Ducka för kulturkritikerns skugga

Ducka för kulturkritikerns skugga

- in Kultur & Nöje, Kulturlördag
0
Minnen av min mamma. Pressbild.

Påverkas våra kulturupplevelser för mycket av andra? Fredagskväll på Kino i Lund, och Karin Berg njuter av friheten att skapa sig en egen uppfattning om filmen Minnen av min mamma.  

Salvami Belfagor – rädda mig Belphégor.

Torsdagskväll, och jag spanar in morgondagens bioprogram på Kino i Lund. Se där, två Sverigepremiärer fredagan 18.15. Efter att ha frågat en vän, bokar jag två biljetter till den italienska regissören Marco Bellocchios nya film Minnen av min mamma (Fai bei sogni).

Fredagskväll. Tre timmar tidigare har min biodejt tvingats avboka. Det är OK, jag går till Kino 30 minuter innan visningen och hämtar ut en ensam biljett. Kollar på klockan, och traskar över till ett närliggande café, beställer en smörgås – scrollar mitt mobilflöde. Går tillbaka till Kino och slår mig ner i den lilla salongen: Det är jag och ett tiotal 50-plusare, vars mummel tystnar när filmen drar igång.

– När jag var yngre hade jag en auktoritär person i min närhet som hjälpte mig igenom sorgen efter min mammas död.

– Din far?

– Nej, Belphégor. Vet du vem det är?

– Ja, han är ganska läskig.

– (Med ett snett leende) Han skyddade mig, han såg till att jag inte blev galen.

Två timmar och femton minuter senare börjar eftertexterna rulla i den lilla salongen på Kino. Folk reser på sig, någon gäspar, några är redan halvvägs ut. Jag sitter kvar. Kämpar mot impulsen att kolla mobilen ytterligare en stund – det finns ingen som stressar iväg mig, ingen som otåligt drar på sig jackan. Uppfylld av namnen som rullar fram på duken. Tillfreds med att enbart vara i sällskap med mig själv. Glad över den kulturupplevelse som bara är min egen.

Jag är den sista att lämna salongen. Jag går ut på Lunds gator, kollar lite i Akademibokhandelns skyltfönster. Beger mig iväg till närliggande bar, möter upp en vän, och hon frågar: Hur var filmen? Jag svarar: Den var bra, den var verkligen så så bra.

Lördag eftermiddag, och jag sätter mig ner för att skriva denna text. För första gången googlar jag filmens titel. Fram kommer svenska kulturkritikers dom. Minnen av min mamma får av SVT två av fem i betyg, SvD ger två av sex – DN ger den en helt okej trea. Jag blir paff. Den upplevelse som i lite mindre än ett dygn bara var min, visar sig nu ha varit helt felaktig. På SVT:s hemsida får jag lära mig av Kristoffer Viita att min fredagskväll bara har erbjudit en “halvbakad filmupplevelse”.  Enligt SvD har filmen bara en “otydlig sentimentalitet om en mors självmord” att komma med. Efter att ha läst DN:s recension tycks problemet vara att filmen är för långtråkig.

Jag börjar fundera. Med vad man på klyschigt manér kan beskriva som ett rent och öppet sinne slog jag mig ner i Kinos biosalong. Utan någon annans inverkan skapade jag mig en egen uppfattning om Minnen av min mamma.  Jag upplevde filmen som händelserik, intressant och ibland uppfriskande i dess sätt att dunkelt skildra hur fruktansvärt tråkiga och inkapabla flertalet män är när det gäller att omfamna egen psykisk ohälsa. Fri från press att analysera filmens innehåll på ett korrekt sätt utifrån någon annans perspektiv; detta var enbart min kulturupplevelse.

Jag tillhör de 22 procenten som enligt hemsidan Rotten Tomatoes fick ett positivt intryck av Marco Bellocchios Minnen av min mamma. Denna låga siffra indikerar att min upplevelse inte nödvändigtvis hade varit positiv, om inte min tilltänkta bioträff hade ställt in. Kanske hade en gäsp från honom skrivit om biobesöket till ett negativt och långtråkigt sådant. Jag funderar vidare, och kommer fram till att det en kulturupplevelse ska innebära är vad du själv upplever. Något som jag, efter fredagens biobesök, inser ofta är unikt.

Kanske är det nyttigt att träna på att utgå ifrån sig själv, och inte någon annan. Denna lördag blev jag skygg av vad svenska kulturkritiker sa mig: Minnen av min mamma är inte mycket värd. Efter att SvD gett ynka två av sex i betyg känns tanken på att skriva en positiv recension genant. Kulturkapital står mot kulturkapital, och SvD vinner. Istället åminner jag mig känslan som hänger kvar från biosalongen. Det frigörande i att inte alltid vara påverkad av andra.

Frågan reser sig: Står kulturkritikern i vägen för mitt eget intryck?

Salvami Belfagor – rädda mig Belphégor

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

En motvillig supporter

Alla känner nog en fotbollsgalning. Det kan vara