Hemvändarsjuka och möte med det förflutna

Hemvändarsjuka och möte med det förflutna

- in Krönika/Studentliv, Krönikor
0
Foto: Jonas Jacobson.

Julledighet och nyårsfirande. För många lundastudenter innebar detta att återse familj, släktingar och gamla vänner i sina hemstäder. Men för Lundagårds krönikör Simon Appelqvist, och säkert för många andra, frambringade denna resa flera inre konflikter.

Bilfärden till mitt föräldrahem skapar en tudelad känsla i kroppen och jag slits mellan eufori och vemod. Samtidigt försöker jag lokalisera känslan. Sitter den i magen?

I bröstet? I huvudet? Kanske har känslan spridit sig till hela kroppen samtidigt. Känslan är så stark att jag bestämt mig för att ge den ett namn och en diagnos; hemvändarsjukan.

Symtom på hemvändarsjukan kan illustreras genom en metafor bestående av två jordskorpor:

Mina fötter står på varsin sida av en spricka mellan två kontinentalblock. I ultrarapid glider de längre och längre ifrån varandra. Den ena foten står där jag just nu befinner mig i livet; i skytteltrafik mellan Lund och Malmö. Den andra står kvar i sitt fotavtryck i min gamla hemstad. Ljumskarna spänns åt och skriker förtvivlat efter de uteblivna yogapassen. Ju längre tiden går, ju större blir diskrepansen mellan mig själv och de kamrater jag i princip inte har träffat sedan nationella proven.

Hemvändarsjukan drabbar mig då jag, som i en mental tidsmaskin, transporteras åtta år tillbaka i tiden. Jag påminns om den person jag var under högstadiet och gymnasiet.

Då hade jag egentligen inte den blekaste aning om vem jag var eller vad jag ville. Under tonåren var jag som många andra, formlös. Intryck utifrån och förändringar inuti kroppen resulterade i att det var svårt att hänga med i skapandet av mitt ”jag”.

Vid närmare eftertanke påminner kanske inte hemvändarsjukan om den personen jag var då. Istället handlar det snarare om hur andra uppfattade mig. Då, när jag själv inte visste vem jag var, så kunde ju rimligtvis inte någon annan heller veta det. Med alarmerande klarhet påminns jag om den vilsne Simon som mest försökte passa in i en mall jag inte själv valt ut.

Kanske var det därför som mitt själsliv var tudelat på väg mot min föredetting till stad. Å ena sidan påmindes jag om min gamla osäkerhet, å andra sidan uppfylldes jag av en växande känsla av oberoende och utveckling.

För det är just det som universitet har gett mig. Det har fått mig att utvecklas och staka ut min egen framtid. Lärt mig att rikta blicken högre och formulera mina egna mål. Plötsligt, kanske för första gången i mitt liv, trivs jag. Framförallt har jag börjat trivas med mig själv och det har jag till stor del universitetet att tacka för. Lund, jag är glad att se dig igen!

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

7 sätt att överleva i ”högriskzonen”

Igår förlängdes vattenvarningen igen, och risken att Lunds