Harrison – helt rätt och helt fel

Harrison – helt rätt och helt fel

Det är resurstilldelningssystemet som bidrar till sänkta krav – inte studenterna eller studentkårerna. Det menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Sara Thiringer.

När jag började på universitetet blev jag aningen chockad över hur lite som krävdes för att klara vissa kurser. Lika chockad blev jag över vilket undermåligt stöd som finns till de som inte kommer från en studievan miljö och på förhand vet hur man plöjer igenom en akademisk artikel på en kväll eller formulerar det akademiskt relevanta i en hemtentamen.

Med de tankarna i ryggen måste jag därför säga att Dick Harrison har helt rätt. Det smärtar mig att skriva så, eftersom han också har helt fel.

Harrison menar att svenska universitet inte upprätthåller kvalitén på utbildningarna, vilket han beskyller studenterna i allmänhet och studentkårerna i synnerhet för. Det är en tröttsam och slentrianmässig slutsats att landa i: “Dagens ungdomar är lata och bortskämda!”

Välj dina strider, Dick. Och framför allt: Välj dina fiender.

Kombinationen av resursbrist, framför allt hos samhällsvetenskap och humaniora, och en allt för resultatfokuserad finansieringsmodell gör att kvalitén på utbildningarna helt enkelt måste försämras om universitet ska få ekonomin att gå ihop. Sänkta krav blir en quick fix på vad som är ett omfattande samhällsproblem.

Resurstilldelningssystemet är nämligen inte något unikt i sitt slag. I stället återfinns liknande problem inom många andra offentliga finansierade verksamheter. Problemet stavas New Public Management. Det är en styrform som lanserades för de offentliga institutionerna på 80-talet. Syftet var då att stärka marknadstänket inom staten. Om nu företag gör ett så fantastiskt bra jobb när de verkar på en marknad, borde väl välfärden ha något att lära av det?

På en marknad bidrar konkurrensen till att en del produkter blir bättre, rent kvalitativt, och en del sämre. En del så dåliga att de konkurreras ut. En del av de sämre överlever dock och uppskattas för att de kompenserar sin kvalitet med att vara billigare.

Men kunskap, själva kärnan i akademin, kan knappast hanteras utifrån strikt ekonomiska och kvantitativa variabler. När utbildningarna finansieras genom nuvarande system riskerar de att bli som den där tyska tvålen jag brukar köpa på Netto – kul färg, oklart innehåll och tveksam effekt, men definitivt ekonomiskt hållbar. Det är såklart inte acceptabelt – vetenskaplig kunskap får inte bli en lågprisvara.

Resurstilldelningssystemet är något som studentkårerna tagit strid mot länge. Det är orättvist och försämrar utbildningen. Trots de uppenbart katastrofala effekterna av New Public Management finns dock få indikationer på att något är på väg att ändras. Därmed är det glädjande att Dick Harrison nu, om än helt omedvetet, ställer sig på kårernas sida.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

DEBATT: Hur går det för humanioran i Sverige?

Humanioran befinner sig i utkanten av den akademiska