Bakom sanningen är jag säker

Bakom sanningen är jag säker

- in Kultur & Nöje, Kulturtext
0
Collage: Filip Rydén

Den nya presidenten i USA har fått allt fler att frukta sanningens död. Andreas Valsberg funderar om vad som egentligen händer med sanningens status i svallvågorna av Trump.

Sanningsbegreppet är i blåsväder. Det är som att vi precis insett att sanning i sig inte är konstant. Att sanning uppstår i relation mellan dig och mig, att sanningen är föränderlig och böjlig, att sant bara är sant om någon tror på det och att sanning är något människor gör anspråk på för att stärka sin egen agenda. 

Under förra årets presidentkampanj i USA stod det också klart att vi människor har en tendens att välja vad vi ska tro på, välja en sanning som känns mer bekväm för oss, kanske rentav är livsviktig. Gång efter annan presenterade USA:s nuvarande president, Donald Trump, sin egen saga om världen för oss. En saga som byggde på gott och ont, oss och er, vi och dem och inte minst en saga som byggde på rena lögner. Trump skapade sin egen sanning, men om något ska bli sant så vill vi ändå att det ska bygga på fakta, och vad gör en blivande president om det inte finns fakta?

”This was the largest audience to ever witness an inauguration, period, both in person and around the globe” sade pressekreteraren Sean Spicer när han för första gången representerade presidenten inför världens media. Det var dagen efter Donald Trump installerats som USA:s 45:e president och helt felaktigt påstått att ingen president någonsin haft så många åskådare vid installationen. Media ifrågasatte sanningshalten i Trump och Spicers uttalanden och efter att ha bevisat att informationen från presidentämbetet faktiskt var felaktig fick Trumps rådgivare Kellyanne Conway chansen att förklara det hela. Då hävdade hon att Sean Spicer, som presidentens förlängda arm, hade presenterat ”alternativa fakta”.

Hela situationen var både löjeväckande och skrämmande på samma gång men den måste ses som en symbol för Trumps presidentskap. Så när Conway själv tog orden ”alternativa fakta” i munnen gjorde hon oss åhörare en tjänst. Det blev tydligare hur USAs presidentämbete förhåller sig till sanning. Eller snarare, hur ämbetet skapar sanning.

___________

Den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucault ställde alltid sanning i relation till makt. Han skrev bland annat att sanning bör förstås som ett system av ordnade tillvägagångssätt för produktionen, regleringen, distributionen, cirkulationen och driften av uttalanden. Jag tolkar det som ett sätt att beskriva sanning som diskurs, alltså ett ramverk för hur vi kan tala om och förstå fenomen i vår omvärld. Idén om att sanning understöds av diskurs ställer det vi tar som självklart  på sin spets. Rent fundamentalt innebär det att allt vi antar vara sant är skapat av oss själva.

Foucault skriver också att ”sanningen” är kopplad i ett cirkulärt förhållande med de maktsystem som producerar och upprätthåller den, tillsammans skapar makt och sanning ”the regime of truth”. Så låt oss nu se till USA:s presidentämbete och föreställa oss det som en diskursskapande, sanningsproducerande maskin. I täten står Trump och hasplar ur sig sanning efter sanning för att skapa en diskurs. Hur ser Trumps sagovärld ut? Jo den är svart och vit. Det är islam mot kristendom, globalisering mot nationen, Kina mot USA, miljöfrågor mot tillväxt och så vidare. Med samma retoriska medel som etablerades för flera tusen år sedan lyckas Trump övertyga sina väljare om att gott och ont faktiskt finns.

Och visst vore det väl ganska skönt om världen vore så enkel? I vårt post-moderna tillstånd när ingen vågar ta ordet sanning i munnen, när vi förstår att sanning är något som skapas av oss, sanning är diskurs som är böjlig och dynamisk, när fysikforskning, filosofi och social teori alla pekar på att vår existens bygger på ett oändligt antal versioner av sanning. Vi lever i en tid som karaktäriseras av kontinuerligt tänjande av gränser och ju mer vi tänjer och utforskar desto mer verkar vi inse att det alltid finns nya horisonter att ta oss till.

Den post-modernistiska världen presenterar för oss en uppsjö av alternativ medan Trump visar upp en svartvit värld ur ett dikotomiskt perspektiv.

En världsbild som är lätt att svälja, lätt att tyda och lätt att tro sig kunna kontrollera. Men hans världsbild bygger inte på fakta, den representerar inte världens komplexitet och dess ideologiska pluralism. Trumps världsbild baseras på alternativa fakta som tagits ur sitt sammanhang, omformulerats och satts i en ny kontext. Alternativa fakta som sakta bygger upp en ny diskurs, bygger ett lager av sanning som skyddar oss mot den kaotiska världen.

Sanningen får en ny funktion för oss. Sanningen blir någonting som vi kan vända oss till i jakten på det säkra och välkända i stället för det komplexa och okända. Under vår egensydda sanningsmantel kan vi gömma oss från ”dem”, gömma oss från miljöproblem, rasism och förtryck. Den egenfabricerade sanningen står för hopp och säkerhet, sanningen blir ett ideal snarare än en faktisk representation av vår livssituation. Sanningen blir religion.

Så om vi för det första accepterar att sanningen är böjlig, föränderlig och dynamisk och för det andra att det finns makter som vill göra anspråk på sanningen, hur kan vi förhålla oss till den?

___________

Jag föreslår att vi frågar oss vad som är sant för oss själva. Bygger min bild av världen på rädsla för det okända? Finns det krafter i min omgivning som tjänar på att jag ser världen som jag gör? Är jag öppen för att låta min sanning utmanas av nya fakta eller håller jag mig fast vid min hemmasydda sanningsmantel under vilken jag osynlig kan slippa möta världens komplexitet?

Facebook Comments

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Det nya livet bjuder på få nya insikter

På torsdagskvällen gästade Fredrik Reinfeldt Studentafton. Föredraget blev