Den manliga vänskapens ensamhet

Den manliga vänskapens ensamhet

Är manlig vänskap mer vanligt på film än i verkligheten? Foto; Tindra Englund.

Med jämna mellanrum skrivs det om ensamma män. Samtidigt finns det otaliga skildringar av stark manlig vänskap i litteratur och film. Kanske finns den manliga vänskapen mer i kulturen än i verkligheten.

Manlig vänskap är ett tema som skildrats om och om igen i kulturen. Litteraturhistorien är till exempel full av den. Ofta har den knutits samman med äventyr och rackartyg, men också med fara och allvar. Akilles och Patroklos, Huckleberry Finn och Tom Sawyer, Frodo och Sam.

Finns den i verkligheten?
Till skillnad från den manliga vänskapen har den kvinnliga vänskapen sällan skildrats i kulturen. Men desto mer än skildrats har den funnits. I verkligheten, under de synliga kulturella skildringarna. Kanske är det därför som Greta Thurfjell konstaterar att hon inte fascineras av skildringar av kvinnliga vänskapsrelationer, hon “kan dem ju utan och innan” (DN 13/1-2017).

Går det samma att säga om den manliga vänskapen? Finns den i verkligheten?

Komplicerat med närhet
Knausgård säger i en intervju med SvD (2/5-2017) att han knappt har några vänner. Han verkar därmed ingå i de 17 procent av män som enligt SCB saknar en nära vän.

Att vara “nära” någon är för män ofta sexuellt eller romantiskt laddat. En term som blivit populär för att benämna manlig vänskap är “bromance”. Bromance definieras på Urban Dictionary på lite olika sätt, men en gemensam nämnare är en emfas på heterosexualitet. Det är alltså en vänskapsrelation mellan heterosexuella män, som inte involverar sex.

Bromance är alltså lika mycket garderande som positivt beskrivande. Vänskapsrelationer mellan män kräver ett ständigt understrykande av bådas heterosexualitet. Detta exemplifieras kanske tydligast i begreppet “no homo”.

“No homo”
“No homo” används när en man ger en annan man en komplimang eller uttrycker någon form av intimitet, för att betona att han inte flörtar med honom. “Vad snygg du är i håret. No homo!” “Fin tröja. No homo!” “Jag gillar dig. No homo!”

På sin senaste skiva sjunger Jens Lekman i låten “How Can I Tell Him” om manlig vänskap. Kompisen somnar på hans axel. När kompisen vaknar ber denne om ursäkt och tittar bort. Du har ditt, jag har mitt. Alla överskridningar av fysiska gränser män emellan kan uppfattas som homosexuella närmanden. “No homo”.

Ett mer personligt exempel är när jag nyligen sov över hos en manlig vän. Vi sov i bara kalsonger, delade täcke, och innan vi somnade låg vi och tittade på varandra och pratade, länge och öppet. Hela tiden hade jag en slags impuls av att på något sätt visa eller säga något som betydde just “no homo”, men gjorde det aldrig. Jag såg dock noga till att min kropp inte snuddade vid hans. Höll armarna tätt intill kroppen som en sköld.

Ett stort minfält
Jag söker efter liknande referenser, förutom Jens Lekman, och kommer in på umeårapparen Broder Johns låt “Snacket”. Där rappar han om den manliga vänskapen i grupp som ett stort minfält, som ett ständigt ifrågasättande av varandra. Man letar efter fel hos varandra att uppmärksamma, för att gruppen ska ha någon att vända sig åt och skratta åt.

De flesta män kan nog känna igen dynamiken från sin skolgång. Letar man efter den känner man igen den överallt. Någon säger något konstigt, rör sig konstigt, någon är “gay”, dricker för lite, råkar avslöja något om sig själv. De där nedvärderande skämten av män i grupp mot varandra som knyter dem samman i en motsägelsefull distansering. Trackandet på den där killen i gänget som alltid får ta all skit. Men som alla ändå ställer upp för i slutändan eftersom han är “deras”.

Hur ska den manliga vänskapen mellan två män kunna vara tillitsfull, öppen och sårbar, när den är ett sådant minfält i grupp? Gruppdynamiken skapar en osäkerhet som gör att man alltid har sin gard uppe. Och denna gard släpper man inte trots att man bara är två. Förutom i undantagsfall.

Liminala rum
Inom antropologisk forskning talar man ofta om liminala rum som tillstånd utanför normala rum, där det råder ett slags undantagstillstånd och normala regler inte längre gäller. I liminala rum är saker tillåtna som aldrig skulle vara tillåtna i normala rum. Några tydliga exempel är bastun, sporten och baren.

Fotbollsmatcher upplevs av många män som det enda sammanhanget där de kan visa känslor inför andra män, och efter åtta tio öl är “deeptalks” män emellan både vanligt och fullt accepterat. Även bastun har en liknande funktion av någon anledning, som om själva barriären egentligen utgjordes av kläderna man tar av och vätskan man svettas ut.

I dessa rum kan män vara förtroliga mot varandra, där kan de vara sårbara och visa känslor. Men vad händer när man duschat och klätt på sig, när matchen är slut och man ska hem, eller man skiljs åt klockan fyra på natten efter fyllekäket?

Då blir det klappen på axeln och pinsamheten och “ha det gött”. Plötsligt är man ute ur det där undantagstillståndet där man kan gråta och trösta varandra, bära varandra, stå upp för varandra. Och då är det inte så enkelt längre. Då är det tillbaka till det vanliga. Då blir det obekväma kramen med ryggdunken, fistpumpen, och avskedet. Tills nästa gång man bastar, kollar fotboll, dricker öl.

Närhet endast i undantagsfall
I vardagen fungerar det nämligen inte. Tänk er själva. Två män, ensamma hemma i soffan, nyktra, kanske med varsin kopp te, pratandes om sina vardagliga känslor av misslyckande och otillräcklighet. Hade aldrig funkat.

Låt vänskapen vara som Victor och Leos
Minns ni tv-serien Boys? Serien om Victor och Leo som när den gick på SVT 2015 fick kritik bland annat för att vara ännu en serie om män, för män. Mycket av den kritiken missade dock målet. Serien handlar om manlig vänskap, och där gör den något helt nytt.

Victor och Leo illustrerar en manlig vänskap som tillåter närhet även i det normala rummet, i vardagen, utan alkohol eller fotboll och utan ett endaste “no homo”. Deras relation präglas av trygghet och sårbarhet, och i det visar serien något unikt. De klär inte pratet om känslor, eller uppskattning av varandra, i ironi eller skämtsamhet. De illustrerar något så ovanligt som två män där garden hela tiden är nere.

Det pratas ofta om att män får onödigt mycket hyllningar för att vara feminister i olika offentliga rum. Jag håller helt med. De män jag vill lyfta upp är istället de som vågar vara vänner i den privata vardagen på det sätt som Victor och Leo är det. Som är nära och nakna utan ironiska garderingar, och utan att någon annan ser på. För där ligger nyckeln till en manlig vänskap som tillåter män att vara sårbara och känsliga, och som lär dem att vårda relationer. Det tror jag skulle göra oss alla mindre ensamma.

/Viktor Emanuelsson

Läs även: Vuxna män pratar känslor med varandra  

Facebook Comments

1 Comment

  1. Riktigt bra skrivet!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may also like

Ett ligg för grabbfriden

Filip Rydén hoppas att tv-serien Boys bara är början på en motvikt till de hetsare som annars fått prägla hans studentliv.