”Det osexigaste man kan vara är att vara ängslig”

”Det osexigaste man kan vara är att vara ängslig”

"Världen förändras och vi måste lyckas göra det tillsammans med den, annars kommer det gå åt helvete. " Henrik Schyffert om att vi inte ska låta oss skrämmas av förändringar. Foto: Carolina Pettersson

Han gick från att vara rädd och osäker till det motsatta. Med sin show ”Var inte rädda” vill Henrik Schyffert visa att allt kanske inte är så hemskt som vi tror.

Det är svårt att göra två saker samtidigt. För Schyfferts del handlar det om att människor blir sura när han inte enbart sysslar med, som han själv uttrycker det ”larvig komik”, likt den från Nile City, utan även lyfter frågor om vår samtid.

Nu för tiden är hot och hat vardagsmat för honom.

”Var inte rädda” är uppbyggd kring ett mail från ”Oden Korsriddare”, en person som Henrik Schyffert gissar tillhör Sverigedemokraterna. Personen ifrågasätter varför Schyffert bara vill synas och höras och aldrig gör något på riktigt för att lösa de problem som, enligt honom, har uppstått i dagens samhälle. Det ledde till att Schyffert började ifrågasätta sig själv. Resultatet blev en show om enkla lösningar, högerpropaganda och populism.

Vissa likheter finns med hans första enmansshow ”The 90´s, ett försvarstal” där han gör upp med sig själv och sin självbild. Det gör han även här, samtidigt försöker han förklara omvärlden både för sig själv och andra. Efter föreställningen får Lundagård en pratstund med honom om dagens samhällsklimat och varför han själv har varit rädd.

– Folk är sönderbombade med skrämselpropaganda och negativism, säger Henrik Schyffert.

Vi befinner oss i en liten lounge bakom scenen på Lunds stadsteater. Schyffert ligger slappt på soffan och sträcker ut sig. Barfota. Tröjan har åkt upp lite. Han påminner om Ernst Kirchsteiger, men tröttare. Han förklarar att han för en tid sedan började reagera på att rubriker i väldigt många fall används för att göra oss rädda, och menar att de ibland kan få oss at tro att vi bor i östra Aleppo. Men hans budskap är att vi inte ska låta oss bli skrämda. Jag frågar hur hans drömsamhälle ser ut och svaret blir att vi trots terrorhot och oro är ganska nära det i Sverige.

– Så jävla illa är det inte. Jag minns 80-talet. Då var det kärnvapenmissiler i Polen och en massa andra saker. Det var jättefarligt. Man bara glömmer bort sådant där och tänker att det var bra, men det var det ju inte alls. På 70-talet var det hur mycket terrorattacker som helst i Europa och det small hela tiden. Jag var i London när IRA sprängde en bom och det dog 180 personer. Men då sa man inte att alla katoliker var tokiga, utan man sa att IRA var tokiga. Nu skyller man allt på en sjättedel av jordens befolkning och klumpar ihop folk. Det är enkel populism.

Han menar att den enkla populismen för med sig simpla lösningar på problemen in i samhällsdebatten – och betonar att det inte funkar. Men att utvecklingen skrämmer honom.

– Det händer skit hela tiden, det är inget nytt. Det som är nytt är den där högerpopulistiska falangen som använder det där som sin propaganda helt plötsligt. Det skrämmer mig mer än några gangsters som avrättar varandra på Möllan. Så har det alltid varit.

Eftersom showen hålls i Lund är en självklar fråga om han tror att högre utbildning kan göra oss mindre rädda och svarat blir ett övertygat ja.

– Om man pluggar fattar man att det är komplicerat. Det är som att dela en lök, det är lager efter lager efter lager och alla hänger ihop, du kan inte bara peka på ett lager och säga det där är fel. Så är det aldrig. Jag tror att det finns många frustrerade unga, vita män som har för vana att tradition och patriarkat ska lösa deras problem åt dem, bara för att de är som de är. Men när de märker att det inte gör det söker de tröst i snabba lösningar som högerfalangerna tar fram. Min gissning är att SD inte har så stort stöd hos studenter.
Själv gick han aldrig gymnasiet och valde att satsa på komiken istället.

–  Jag växte upp på 70-talet och då var allt jättepolitiskt. Vänster och höger, MUF och juppis och ut i skogen och röka jordholk. Det var så jävla polariserat, alla pratade om det där hela tiden. Vårt sätt att göra revolution mot det där var att inte prata om det alls. Vi tänkte att vi skulle göra ett TV-program där folk har parallell-slalom-yoghurt iklädda lakritsdräkter. Vi skulle bara göra totalt larv.

Ett exempel på hans totala ointresse för politik är att han inte gjorde någonting för att hjälpa till här hemma i Sverige när kriget bröt ut i Serbien på 90-talet. I efterhand tycker han att han gjorde fel.

–  Då tänkte jag att nästa gång ska jag fan säga vad jag tycker och tänker. Sedan blir jag förbannad också på den där tanken som jag hade om att sköta sig själv och skita i andra. Men man förändras. Folk vill inte att man ska vara tvådimensionell. Mat-Tina ska laga mat, arga snickaren ska vara arg och snickra och jag ska dra skämt, men om jag börjar prata allvar blir folk förbannade. Jag tycker att jag kan få vara båda. Krångla lite.

Han berättar att han hade en ständig rädsla för att göra fel när han var yngre och mitt uppe i sin komik-karriär.

– Jag tänkte, vem är jag? Det vet man inte när man är 21. Man börjar skala bort det man inte är. Om man själv inte vet vem man är börjar man skälla på andra. Jag var rädd för att göra bort mig, rädd för att göra fel. Den rädslan kom ju av att jag inte hade någon trygghet i vem jag var. Idag är jag mycket säkrare och vet vad jag tycker. Det osexigaste man kan vara är att vara ängslig.

Jag frågar om han tror att det finns någon viss personlighetstyp som är lite extra rädda och ängsliga. Det där med att skälla kommer på tal ännu en gång.

– Jag tror att det är som hundar. Den som skäller högst är osäkrast och jag tror det är samma med människor. Titta på de som skäller och skriker högst, de tror jag är osäkrast. Det krävs en trygghet i att vara tyst. Så då tillhör jag den kategorin, säger han och skrattar högt.

 

Foto: Carolina Pettersson

About the author

Cornelia Smedberg
Cornelia Smedberg är reporter på Lundagård sedan våren 2016.

Related Posts

Facebook Comments

1 Comment

  1. Lena Karlsson

    Bra text. Men det finns ett faktafel. IRA sprängde inte någon bomb i London på 1980-talet som krävde 180 liv. Henrik S minns fel.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Bruno och Jag – En Kärlekshistoria

Det var en gång en poet och det