Farväl till familjen

Farväl till familjen

Illustration: Åsa Pålsson

Det kan vara svårt att behålla banden till sin bakgrund och samtidigt skapa sig ett eget liv. Marcus Bornlid Lesseur skriver om drömmen om oberoende och den egna familjen. 

Det finns en scen i Skamfläcken – den tredje delen i Philip Roths Amerika-trilogi – som går under huden på mig i högre grad än något annat i boken.

Vad som skildras är en ung man som klipper banden med sin mor. Han förklarar för henne att det från och med nu inte finns någon plats för henne i hans liv, och att hon aldrig kommer få träffa kvinnan som han planerar att gifta sig med, eller deras framtida barn. Om någon framöver frågar honom om hans familj, kommer han svara att de är döda.

Modern krossas fullständigt, men sonen känner ingen ånger. När han lämnar sitt föräldrahem upplever han en slags lättnad; han känner sig fri.

Bakgrunden till det symboliska modersmordet är att den unge mannen, som heter Coleman Silk, vill anta en ny identitet.

Coleman Silk är en ljushyllt afroamerikan, som upptäcker att han kan parera 40-talets raslagar och diskriminering genom att lura sin omgivning att han är judisk. Och för att ingen ska avslöja honom beslutar han sig för att klippa bandet med alla från hans icke-judiska förflutna.

Revolten mot den egna bakgrunden, och strävan efter att omskapa och omformulera sin identitet, är teman som återfinns i snart sagt alla Philip Roths romaner. Så även de konflikter som flammar upp när familjens förväntningar på den enskilde individen kommer på skam. De flesta kan relatera till detta. Som bekant är det inte alltid så enkelt att vara en kugge i familjmaskineriet. Eller att leva sitt liv i skärningspunkten mellan familjens normer och önskningar, och den egna individualiteten med dess behov av självförverkligande och autonomi.

För egen del är det något jag har brottats mycket med. Och som jag fortfarande brottas med. Av den anledningen har familjeskildringar länge utövat en dragning på mig. I Philip Roths böcker har jag kunnat spegla mig medan jag försökt komma underfund med hur jag ska förhålla mig till mitt sociala arv. Till den omständighet att den jag är, den person jag har blivit, på så många vis har formats av rena tillfälligheter, av vilka jag själv inte kunnat råda över.

I Göran Rosenbergs essäbok Plikten, profiten och konsten att vara människa skriver han om beroendet till våra bakgrunder. Om det faktum att vi alla är bundna till den biologisk-sociala miljö där vi tar våra första steg i världen, och till de människor som tidigast präglat oss.

I polemik med den nyliberala föreställningen om den fria och rationella individen, som på egen hand kan skapa sitt öde under det att hen slår sig fram på marknaden, slår Rosenberg fast att detta är en önskedröm, något som omöjligen kan förverkligas i praktiken. I själva verket kan vi aldrig rubba den enorma inverkan vårt förflutna och våra familjer har på vår personliga utveckling, och på de värden som vi formar under vår uppväxt. Även om vi revolterar mot familjen, kan vi inte lösgöra oss från den.

Men man kan förstås drömma.

Jag har ofta önskat att jag hade kunnat frigöra mig från min lott, och att min egen identitet, mitt jag, hade varit fritt att skapa efter eget gottfinnande. Att jag inte hade varit sammantvinnad med en släkthistoria, eller knuten till en familj som jag inte har valt att födas in i men som jag kommer att befinna mig i beroendeställning till, söka bekräftelse hos, irritera mig på, oroa mig över, bråka med, värna om, vända mig till, göra upp med och älska under resten av mitt liv.

Men anledningen till att jag kände att jag kunde vara utan det där var inte för att banden till familjen var svaga, utan just för att vi stod varandra så nära, och för att det ömsesidiga beroendet var så knivigt att tampas med under frigörelseåren.

Att alla fyra familjemedlemmarna var utrustade med synnerligen starka viljor, som vi gjorde vårt yttersta för att driva igenom (ofta påminde konversationsklimatet om det brittiska underhusets debatter) gjorde inte saker och ting lättare.

Det gjorde inte heller det faktum att mina föräldrar, i likhet med Patty Berglund i Jonathan Franzens Frihet, aktivt har underblåst en föreställning om att familjen var ett lag i vilken odelad solidaritet förväntades av de enskilda medlemmarna. Vilket innebar att om någon av familjemedlemmarna valde att prioritera sina egna önskningar framför familjens väl och ve, ja, då var det liktydigt med att man svek laget.

För egen del var detta problematiskt. Å ena sidan gillade jag verkligen mitt lag. Men å andra sidan föreföll det mig att min lojalitet till laget förmodligen stod i vägen mellan mig och mitt självförverkligande. Jag ansåg att jag hade fastnat i en lagroll som inte var i samklang med min föreställning om vem jag var, och vem jag kunde vara. Och för att infria denna potential trodde jag mig ofta vara tvungen att knipsa av banden.

Jag brukade ligga på min säng i mitt pojkrum och drömma om mina framtida metamorfoser, om en identitet som inte hade någonting med familjen att göra, om mig själv som en Bob Dylan eller David Bowie. Någon som i mina ögon framstod som fullständigt fri och självständig. Någon som hade gjort sig fri från alla andras förväntningar på sig själv.

Framför allt fantiserade jag om att jag skulle bli av med de fel och brister som jag ansåg att mina familjemedlemmar frammanade hos mig. Min lättretlighet, känslighet och taktlöshet. Min tanke var någonstans att alla mina negativa karaktärsdrag skulle gå upp i rök om jag bara flyttade hemifrån och lade ett betydande geografiskt och känslomässigt avstånd mellan mig och familjen.

Jonathan Franzen skriver i Längre Bort att kärleken kastar skit på ”vår självrespekts spegel”. Och att ett ”enkelt faktum att förbli lättgillad inte är kompatibelt med ett kärleksförhållande”. Man kan med fördel även applicera påståendet på familjer. Lika lite som man kan undgå att konfronteras med sig själv i en parrelation, lika lite kan man göra det i samspelet med ens syskon eller föräldrar. Det är ju inte alltid så att människorna man älskar lockar fram det bästa hos en. Och förr eller senare är risken stor att man hör sig själv säga saker som går stick i stäv med ens självbild som en rakt igenom sympatisk och lättgillad person.

Trist nog försvann inte mina dåliga sidor bara för att jag började låtsas som att mitt förflutna inte hade något med mig att göra. Jag är lika småaktig nu som jag var då. Även om människorna som känner mig bäst inte ständigt finns där för att se igenom mig. Och precis som Philip Roths karaktärer, långt efter det att stridslarmet lagt sig, fortsätter att slitas mellan behovet av frihet och plikten att vara goda familjemedlemmar, bär jag fortfarande runt på denna slitning.

Den stora skillnaden nu är att drömmen om att vara någon annan har mattats av. Mitt ursprung, och mitt jag: det är allt jag har att spela med.

Det kommer inte förändras.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Edward Snowden is watching you

Tre år efter Edward Snowdens avslöjande om USA:s massövervakningsprogram har kampen för demokrati på internet fortfarande bara börjat.