra lön, möjligheter att skapa något nytt och att få en ganska hög grad av ansvar för andra människor? Även med de incitamenten finns det ju dock såklart en risk att hindren ändå blir för stora.
Jens Rydström är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet. Han tror att en sak som bromsar kvinnors karriär inom akademin är att de fortfarande ofta tar det största ansvaret för hem och barn och därmed ofta dubbelarbetar.
– Vi vet att kvinnor och män har ungefär lika hög lön tills de blir runt 30 och får barn. Att män tar ut så lite av föräldraförsäkringen påverkar absolut. Och även om de delar jämnt så är mamman ofta den som vabbar. Det här påverkar såklart möjligheterna som kvinnorna har att ägna sig åt sin karriär. Kvinnor har även en tendens att gifta sig med äldre män och då har männen kanske arbetat längre och tjänar därför mer. Det riskerar då att bli så att kvinnan stannar hemma mer för att man kortsiktigt tjänar på det ekonomiskt.
En annan sak som han lagt märke till är att kvinnor inom akademin ofta tenderar att underskatta sig själv medan män tvärtom övervärderar sig själva.
– När en kvinna söker till att bli docent är hon ofta överkvalificerad medan det är vanligt att män som söker ligger just på gränsen.
Slutligen tror Jens Rydström att bristen på kvinnliga förebilder inom akademin är ett problem.
– När jag arbetade vid Stockholms universitet märke vi att det var många kvinnor som gav upp efter B-uppsatsen men då arrangerade vi en lunch för alla kvinnor där de fick träffa andra kvinnor inom akademin och höra om deras erfarenheter. Och plöstligt fortsatte många fler vidare till C-nivån!
Medvetenhet om problemen och ett aktivt och ihärdigt arbete med frågan, det verkar vara nyckeln för att som fakultet börja komma till rätta med en ojämn könsrepresentation. Ett ord som återkommit vad gäller attsedan få kvinnorna att ta plats i akademin är förebilder. Genom att träffa andra som klarat och tyckt om ett liv i akademin kan studenter kanske hitta genvägar. Uppmuntran och stöd från andra – inte minst från de högre upp i hierarkin och från ens partner vad gäller ansvaret för hem och barn verkar också vara viktigt. Och så ska man kanske tro lite mer på sig själv också, och inte låta sig bindas av historiska normer. Vill man locka kvinnor att stanna i akademin tycks vidare i alla fall många studenter vid Lunds universitet kunna lockas av kreativitet i arbetet och en bra lön. Så vad ska man egentligen tro om framtiden?
Trots allt har könsrepresentationen vid Lunds universitet blivit jämnare med åren. År 2006 var 87 procent av alla universiteters professorer män och bland lektorerna var 65 procent män. Administratörerna bestod av 71 procent kvinnor. År 2011 låg den manliga professorssiffran på 77 procent och de manliga lektorerna var 61 procent på hela universitetet. Av administratörerna var 68 procent kvinnor. Så även om det går långsamt så ser utveckling ut att gå mot fler och fler kvinnor. Samtidigt finns det forskning som visar att kvinnors kompetens ofta blir mer ifrågsatt och forskning som visar att män i högre grad har svårt att identifiera sig med kvinnor än tvärtom. Skulle det då till och med kunna bli ett problem om 50 procent av alla lektorer och professorer vid universitetet plötsligt var kvinnor, efftersom färre kanske skulle lyssna på dem?
Rektor Tobjörn von Schantz svarar bestämt nej på den frågan.
– Det rör sig i så fall om föreställningar som enskilda individer har men i takt med att nya generationer tar vid så är jag övertygad om att dövheten för kvinnlig kompetens kommer att bli ett icke-problem, säger han.
Än tycks vi dock vara en bit ifrån den verkligheten. På frågan om man uppfattar Lunds universitet som jämställt svarar i Lundagårds enkät cirka 53 procent av såväl männen som kvinnorna att det i hög grad är det. Medan 26 procent av de manliga svaranden tycker att universitet i mycket hög grad är jämställt instämmer dock bara 6,6 procent av kvinnorna i det påståendet. Och 19 procent av de manliga svarandena och 38 procent av kvinnorna tycker att universitetet i låg grad är jämställt.
En som valde svarslaternativet ” i låg grad” var den kvinnliga studenten från naturvetenskapliga fakulteten som i början av det här reportaget berättade varför hon gärna fortsätter inom akademin. På frågan om varför hon tycker att universistet är ojämställt svarar hon såhär:
– På den utbildning som jag går på så är cirka 15 procent kvinnor, resten män. Det är även likadant bland doktoranderna och forskarna. Det spelar roll för miljön, både för anställda och studenter. Om det inte finns någon anställd som är kvinna, då kommer troligtvis många kvinnliga studenter känna att det är hopplöst att satsa på det ämnet.
Text: Sofia Esfandi & Virve Ivarsson
Foto: Ulrike Donnerhack
Grafik: Caroline Roos Bergman
