Porträtt av konstnären som ung man

Porträtt av konstnären som ung man

Foto: Christina Zhou

Lars Vilks har gett upphov till kontroverser i fyra decennier. Under studietiden i Lund stakades hans konstnärsbana ut.  

– För sådär tio år sedan var den allmänna uppfattningen att jag hade gjort mitt, att jag var passé.

Lars Vilks lutar armbågarna mot bordet när han avslutar meningen, skrattar till lite, fortsätter:

– De flesta konstnärer förknippas bara med en grej. Jag minns att jag en gång blev inbjuden till Lunds universitet, där några akademiker skulle diskutera min konst. Vi befann oss i Kungshuset och en professor i litteraturvetenskap sade att ”du har byggt in dig i Nimis, du sitter i ditt eget fängelse”.

I efterhand förefaller kommentaren ironisk. I dag befinner sig Lars Vilks, som bekant, i ett annat sorts fängelse.

Kort efter gästspelet på Lunds universitet fick Lars Vilks rondellhundsteckning spridning, vilket föranledde att skåningen blivit en måltavla för terrorister från hela världen.

2013 listades han i al-Qaidas nättidning Inspire som en av tio personer som gjort sig skyldiga till ”brott mot islam”, och han har utsatts för en rad attentat, varunder det senaste, i Köpenhamn för två år sedan, regissören Finn Nørgaard sköts till döds.

Sedan dess lever Lars Vilks med polisbevakning dygnet runt.

Detta gör sig förstås påmint inför intervjun. En timme innan vår avtalade tid uppmanas vi köra till en ”hemlig ort”,  varefter vi instrueras att köra efter poliserna till en för oss okänd mötesplats. När platsen har rekats och poliserna intagit sina positioner kommer Lars Vilks släntrande.
Han är pratsjuk, vid gott mod.

Det har varit fullt upp hela förmiddagen. Bland annat har han svarat på medborgarskapsförfrågningar till Ladonien (området i Kullaberg som han utropat till en självständig nation och där hans berömda skulpturverk Arx och Nimis återfinns), och arbetat med ett porträtt av Stina Dabrowski, innehållande en grupp rondellhundar i miniatyr.

Det tycks inte vara särskilt svårt för Lars Vilks att få tiden att gå, den kringskurna tillvaron till trots. Ofta är han stressad över att inte hinna med alla dagliga göromål.
– Jag har alltid mycket att göra. Och när man målar, och jag målar väldigt detaljerat, går tiden fruktansvärt snabbt.

De senaste åren har målandet vuxit i betydelse för Lars Vilks. På ett sätt kan man säga att han håller på att knyta ihop säcken om sitt konstnärskap.

Sedan slutet av sjuttiotalet är det i huvudsak processkonst han ägnat sig åt – det vill säga konst där reaktionerna och händelserna som följer på ett verk räknas som en del av projektet.

Men när han först fick upp ögonen för konsten var det snarare det romantiska måleriet som fängslade honom.
– Jag målade en hel del landskap, och så inspirerades jag av konstnärer som Rouault, som målade ganska expressivt, med tjocka lager. Den linjen var jag inne på ett tag.

Lars Vilks inledde sina studier i Lund i slutet av sextiotalet. Hans universitetstid kom att bli viktig för hans konstnärskap. När han började studera visste han väldigt lite om samtidskonst, ett ämne som då inte ägnades något större intresse av lärarna på konstfakulteten.

Och konceptkonsten – som Lars Vilks med tiden skulle lägga sin energi på, och som utgår ifrån idén som man lägger ovanpå ett verk, snarare än dess ”inneboende kvaliteter” – skulle inte få fäste i Sverige på sådär tjugo år.
– Konceptkonstens genombrott i USA råkade sammanfalla med 68-rörelsen och politiseringen av konsten, och många i Sverige såg konceptkonsten som världsfrånvänd och absurd.

Lund var under sjuttiotalet dock en viktig plats för den svenska konceptkonsten.

På bland annat Galerie St. Petri visades konceptinstallationer, och i samband med att Lars Vilks fick en doktorandtjänst i konsthistoria (som han avslutade fjorton år senare) lärde han känna folk som intresserade sig för denna konstinriktning. Vissa utförde egna experiment, vilket väckte hans intresse till liv.
– Det fanns en frihet att börja med det, eftersom så få höll på med det. Så jag kalkylerade lite och såg att det var ett vinnande koncept, eftersom konceptkonsten var väletablerad på annat håll.

I den vevan övergav han sin ursprungliga avhandlingsplan, som utgick från psykologen Carl Jungs teorier, till förmån för den ”institutionella konstteorin”. Denna breddar vad som kan kallas konst, och slår fast att ”konst är allt som konstvärlden säger är konst”.

En grundtes som han sedan har byggt sin akademiska karriär på (han blev så småningom professor i konsthistoria på bland annat Stockholms konsthögskola).

Denna konstsyn genomsyrar också de flesta av hans verk, med vilka han försökt utmana allmänhetens och konstetablissemangets syn på vad konst är – ett exempel är när han 1976 utnämnde Höganäs kommun till ett konstverk.

Eller stormen som piskades igång av rondellhunden – konstvärldens rädsla för honom, terrorismen, rasismanklagelserna som riktats mot honom – som han ser som en ”parodi på den sociala undersökningen inom konsten”. I den bästa av världar skulle han vilja göra en utställning av det hela.
– En dag måste ju stormen upphöra. Och då kanske det skulle kunna genomföras.

Konceptkonsten, som i Lars Vilks fann en av sina första uppmärksammade utövare i Sverige, har tappat i intresse för konstnären; han anser att den har blivit mainstream.

Detsamma gäller den institutionella teorin, som han länge slogs för att etablera inom akademin. När alla rör sig i samma riktning är det inte lika roligt längre.
– Det har ju inte hänt något på den svenska konstscenen på tio år nu. Och även om man kan säga att vi som förespråkade den institutionella konstteorin vann striden på universiteten, så har vi i dag på sätt och vis kommit över på andra sidan: konsten har akademiserats. Numera måste alla konstnärer ha en master, som om en master betydde någonting.

Men han är ändå nöjd med vad han åstadkommit. Hans liv har blivit intressantare sedan hans rondellhund publicerades. Och han är förtjust över att både Nimis och rondellhunden fortfarande skapar rubriker.
– Jag är i alla fall förknippad med mer än bara en enda grej, säger Lars Vilks.

 

Foto: Chrstina Zhou
Foto: Chrstina Zhou

About the author

Marcus Bornlid Lesseur
Marcus Bornlid är kultur- och nyhetsreporter på Lundagård sedan våren 2014, och studentlivskrönikör sedan hösten 2015. Han gillar Talking Heads och har enligt uppgift "en frikyrklig aura".

Facebook Comments

2 Comments

  1. Ludvig Köhler

    Schyst artikel.

    Men Stockholms konsthögskola finns det inget som heter. Vilks har varit professor vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm.

    Allt gott

    1. Marcus Bornlid Lesseur

      Marcus Bornlid Lesseur

      Yes, det var slarvigt av mig – bra att du sade till. Väl mött

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like