Ingenjören vs genusvetaren

Ingenjören vs genusvetaren

Eftersom utbildning i sig är så segregerande och polariserande när det gäller politiska åsikter, måste en förändring börja här. Det menar Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Sara Thiringer.

Åttonde november, Trump vann. För den traditionella både vänstern och högern är det ett nederlag utöver det vanliga, det känns som det värsta sedan Hitler. I Frankrike ser en liknande historia ut att upprepa sig i det kommande valet. Ändå var mångas främsta känsla förvåning.

Nu, några veckor senare, känns det självklart. Det har redan normaliserats. I takt med att valresultatet sjunker in växer känslan av vilken otroligt polariserad värld vi lever i. Å ena sidan kvinnor, hbtq-personer, flyktingar och förorten som tar mer plats än någonsin. Som genom organisering sänder sina berättelser på bästa twitter-tid, vilka inte bara kompletterar, utan också delvis ersätter, den rådande beskrivningen av verkligheten och människors liv i denna.

Å andra sidan unga, arga, vita män som finner varandra på nätet utifrån en gemensam känsla av att bli övergivna. Övergivna av arbetsgivare som borde vilja anställa dem och tjejer som borde vilja ligga med dem. Rörelsen kallas Alt-right, och som många påpekat är det kanske bara ännu ett nytt, fint ord för extremhögern, nazism och fascism.

Allt fler skänker sin sympati till de här männen. Ann Heberlein, doktor i etik vid Lunds universitet, är en av dem. Hon skriver om hur etablissemanget förnekat och förnedrat dessa män.

Vad som lyser igenom starkast av allt i hennes text är egoismen, att alltid bara värna om det egna perspektivet. Heberlein skriver att “de bortglömda” svenskarna är de som “i hög utsträckning struntar i genuspedagogik, hbtq-certifieringar, normkritik och mångfaldsfrågor”, till synes helt omedveten om att de som berörs av genuspedagogiken, hbtq-certifieringarna, normkritiken och mångfaldsfrågorna är alla de som fram tills nyligen varit de bortglömda, under hundratals år. Och som fortfarande är som bortglömda vid makten.

Det är klart att om man har haft någonting (möjligheterna, tolkningsföreträdet, igenkänningen, makten) länge, och plötsligt börjar förlora det (till andra, som inte haft det innan), så blir det väldigt påtagligt. Obehagligt påtagligt. Obehagligt. Men det ger en inte rätt.

Det får mig att tänka tillbaka på i våras, när två kvinnor skrev om behovet av genusperspektiv på utbildningarna på KTH. De blev utbuade av dessa män på nätet, varav en hel del verkar inom universitetsvärlden.

Återigen polariseringen. På ena sidan – ingenjörerna som bara finner värde i det rent tekniska. På andra sidan – genusvetarna, som lämnat allt det tekniska till “någon annan”.

Eftersom utbildning i sig är så segregerande och polariserande när det gäller politiska åsikter, måste en förändring börja här. Då fungerar inte längre våra åtskilda bubblor i institutioner och fakulteter. Precis som det inte är hållbart med tekniska utbildningar som helt missar hur kön och makt påverkar och påverkas av teknik, är det inte hållbart med utbildningar inom statsvetenskap och ekonomi som helt missar klimatförändringarna och vad de gör med vår jord. Vi behöver all kunskap vi kan få. Om världen inte var det redan tidigare, är den åtminstone nu såpass komplex att den högre utbildningen kräver mer tvärvetenskapliga perspektiv.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Blågul anda kan bli det politiska samtalets räddning

Glädjetårarna och de vilda blågula firandet av Sveriges