På spaning efter det liv hon flytt

På spaning efter det liv hon flytt

Foto: Samir Akhmedov

Hon har nyligen kommit ut med en av Sveriges få universitetsromaner och ska bli hedersledamot vid Östgöta nation. Ändå har Therese Bohman aldrig riktigt känt sig hemma i universitetslivet.

Det är sol över Stockholms universitet. En höstdag mättad av den sista sommarvärmen. Precis som i Therese Bohmans nyligen utkomna roman Aftonland, som till större delen utspelar sig på Stockholms universitet, har terminen precis börjat komma igång. Studenter skyndar fram och tillbaka från tunnelbanan bredvid oss medan fotografen gör i ordning kameran.
– Det där huset jobbar min huvudperson i, säger hon och pekar på en tegelbyggnad på andra sidan gräsmattan.
– Men de måste ha renoverat fasaden, förut var den täckt av murgröna.

I tegelhuset ligger institutionen för kultur och estetik, där bokens huvudperson Karolina är professor i konstvetenskap. En gång i tiden läste även Therese Bohman konsthistoria där, det roligaste hon någonsin gjort.
– När det gäller studier alltså, säger hon och skrattar.

Therese Bohman är författare och skribent på Expressen kultur. Hennes artiklar kan sägas präglas av en estetisk konservatism och enligt henne själv skriver hon helst om konst som är minst 100 år gammal. Aftonland är hennes tredje roman och enligt en betydande andel av recensionerna hennes bästa. Det är inget dåligt betyg. Redan debuten Den drunknade (2010) rekommenderades av Oprah Winfreys bokklubb och hennes andra bok, Den andra kvinnan (2014), nominerades bland annat till Nordiska rådets litteraturpris.

Karolina i Aftonland är nyskild efter ett långt äktenskap. Åldern gör sig påmind. Hon brottas med frågor om meningen och formen för en relation och sitt arbete, men också om samhället i stort. Samtidigt presenterar den unge, snygge doktorand hon handleder material med banbrytande potential: Bevis på att en bortglömd svensk kvinnlig konstnär har spelat en avgörande roll på den internationella konstscenen.
– Det finns en riktig sådan konstnär, Tyra Kleen, som gjorde samma typ av konst som hon i boken och som jag stötte på när jag googlade runt. Hon är en supercool, kvinnlig symbolist på ett sätt som ingen annan svensk konstnär är symbolist.
– Sen var det en utställning på Waldermarsudde förra året där det var med ganska mycket av henne, som att hon återlanserades. Då blev jag lite sur, för jag höll på att skriva på boken och det var ju inte vad som skulle hända där. Verkligheten kom ikapp min bok.

Therese Bohman har läst flera år vid olika universitet, men  det framstår som att hon aldrig riktigt känt sig hemma i universitetsvärlden. När hon började kände hon ingen som läst vid universitetet och tyckte det verkade vara en obegriplig plats.
– Jag var en så bortkommen lantis, kände mig helt lost, fattade inte vad någonting var. ”Nu ska man betala kåravgiften”, jaha, vad är ens kåravgiften? Sedan blev det något grupparbete som gjorde att man blev tvungen att umgås med människor, då blev det kanske lite bättre.

Även om Den andra kvinnan mer uttryckligt behandlade frågor om klass finns relationen mellan klass och tillträdet till akademin även i Aftonland.
– Karolina i den här romanen kommer från Gusum, en arbetarklassig håla i Östergötland, och har längtat efter någonting annat och tagit sig dit. Jag tänker mig att universitetet för många varit en symbol för det här andra. Men sen, när man väl är där… Det är bara samma kallprat på lunchrasten som på andra arbetsplatser.

Therese Bohmans nya bok innehåller också en viss kritik mot utbildningen i humaniora vid svenska universitet. Therese Bohmans säger att det speglar hennes egna besvikelse när hon först kom till universitetet och fick plocka isär kulturen innan hon ens lärt sig grunderna.
– Jag är rädd att jag trodde det skulle vara som i Den hemliga historien av Donna Tartt. Att man skulle träffa  en massa fantastiska spännande människor som var intresserade av sådant som jag alltid hade känt mig tråkig för att jag var intresserad av, typ konst och litteratur. Sen skulle jag få ett underbart sammanhang av människor som fattade saker, var snygga och som man hade kul med. Men så blev det ju inte alls.

Hur kommer det sig att du trots det valde att skriva om universitetsmiljön?
– Jag tänkte nog att det skulle vara en lite lättsammare roman och jag tycker den har lite av ett Hemliga historien-drag. Sedan kunde man göra ganska mycket med det småaktiga interagerandet på arbetsplatsen. Jag har alltid gillat universitet. I fiktionen alltså.

Aftonland sticker i Sverige ut genom att vara en universitetsskildring. Fritjof Nilsson Piratens skildrar visserligen studentlivet vid Lunds universitet i boken Tre terminer och Jens Liljestrand gör samma sak i boken Adonis, men de har många år mellan sig och så många fler är inte exemplen.

I Therese Bohmans romaner ställs ofta universitetet som symbolen för ”något annat” mot hennes hemlandskap Östergötland, platsen man vill bort ifrån.
– Det kändes viktigt för mig att bli en sådan person som flyttar från Norrköping, eftersom man var en sådan loser om man stannade. Nu, när jag har fått bekräftat för mig själv att jag klarade att flytta, så känner jag att det inte finns någon prestige i det längre. Det skulle inte kännas som ett nederlag att flytta tillbaka.

Varken Östergötland eller universitetslivet tycks heller vilja lämna Therese Bohman i fred. I och med sin nominering till hedersledamot i Östgöta nation kommer hon fortsatt att förknippas med båda. Therese Bohman ser nomineringen som en stor ära och som roligt eftersom hon själv aldrig  deltagit i nationslivet.
– Det lilla jag kom i kontakt med studentlivet var killar i overaller med lappar och ölöppnare i bältet. Det verkade hemskt.

Vad hade du gett dig själv för råd när du var student?
– Kanske att det inte är en så ovanlig upplevelse att man bara inte fattar hur studentlivet går till utan att det är fler som inte heller gör det. Jag skulle sagt: “Sluta vara så nervös, det ordnar sig.” Man får väl fråga folk.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Nedräkningen har börjat

Det är sju månader kvar till Lundakarnevalen 2018