Lajv på blodigt allvar

Lajv på blodigt allvar

Illustration: Rebecka Petersson.

Som barn lekte vi alla. Leken var ett viktigt verktyg för att lära sig om och förstå världen. Dessutom övade vi upp vår empati – konsten att förstå andra.

Som det gamla ordspråket säger: ”Döm ingen förrän du gått en mil i hans skor”. Kanske är det därför det är så viktigt för många barn att låna föräldrarnas skor i sina lekar?

Sedan går åren och de flesta av oss slutar att leka, åtminstone improvisationslekarna, de som går ut på att ”låna någon annans skor”. Frågan är dock om vi är färdiglärda när vi slutar leka? Eller om det är en kulturell förväntan som tvingar oss att överge leken som verktyg för lärande och att i stället ta till oss kunskap främst genom text och tal?

Universitetsvärlden domineras till stor del av textbaserad kunskap, inte minst på de humanistiska och samhällsorienterade utbildningarna. Men jag undrar om det kanske är helt fel tänkt, är text verkligen det bästa verktyget för att förstå sig på människor och maktstrukturer? Om man vill fortsätta leka även som vuxen är ett sätt att börja lajva.

Lajv är fortfarande en relativt okänd konstform som många vagt associerar med Sagan om ringen eller Barda. Men det finns även lajv av en helt annan karaktär. Ofta behandlar sådana lajv svåra ämnen som förtryck, dödsstraff och skilsmässor. Lajvet erbjuder en möjlighet att känslomässigt och fysiskt uppleva de allra svåraste stunderna i människors liv. Till skillnad från verkligheten sker det däremot i en säker miljö där allt är på lek och där det är ens karaktär, inte man själv, som blir sårad och sårar andra.

Lajv har intressant nog sedan ett par år tillbaka också börjat etablera sig som ett accepterat pedagogiskt verktyg. I Danmark startades till och med år 2006 världens första rollspelsinternatskola. Skolan heter Østerskov Efterskole och följer den danska läroplanen. Även i Sverige finns i dag flera aktörer som verkar för användandet av lajv som ett pedagogiskt verktyg, såväl i skolan som inom företags-och säkerhetsbranschen.

Men vilken typ av kunskap är det då som man kan tillgodogöra sig genom lajv?

Låt mig ta er med till lajvet Brudpris som jag deltog i under hösten. Lajvet  utspelade sig i en allmogemiljö i en påhittad värld hos det superpatriarkala Mo-folket.

Solens strålar värmer dåligt och kvinnorna som står på knä med huvudena nedböjda huttrar i morgonkylan. Deras blickar är nedslagna och de sitter på en lång rad. Framför dem står familjens patriark och i denna stund, precis som alltid annars, vilar varje kvinnas öde i händerna på den man som har ”ansvar” för henne. I vissa fall är det en far, i andra en äkta make eller kanske en bror.

Här hos Mo-folket är det otänkbart att som kvinna ha ansvar för sitt eget liv. Om du är gift med Rune, är ditt efternamn Runes. Om du är dotter till Ingvar, ja då heter du Ingvars. Du äger som kvinna inte rätten till varken ditt eget namn eller ditt eget öde.

Efter lajvet ges det tid för debriefing och alla kvinnor har samlats i ett rum för att tala om vad vi just upplevt tillsammans. Till en början är många lättade över att lajvet är slut och att vi snart ska få lämna Mo-kulturens patriarkat bakom oss. Men ganska snart inser allt fler att de historier som utspelade sig i Mo inte är riktigt så långt från verkligheten som vi helst skulle vilja.

Flera av kvinnorna i rummet berättar att de haft kontrollerande fäder under sin egen uppväxt. Andra har levt i destruktiva förhållanden med män som på olika sätt tvingat dem att förminska sig själva.

Någon ställer frågan ”varför väljer Mo-kvinnorna att stanna? Att leva vidare i en värld byggd av män och för män?”

”Stockholmssyndromet” svarar någon annan. Vi kommer fram till att vanan är stark och det är lättare att bara följa med strömmen. Att lyda är lätt och oftast smärtfritt. Att göra motstånd är jobbigt och krångligt.

– Det hemska är att jag faktiskt började gilla det. Det är så lätt att bara följa med. Att inte behöva ta ansvar för sitt eget liv, bekänner en kvinna som spelat en av de lydigaste döttrarna som alltid var sin far och senare sin äkta man till viljes.

Det är fascinerande hur man genom att under en helg låtsas vara någon annan än sig själv kan nå nya och oanade insikter om vem man innerst inne är. Hur man plötsligt kan se världen ur ett nytt perspektiv som tydligare belyser maktstrukturer och system än någon akademisk text jag läst.

Brudpris för mig blev som ett förstoringsglas och ett familjeträd i ett. Genom att gå i mina anmödrars skor fick jag en mycket tydligare bild av hur de patriarkala strukturer som vi ärvt från tidigare århundraden kanske har mattats av och slipat bort sina hårdaste och vassaste kanter, men också hur de fortfarande i hög grad färgar vårt liv och det samhälle vi lever i. De gör sig tillkänna varje gång en kvinna låter sig tystas eller ”helt naturligt” tar ett steg tillbaka för att släppa fram en man.

Men jag förstod också varför kvinnor i patriarkala samhällen så ofta accepterar status quo. Det finns helt enkelt ingenstans att fly. Lajvet Brudpris öppnade dörren till denna insikt. Frågan är om detta är kunskap som jag hade kunnat tillgodogöra mig genom att endast läsa om hur det var förr i en historiebok?

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Det finns ingen rakryggad provokatör

Kvinnan som känslostyrd och mannen som kallt rationell