Gatstenarna håller oss kvar – om attentatet i Stockholm

Gatstenarna håller oss kvar – om attentatet i Stockholm

- in Essä
0
@Lundagård
Foto: Wikimediacommons

”Gatstenarna bär spår av dagen. Om nätterna spolas dem, men vissa saker försvinner aldrig.”. Det skriver studenten Karin Mellbourn i sin läsaressä om attentatet i Stockholm. 

Det är måndag i april och jag är 60 mil från Stockholm. ABF har flaggorna på halv stång, stadshuset och rektorshuset i Lundagård också. På SOL är det tyst minut i foajén. Fläktarna från cafeterian dundrar nonchalant och den nyinstallerade monitorn fortsätter växla bild. Vi står stilla. Sedan är det över. En minut består aldrig av mer än 60 sekunder, oavsett vad de innehåller.
Jag var inte där.
De flesta av oss var inte där.

Jag brukar säga att jag inte gillar Drottninggatan.
För mycket människor, för många blickar rakt fram, ner i marken, för många kroppar att väja undan för. Vill inte falla in i rytmen, vill vika av mot en del av staden som är mer genuin.

Fredag, 7 april.
Inkorgen fylls med sms: dina nära och kära, är de okej?
Ja, skriver jag, osäker på vad okej egentligen är. Tack.
Omtumlade, men okej. Som i kollektiv chock.
Fruktansvärt, lägger jag överflödigt till.
Jag är inte där.
Föreställer mig helikopterljuden.
De nedstängda tunnelbanestationerna mellan hemmet och den trygga axeln att luta sig mot.
Ambulanssirenerna.
Dånet.
Det går inte att somna till ljudet av det.

Jag känner den här staden, behöver inte promenera längs Drottninggatan för att nå fram till Gamla stan, Slussen, de mer vitala delarna av Söder som kanske kommer slå ut sig själva snart. Jag rör mig längs vattnet och genom parkerna.

Pendeltåget dundrar förbi, det luktar avgaser och från stigen ovanför Mariatorget blickar ut över punkterna som tillsammans bygger den fysiska förnimmelsen av det jag beskriver som hem.

Jag känner den här staden. Det tar fyrtio minuter att gå mellan Slussen och Fridhemsplan, min väg. Ett utmärkt sätt att fånga eftermiddagssolen på. Det finns ingen poäng med att följa tunnelbanelinjen, korsa trafikljus och gatornas cykelfält.
Jag gillar inte Drottninggatan.
Vi brukade skämta om Drottninggatan. Det var för turisterna. De som inte riktigt hade koll. Man åker inte till T-Centralen när man ska in till stan, man åker till Söder, möjligtvis Vasastan.
Vi var förstås alla på Drottninggatan rätt ofta. Men aldrig för att strosa, inte för kaffe med påtår och tretår och långa samtal. Från Drottninggatan var det alltid läge att snart svänga av.

Föreställer mig däck som bromsar.
Motorer som borde skrika, men de kommer inte fram.
Utrymma.
Ta betäckning. En fylld restaurang, en låst affär, en fri zon.
Kommer inte hem.
Inte nu. En avstängd pendeltågslinje emellan.
Någonstans måste alla ta vägen när gatorna är tomma.
Kommer inte hem.
Aldrig hem.

Jag tänker på hur Drottninggatan ser ut om nätterna. De stängda affärerna, filmerna som har slutat, barerna som ligger någon annanstans. Jag brukade ha lättare att tycka om Drottninggatan då, när det var tomt. Nu är det fredag i april och jag ser bilder på en gata i blåljus stängd för alla som inte bär uniform.

Gatstenarna bär spår av dagen som gått och tiden som går. Om nätterna spolas dem, men vissa saker försvinner aldrig. Jag tänker att de bär en bit av varje människa som någonsin har gått på dem. Hudflagor, hårstrån, smutsen under våra skor som vi har burit med oss hemifrån. Gatstenarna håller kvar. Förenar oss med stadsdelar vi aldrig har besökt trots att de är vår stad.

Föreställer mig krossade parfymflaskor. Sprängda skönhetsprodukter.
Rök. Avgaser. Skräck.
Lukten av brända mandlar, kryddor och frityr som fortfarande dröjer sig kvar i luften. Borde de inte dra sig undan, förstå, att det passar sig inte nu?

De säger att det är hjärtat av Stockholm. Melankolin gnuggas in i våra kroppar. För en stund delar vi hjärta, vi som fortfarande lever. Tystnaden. Känslan av att det inte slår. Den kommer, då när det är som allra tydligast att det slår. Slag för slag, vid liv – liv.

Jag gillar inte Drottninggatan men tillsammans andas vi genom Drottninggatan. Allmänheten ombads att inte åka dit. För att underlätta polisarbetet, för att undvika kaos.
60 mil.
Jag längtar till Drottninggatan.
Till gatstenarna, där alla fortfarande finns kvar.

 

Text: Karin Mellbourn

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Vikingar skall icke gråta

Terror och terapi. Vad har dessa ord gemensamt?