Den gråtande mannen håller ingen i handen

Den gråtande mannen håller ingen i handen

- in Krönikor, Kultur, Kulturkrönika
Kommentarer inaktiverade för Den gråtande mannen håller ingen i handen
Illustration: Abigail Allen

Män som gråter är både sällsynt och kontroversiellt i enlighet med modern machokultur. Nina Morby ger en historisk resumé över den manliga gråten och hur individualismen gjort den moderna mannen ensam, och van vid att hålla tårarna inne.

”Man får slicka sig på överläppen för att undvika gråten” kommenterade en manlig programledare efter en sorglig filmreferens. Det hela resulterade i ett samtal in till radioprogrammet Allvarligt talat, en julieftermiddag 2015. Kvinnan som ringde  undrade över gråten varpå Horace Engdahl tog sig an uppgiften att filosofiskt förklara varför män sällan rörs till tårar, komprimerat till en fyra minuter lång monolog.

Inslaget fick mig att undra vad ett sådant påstående har för betydelse för män som gråter. Och kanske för manligheten i allmänhet.

Under 1700-talet avlöstes upplysningseran av romantiken, resulterat av den förnuftstro och materialism som präglat samtidsmänniskan. Idealskiftade från vett och reson till känslomässiga tillgivenheter och metafysiska spekulationer. Romantikens patosuppmuntran skildras tidstypiskt i Johann Wolfgang Von Goethes Den unge Werthers lidande, om en ung mans gråtfest efter att ha blivit dissad av Lotte. När hon sedan blir äkta maka till en annan man övergår Werthers euforiska förälskelsefas till ett melankoliskt tillstånd i kärlekens inferno. Inom aristokratin blev det samtidigt hippt att gråta då pionjärer som Adam Smith fastslog att moralen kom från känslan, inte förnuftet, vilket fick intellektuellas ögon att vattnas för att hänga med i svängarna.

Efter romantiken kom industrialiseringen, som i sin tur banade väg för individualismen. Rationalitet blev parollen när dåtidsfilosofer argumenterade för att känslor och drifter borde flyttas från centrum till periferi. Här gjorde emotionologin (normerna för hur känslor hanteras) en 90-graders sväng när sorgen plötsligt inte skulle delas offentligt. Gråten började feminiseras och  förknippas med brist på självkontroll. I det industriella samhället med effektiviseringsfeber och produktionsutveckling skulle mannen vara virilt mekanisk, vilket föranlett nutidens machoideal. Hård, uthållig och logisk. Precis som Watts ångmaskin.

Individualismen blir i sammanhanget intressant i sitt bidragande till ensamvargar och den manliga gråtens motståndare. I den kritikerrosade dokumentären The Swedish theory of love (2015) skildras den svenska individualismen som har präglat graden av social interaktion och givit upphov till waiting for the bus like a Swede-skämt. Sverige är ett land av individer där nästan hälften av oss bor i singelhushåll. Det är således både tänkbart, och ett utspelat scenario, att en avliden man hittades i sitt hem först två år efter sin bortgång. Efter att grannarna klagade på lukten, bör tilläggas.

Individualism med tillhörande  ensamhet kan även lokaliseras till manliga vänskapsrelationer. Dessa återfinns ofta i grupp, runt bordet under en pokerturnering eller i hejarklacken när  Bajen möter Djurgården. Broderskapets paradox gör sig dock tydlig när 17 procent av männen i Sverige anger att de saknar en nära vän att prata med, enligt Statistiska centralbyrån. Kanske finns här en diskrepans mellan systerskapets ofta intima bekännelsekultur och den manliga vänskapens isoleringstendens där ensam är stark.

Jag minns när jag var tretton och låg rödgråten i famnen på min kompis precis efter att ha blivit dumpad av min första pojkvän. Symboliken av att söka tröst och gråta inför en nära vän kommer i sammanhanget med en poäng: när fasaden faller och vi klär av oss alla lager av påklistrad exteriör och vi ser varandras allra sköraste gestalt, finns det ingen återvändo till ett känslomässigt draperat stadie. Och just här, vid kulmen av all emotionell exponering, tänker jag mig att den djupaste av vänskaper föds. Tyvärr känns varken machokulturen eller broderskapet lika välkomnande inför idén om att tårdrypande bekänna sina innersta hemligheter. Tonårens melodramatiska vardag bör enligt manlig kutym hanteras ensam.

Den patriarkala problematik som bygger barriärer mot jämställdheten tycks ha en gemensam nämnare i den manliga gråten. Pojkar som tidigt lär sig att negligera sina känslor och substituera gråt med fysiska utåtageranden. Skyddsmanteln män tillges i form av ryggdunkar och grabbkultur som ett sätt att dölja både ensamheten och osäkerheten. Den kollektiva vänskapen som trots sin starka karaktär inte tycks erbjuda rum för män att precisera känslor verbalt och där det sällsynta ”jag älskar dig” ofta måste efterträdas med ett ansträngt ”no homo”.  Gråten har blivit en av machokulturens akilleshälar. Inte nog med att misslyckas
i tillfredsställandet av dess krav på rationalitet och emotionellt avståndstagande, dessutom riskera att blottas för ett samhälle där manliga tårar tenderar att orsaka en kollektiv moralpanik.

På ena sidan gråtdebatten återfinns en slags kommersiell feminism som just nu har extrapris på Male Tears-muggar. På andra sidan finns normer som menar att manlighet är synonymt med absolut självbehärskning där det bland många snubbar är en värre synd att gråta än att slå. Rent statistiskt speglas detta i en studie gjord av Ad Vingerhoets, där 5000 personer från 37 olika länder intervjuats. Resultatet visar att män endast gråter sex till 17 gånger på ett år jämfört med kvinnor som gråter mellan 30 till 64 gånger.

Det problematiska i den uteblivna manliga gråten speglas inte bara i ensamheten den riskerar orsaka. Att gråta är hälsosamt och utsöndrar samma hormon vi fylls av i samband med en förälskelse. Den känslomässiga stympningen ger även uttryck på andra ändan av känsloskalan, den som inte kan gråta förmår heller inte uppleva genuin eufori. Många män verkar emellertid tro att testosteronet har sitt fäste i tårarna och försvinner i samma sekund som de rinner ned för kinderna. Men den som pressar tillbaka smärtan i tårkanalerna reduceras dock bara till en nidbild av manlighetens gestaltade motpol – rädslan.

”Man får slicka sig på överläppen för att undvika gråten” menade programledaren, som kanske var en provisorisk utväg från att exponeras genom tv-rutan. En sak är dock säker: den som håller tårarna inne erbjuds ingen famn att gråta ut i.

Facebook Comments

You may also like

Bli (kompis)kär i Lund

Ännu en termin har dragit igång och Lunds