Den unge skribentens lidande

Den unge skribentens lidande

Marcus Bornlid Lesseur är reporter och krönikör på Lundagård. Foto: Najla Vallander

Att skriva kan ibland vara roligt, och ibland vara förfärligt. Studentkrönikör Marcus Bornlid Lesseur skriver sin kamp mot skrivkrampen. 

Jag har nog aldrig påbörjat en text utan att uppleva en smygande rädsla av att det kanske är den sista jag skriver i mitt liv.

För det mesta går det bra, skrivandet; orden kommer utan att det känns som en kamp på liv och död. Efter några år på universitetet har man ju utsatts för så många skrivuppgifter – papers, uppsatser och annan dynga – att man har arbetat upp en viss vana, vilket gör att man kan slutföra de flesta texter man utan att drabbas av en psykos.

Och när det går enkelt att skriva finns det nästan inget som är mer lustfyllt. Jag kan drabbas av ett slags rus, av adrenalinpåslag, om jag så skriver en sorglig liten spexrecension, så länge bara satserna fogar sig, så länge formuleringarna kommer av sig själva. Ibland gör skrivandet mig så upprymd att jag är oförmögen att somna när jag slutar för kvällen; jag bara ligger och stirrar upp i taket och känner mig lycksalig.

Men oron att skrivförmågan ska försvinna har jag svårt att skaka av mig. Vilket hänger samman med skrivblockeringarna som emellanåt drabbar mig.

Jag får ont i magen bara jag tänker på det. Alla dessa ändlösa nätter som jag har suttit och stirrat ut i tomma intet och försökt frammana någonting, vad som helst, att skriva om vetenskapsmetodologi, globaliseringsprocesser, Lunds studentliv, eller vad jag nu varit tvungen men komplett oförmögen att skriva om just för tillfället.

Det är fullständigt vedervärdigt. Samtidigt som livet flyger förbi utanför fönstret, sitter man där framför datorn helt hjälplös utan någonting att säga, utan några idéer eller åsikter att framkasta, och leker med en, två meningar i några timmar innan man bestämmer sig för att: nej, det här duger inte, och så raderar man dem och är tillbaka på noll.

Och bestämmer man sig för att lägga skrivandet åt sidan ska man heller inte tro att man kommer undan texten.

På samma vis samma vis som en deprimerad människa tenderar att drabbas av en djup självupptagenhet, är det ju nästan omöjligt att tänka på något annat än sig själv och den ifrågavarande texten som man för allt i världen inte lyckas få till, när skrivblockeringen bemäktigat sig en.

Resten av världen upphör liksom att existera, allt som finns är vinklar och meningar som inte faller på plats och det skrämmande blanka Worddokumentet som väntar på en i studentrummet.

Och då börjar man tvivla på allt – sin förmåga, sin intelligens, sin relation till Gud – och man tänker att man är förbrukad, att man vid tjugofem års ålder har gett allt man har att ge och att det är dags att hoppa av universitetet, lägga skrivandet på hyllan och söka jobb på McDonalds.

Ungefär så har jag åtminstone känt under den här krönikans tillblivelse (som råkar vara min sista studentkrönika för Lundagård).

Men som Charles Bukowski en gång påpekade kan man ju, vid händelse av skrivkramp, i alla fall skriva om att man har skrivkramp.

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Ensamhet är det jävligaste som finns

Många upplever studentlivet som en varm och trygg