Filmindustrin i Hollywood – gubbsnuskets fristad?

Filmindustrin i Hollywood – gubbsnuskets fristad?

- in Kultur, Kulturreportage
Kommentarer inaktiverade för Filmindustrin i Hollywood – gubbsnuskets fristad?
Illustration: Jessie St Clair

Det finns något ruttet med det glamorösa Hollywood. Under den glittrande fasaden vilar nämligen många hemligheter och tragedier som nu verkar bubbla upp till ytan. Här ges en inblick i denna värld, som kan kännas långt bort men som är mycket närmre än du tror. Det handlar om mäns sexuella våld mot kvinnor.

Det är nog ingen som har undgått att höra om Harvey Weinstein. Den amerikanska filmproducenten som är anklagad för ett flertal sexuella övergrepp och våldtäkter. Hans omgivning har låtit honom hålla på i nästan trettio års tid. Men faktum är att Weinstein bara är toppen av ett isberg vad gäller män som utnyttjar sin privilegierade roll i den glamorösa filmindustrin Hollywood. Oscarsakademin har nämligen en lång historia av medlemmar och nominerade som blivit anklagade för ”dåligt uppförande”. Weinstein, Woody Allen och Bernardo Bertolucci är bara några namn
i denna sexistiska mansdjungel.

Filmen Last tango in Paris, från 1972, innehåller en våldtäktsscen. Marlon Brando som spelar den manliga huvudrollen ger sig på motspelerskan Maria Schneider och använder smör för att lättare komma in i henne. Schneider har på senare år berättat om scenen och att hon kände sig våldtagen på riktigt. Hon hävdar att den känslan beror på det aggressiva tillvägagångssättet, vilket inte stod med i manus, utan bestämdes av regissören Bernardo Bertolucci och Brando innan scenen skulle spelas in. Även regissören har uttalat sig om scenen men försvarade sig med att han ville ha Schneiders reaktion som flicka
– inte som skådespelerska. Hon hann dock aldrig få någon upprättelse innan cancern tog hennes liv. Bertolucci och Brando blev dock nominerade till varsin Oscar.

Det verkar som att manligt filmfolk får utrymme och tillåtelse att vara hur stora knölar som helst. Detta utrymme kommer oftast av att de omges av en patriarkal tystnadskultur som hjälper dem att hålla varandra bakom ryggen. Men de har även sina försvarare, som brukar skandera ”man måste skilja på verket och dess skapare”. En rättvis bedömning enligt många medan jag själv anser att det är som att säga ”bakom varje verk står en naken och galen man, men bry er inte om honom. Allt för konsten. Amen.”

Men när de står på scenen under Oscarsgalan, och håller sina känslosamma tacktal, är det inte särskilt långt mellan verket och skaparen. Då är de så tätt sammanbundna att ingen väljer att skilja dem åt. Filmen och regissören blir ett helgjutet koncept och han kan till och med geniförklaras utifrån sitt sätt att vara nyskapande. Regissören blir sin film och filmen blir sin regissör och gränsen mellan de två är raderad.

I konstvärlden talar man om konstnären som skaparen till ett konstverk eller installation och det finns många fall där konstnärer fått stå till svars för sina verk. Ett exempel är den svenska konstnären Makode Linde som ofta försvarat sina utställningar i diverse debattprogram, eftersom han som konstnär också är den som blir påhoppad, kritiserad och ifrågasatt. I detta fall är det alltså verket som skapat rubriker som i sin tur gör detsamma med skaparen. Man särskiljer således inte skaparen och verket som man gör inom filmindustrin. Varför behandlar kritikerna konstnärer och filmregissörer så olika?

En metod man som kulturkonsument kan ta till är att fortsätta se filmer av anklagade regissörer och producenter. Att helt enkelt stå fast vid att man kan uppskatta en film oavsett regissör. Verket blir därmed autonomt. En annan är att ta till en fullständig bojkott, vilket är svårt. Jättesvårt. Om man inte är redo för en bojkott men ändå vill hålla dessa gubbar på tillfälligt avstånd kan man titta efter skildringar i deras filmer som kan antyda, glorifiera eller romantisera det dem blivit anklagade för, exempelvis sexuella övergrepp. Om sådana skildringar inte finns är filmerna inte präglade av regissörens snuskiga fantasier och kan därför ses med gott samvete. Låt oss ta ett exempel. Filmregissören Woody Allen har flera gånger hamnat i gubbsjukt blåsväder då hans adoptivdotter Dylan Farrow uppgett vad han utsatt henne för. Han ska bland annat ha bett henne att ligga på golvet för att titta på ett leksakståg. Han ska då ha passat på att antasta henne medan han viskade ”good girl” i hennes öra. Dylan var då sju år gammal. Om man granskar Allens filmer kan man inte hitta några tendenser till pedofili, vilket alltså gör att man som åskådare slipper ta ett etiskt ställningstagande till dem. Inte heller Allens konstnärsstatus påverkas, vilket kan bidra till hans goda nattsömn.

Oavsett metod så har många av de nämnda männen något gemensamt. De kunde fortsätta sina arbeten inom filmvärlden, trots de anklagelser som riktades mot dem. Visst fick de genomgå mothugg och kritik som säkerligen sved en stund, men många av dem kunde ändå ta de stolta stegen upp till scenen för att greppa den skimrande Oscarsstatyetten. Sedan anklagelserna mot Allen uppdagades har han blivit nominerad till filmpriser sexton gånger och fått motta tre Oscars.

Men, efter anklagelserna mot Harvey Weinstein har Hollywood så sakteligen börjat vakna ur en alldeles för lång sömn, liksom resten av världen i och med #metoo-kampanjen. Hollywood kanske har börjat inse att filmkonsten inte kan vara fri från kritik och etiska ställningstaganden, den ska heller inte få vara en fristad för gubbsnusk och övergrepp. Weinstein har fått sparken från samtliga uppdrag inom filmvärlden. Med andra ord är han inte längre delägare i sitt företag, som han drivit med sin bror sedan 2005, och han är numera utesluten ur den amerikanska filmakademin.

Hollywood har nog börjat förstå att de inte kan ha vilka pajaser till filmregissörer och producenter som helst. Det blir helt enkelt för dyrt och för pinsamt med tanke på dagens samhällsmedvetna publik.

Weinstein är nog inte den sista som får sin mansgrisiga trygghet att rasa samman. Kanske var det anklagelserna mot honom som krävdes för att spräcka bubblan. Nu vågar desto fler utsatta kvinnor att träda fram och många av dem har varit tysta i flera år. Gubbsnuskets tid är förbi.

Facebook Comments

You may also like

Jag high fivear mitt besvärliga yngre jag

”Progressiva och besvärliga kvinnor finns det fullt av