Barnen som överlevde

Barnen som överlevde

- in Kultur, Kulturreportage
1
Illustration: Cecilia Hansson

Många sagor och fantasivärldar som 80- och 90-talisterna är uppväxta med verkar aldrig ta slut. Hedvig Wrede fördjupar sig i stora populärkulturella fenomens påverkan på barndom och vuxenliv.  

Det är sommarnatt i Gamla stan i Stockholm och inte en själ rör sig längs de smala gatorna.

Men så hörs ett mullrande ljud som från en stor folksamling, och bakom nästa krök står det mycket riktigt en knökfull kö längs med hela Västerlånggatan.

När jag ser Science Fiction Bokhandelns logga trillar polletten ner – J.K. Rowlings nya bok Harry Potter and the Cursed Child släpps i natt! Hur hade jag missat det? ”Pojken som överlevde” har ju funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Plötsligt börjar hela kön att skrika hysteriskt och räkna ner från tio inför att dörrarna ska slås upp.

Uppföljare och extrasagor
Utöver en ny bok har Rowling avslöjat att den nya filmen Fantastic Beasts and where to find them, som ska utspelas i New York före den ursprungliga Harry Potter-sagan, kommer att bli den första i en serie om minst fem filmer.

På samma maner fortsätter Star Wars-fansen att matas med uppföljare och extrasagor. Minst två filmer väntas efter The Force Awakens, och utöver det håller tre oberoende Star Wars-berättelser på att spelas in. Den första, Rogue One, har premiär nu i december.

Producenterna verkar strunta i att den ursprungliga målgruppen har börjat passera trettiostrecket. Publiken har vidgats och 00- och 10-talister och deras föräldrar är redan en vedertagen del av konsumentgruppen.

Nu är det bara mor- och farföräldrarna som inte lyckats bekanta sig med R2-D2 eller Hermione Granger. För resten av västvärlden fungerar de som universella referenserpunkter.

Slutet på barndomen?
Det är självfallet smart och lättsålt att använda redan etablerade fantasivärldar för att lansera nya koncept. Tröskeln in är minimal. Så gott som alla dagens 25-åringar lärde sig vad Pokémon var i slutet av 1990-talet, därför behöver ingen fundera länge på hur man fångar sin första Pokémon Go-rattata.

Ett annat minne dyker upp. Jag står med några kompisar utanför Rigoletto i Stockholm och väntar på att sista Harry Potter-filmen ska börja. En reporter från DN frågar oss hur det känns. Mitt svar blir att det känns som slutet på vår barndom.

I sin bok Det infantila samhället (2004) skriver Carl Hamilton om hur barriären mellan barn- och vuxenvärlden i det västerländska samhället har upphävts. Hamilton är född 1956, och för 80- och 90-talister kan det vara svårt att relatera till den skyddade barndomen från förr.

Marknadsföringen hade färre arenor att utnyttja och var långt ifrån lika invasiv som idag. Barn växte upp utan att dagligen exponeras för våld och sex och vuxna hyssjade om sådant som inte var för små öron. Idag har Harry Potter-filmerna elvaårsgräns, och kan ses från sju års ålder i vuxet sällskap. Det är tveksamt om samma åldersbedömning hade gjorts om filmerna hade kommit ut för fyrtio år sedan.

När barnkultur flyter samman med vuxenkultur innebär det omvänt att även vuxenkulturen har förändrats. Hamilton skriver att produktionsbolaget Pixar under mitten av 1990-talet ville börja göra barnfilmer som tilltalade både barn- och vuxenpubliken. Ut kom succéer som Toy Story, Monsters Inc och Hitta Nemo. I biograferna sändes de odubbade versionerna på kvällstid där nio av tio besökare var fullt betalande vuxna.

Anledningen till att vuxna idag vill se tecknad film och konsumera kommersiell barn- eller ungdomskultur är enligt Hamilton att det finns ett sug efter det okomplicerade, bildsköna historier ”där man vet att det löser sig på slutet”. Då slipper vi konfronteras med gråskalor, realism och allvarsamhet.

Ett möte över generationsgränserna
Det verkar finnas ett gemensamt intresse hos publiken och produktionsbolagen. Vi 80- och 90-talister vägrar att växa upp samtidigt som våra favoritsagor vägrar att ta slut. Det enda inom oss som gör motstånd är ett lövtunt överjag som bönar om att varje ny uppföljare äntligen kan få vara den sista. Då skulle vi kunna vända blad och börja konsumera mer nyanserad vuxenkultur. För hur givande kan det vara att idissla samma barnsliga fantasivärld om och om igen? Är det rent av fördummande?

Jag lyssnar på en SR-intervju med programledaren Jessika Gedin och hennes mamma, Harry Potter-översättaren Lena Fries-Gedin. Inför den nya boken, Harry Potter och det fördömda barnet (som den heter på svenska), har Lena Fries-Gedin, på grund av pressade tidsramar, tagit sin dotter till hjälp med översättningen.

Inte nog med det berättar Jessika Gedin att hennes egen dotter är ett hängivet Harry Potter-fan som stolt introducerar sin mormor som en idol till alla sina vänner.

Att tre generationer är involverade i samma saga måste väl öka förståelsen mellan dem och föra dem närmare varandra? Det öppnar gemensamma rum att tillsammans kunna likna en elak lärare med Dolores Umbridge, sitta i samma biosalong eller köa till samma boksläpp.

Samtidigt känner jag igen den blinda nöjeskult som Roy Andersson lyfter fram i sin bok Vår tids rädsla för allvar. Han menar att hela vårt samhälle präglas av ”skräck för allvaret”. Roten till denna skräck är enligt hans mening vår tids bristande framtidstro och alltigenom nihilistiska syn på livet.

I detta uppgivna tillstånd blir godtyckligheten det enda styrinstrumentet – inget kan hävdas vara bättre eller mer önskvärt än något annat. På så vis finns det ingen anledning eller moralisk plikt att rikta in sig på något annat än behagliga, urtvättade eller falska representationer av verkligheten. Ett slags opium för folket. Eller om man så vill – ett tillstånd av att aldrig lämna barndomen.

About the author

Hedvig Wrede
Hedvig Wrede är reporter på Lundagård sedan februari 2015.

Related Posts

Facebook Comments

1 Comment

  1. Filmvetenskap student

    Detta är ju en del utav hur blockbuster filmer fungerar och har gjort sedan 1970-talet med Hajen utav Steven Speilberg som första blockbuster film. Det är ett koncept som funkar i Hollywood och kommer fortsätta långt in i framtiden vilket jag tror folk uppskattar. Som exempel på att historien upprepar sig är Shakespare med teaterpjäser som fortsätter spelas på teatrar runt om i världen. Jag skulle vilja säga att hela universumet inom de olika filmvärldarna bygger på ett community som gör att historien fortsätter genom att folk kan känna sig hemma i ett visst nätverk, utav människor som är intresserade och skapar en sammanhållning tillsammans. Det finns långt många fler filmer som inte återspeglar glädje som är t.ex. Pixars huvudkälla utan fokuserar mer på samhällsproblem och verklighet. Du kan ju bara ta som exempel Roy Andersson som gjort filmer som speglar samhället om du inte vill uppleva just den nöjeskult som Hollywood representerar. Annars finns ju Ingmar Bergman som var/är Sveriges mest kända regissör som kan ge dig en större insikt i hur film funkar internationellt och inte endast från Hollywoods filmetablisemang. Ibland behöver vi alla en avkoppling från ens egna och världens bekymmer och då finns det alltid filmer som gör att allt inte känns skit vilket jag tycker Hollywood levererar utmärkt.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Ballare baler

Kulturredaktionen tipsar om balkoncepten som de önskar att någon snodde från dem.