Vem ska man tro på?

Vem ska man tro på?

Illustration: Cecilia Hansson

De senaste åren har föraktet för godhet fått fäste i den offentliga debatten. Marcus Bornlid Lesseur spårar roten till den växande cynismen i samhället.

För några veckor sedan introducerades ett nytt ord för den svenska kvällstidningsläsande allmänheten.

Det var i en artikel i Expressen som moderaternas partisekreterare Tomas Tobé begagnade sig av uttrycket ”godhetssignalera” för att klämma dit sina politiska motståndare.

Hans argument var att den svenska vänstern har klistrat rasiststämplar på individer som bland annat har förespråkat en restriktiv flyktingpolitik. Detta eftersom (vilket står att läsa mellan raderna i artikeln) vänsteranhängarna har sökt att övertyga andra om en bild av sig själva som människor med goda värderingar.

Just användandet av ”godhetssignalera” väckte reaktioner.

På Twitter anklagade somliga Tobé för att ha lånat det från naziforum på nätet, medan andra menade att ordet hade hämtats från den engelska debatten, där uttrycket ”virtue signalling” sedan en tid tillbaka fått spridning.

Men även om ordet är nytt, så är bruket av ”godhet” som invektiv numera väletablerat.

I början av september förra året flammade exempelvis en debatt upp på landets kultur- och ledarsidor då skribenter som Per Svensson och Kristofer Ahlström såg sig nödgade att dra en lans för det goda.

Bakgrunden var att människorna som hade slutit upp på de landsomspännande demonstrationerna mot den europeiska flyktingpolitiken hade anklagats för ego-altruism och självgodhet på sociala medier.

Kritiken som riktades mot demonstranterna kom företrädesvis från de invandringskritiska lägren, inom vilka tillmälen som ”godhetsapostlar” och ”godhetsknarkare” blivit alltmer vanliga de senaste åren.

I dessa läger är den förhärskande föreställningen att motståndarnas torgförda åsikter bottnar i varumärkesbyggande, godtrogenhet och falskspel. Eller att de fungerar som maktens kreatur, som står med mössan i hand i det djupt misstrodda etablissemangets politiskt korrekta skugga.

Illustration: Cecilia Hansson
Toma Tobé introducerade begrppet ”godhetssignalering” i den svenska debatten. Illustration: Cecilia Hansson

Per Svensson med flera menade att cynismen som detta bottnade i var kontraproduktiv och rentav farlig. Varför skulle människors goda ansatser misstänkliggöras? frågade man sig. Varför utgå ifrån att andra människor inte har rent mjöl i påsen?

Eller som Dagens Nyheters Erik Helmerson ledarskribent uttryckte det: ”[Det är] farligt när för många slutar att ens försöka vara goda, och skrattar och pekar finger åt dem som ändå framhärdar. Vad har vi då kvar? Vilken framtid erbjuds oss då? Den cyniska, bittra, egoistiska – ja, verkligt självgoda”.

Hur det än må ligga till med den saken kan det vara intressant att dröja lite vid just cynismen.

Cynismen, eller illusionslösheten, är naivitetens motsats. När den Naive Personen är uppfylld av troskyldighet och idealism, sätter den Cyniske Personen en stolthet i att se saker för ”vad de verkligen är”.

Som bekant är det lite pinsamt att betraktas som naiv. Inte minst inom universitetsvärlden, där man lika gärna vill framstå som en naiv idealist som man vill framstå som gonorrésmittad. Vilket illustreras av skamsenheten varmed vissa studenter talar om hur de ”drömde om att förändra världen” när de påbörjade första terminen på, säg, kandidatprogrammet i Mänskliga rättigheter.

Att ge intryck av att vara böjd åt det cyniska hållet är däremot inte helt ofördelaktigt. På samma sätt som man gärna sätter likhetstecken mellan dumhet och naivitet, så gör man gärna det mellan skarpsinne och cynism.

Psykologen Toshio Yamagishis studier har visat att cyniskt lagda personer, eller ”låglitare”, i allmänhet också ser sig som intelligentare och mindre lättlurade än genomsnittet. Och rent instinktivt är det väl något som de flesta skulle köpa, att en person som hyser mindre tillit har bättre förutsättningar för att se igenom andra.

Att deras ”sociala intelligens”, som Yamagishi kallar människors förmåga att avgöra om andra är att lita på eller inte, skulle vara högre än andras.

Intressant nog indikerar hans studier det rakt motsatta. Hans experiment, varav de flesta har utförts med japanska universitetsstudenter, visar att låglitare tenderar att vara sämre på att läsa av sin omgivning än personer som känner stor social tillit.

Statsvetaren Bo Rothstein redogör för Yamagishis forskning i Sociala fällor och tillitens problem. Han skriver att låglitarnas bristande sociala tillit hindrar ”individer från att ge sig in i sociala interaktioner, framförallt sådana som innebär risktagande”.

Av den anledningen decimeras deras sociala intelligens, ”eftersom de inte uppövar sin förmåga att lära sig att tyda signaler om vilka personer man kan lita på”. Som ett resultat av detta händer det oftare att dessa individer i själva verket duperas än andra, vilket i sin tur befäster deras misstro.

Skälen till varför vissa människor utvecklar olika grader av social tillit är inte entydiga. Men enligt den statsvetenskapliga och socialpsykologiska forskningen finns det vissa tydliga mönster. I viss mån är det en konsekvens av barndomens socialiseringsprocesser. Och till stor del har det att göra med var man befinner sig i den samhälleliga hierarkin.

Forskningen visar att hög social tillit för det mesta återfinns bland människor med hög utbildning, hög status, goda inkomster och stora möjligheter att påverka sin livssituation. Och att låg tillit tenderar att koncentras till de grupper som befinner sig i andra änden av spektret.

Med andra ord: individer som i lägre möjlighet än andra upplever sig ha möjlighet att påverka sin livssituation, som saknar ekonomisk trygghet, tenderar att utveckla misstro gentemot andra människor. Detta kan vara värt att ha i tankarna om man vill förstå det förakt för etablissemangets ”godhetsknarkande” som har brett ut sig.

I ljuset av att samhällsklyftorna i västvärlden fördjupats, att mångas arbetsförhållanden blivit allt mer osäkra och att åtskilliga jobb försvunnit till följd av accelererande automatiseringar är det inte märkligt att människor känner att systemet är riggat till deras nackdel.

Då är det inte så konstigt om man känner sig otrygg. Då är det inte så konstigt om man känner misstro. Och då är det kanske inte så konstigt om en majoritet av folket en dag skulle förledas att bära fram en demagog till makten.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Till glädjens försvar

I dessa mörka tider är det kanske inte