Hejdå naturen

Hejdå naturen

- in Krönika/Studentliv, Krönikor
Kommentarer inaktiverade för Hejdå naturen
Filippa Werner Sellbjer. Foto: Lukas J. Herbers

Glädjen av att vistas i naturen förtas av skuldkänslorna. Studentkrönikör Filippa Werner Sellbjer skriver om att leva på andra arters bekostnad.

Plötsligt kastar sig kungsörnen ut från grenen. Trädtoppen svajar till när ben tjocka som människoarmar tar sats och skjuter ifrån. Hon slår hårt med vingarna ett par gånger för att därefter fälla ut det fulla vingspannet. Sedan svävar hon iväg ovanför oss, redan med ett rov på span och hennes åskådare långt borta.

Första känslan, en slags intuitiv beundran inför djuret. Andra känslan, sorg. Den avlöser snabbt glädjen.

Låt oss ta ett steg tillbaka. Året är 1854 och den amerikanska författaren Henry David Thoreaus roman Skogsliv vid Walden har nyss släppts. Berättelsen är sprungen ur hans tvååriga vistelse vid en sjö i skogen. Märk väl att Thoreau låter fem sidor av hans roman upptas av en miljöbeskrivning. Av vattenytans färg vid olika ljus, närmare bestämt.

Thoreau skrev och verkade under romantiken, en epok då skönhet och sanning söktes i naturen. Överklassen strövade i vildmarken för att känna sig liten och evig på samma gång. Liten, i förhållande till jorden som känns oändligt stor i förhållande till människans förmåga att förstöra. Evig, som del av ett oändligt kretslopp av liv och förruttnelse.

Det är därför inte så svårt att förstå varför Thoreau tyckte det var rimligt att fokusera på ljusets spel i gölen.

Naturupplevelser som under romantiken var ett sätt att känna ro och mening ger istället nutidsmänniskan en föraning av stundande förlust. I en kontext av att människan själv orsakar den sjätte massutrotningen av jordens arter har upplevelsen av naturen blivit smärtsam.

En studie vid Lunds universitet visar att det mest effektiva du kan göra ur klimatsynpunkt är att skaffa färre barn (läs: inga alls). Studien har fått stor medial uppmärksamhet internationellt. Antagligen för den traumatiserande insikten att det defacto vore bättre om du inte fanns.

Slutsatsen blir en slags nihilism extra allt: Livet är inte bara meningslöst, du gör dessutom jorden till en sämre plats genom att leva. Aldrig har livet varit så meningslöst som precis just nu.

Att vistas i naturen konfronterar oss med frågan om vårt mänsliga liv är mer värt än andra arternas existens. Örnens flygtur över ängen känns därför som en spark i magen. Så magnifik att svaret inte blir självklart.

Vad kan jag säga. Det har blivit tungt att ströva i naturen.

Facebook Comments

You may also like

Terminens sista tågbiljett

”Tack för danserna, för tårarna på kinderna och